De fattiga och de rika

Jorge | | Bloggat


Rekordvinnaren är hittad. Ja, du vet han som vann rekordstora 215 miljoner kronor i Lottovinst. För en vanlig människa är summan ofattbar. Förmodligen också för den här vinnaren som beskriver sig själv som en vanlig Svensson som är mycket sportintresserad och intensivt följer favoritlagen Rögle och Helsingborg. I sex år har han spelat Lotto med Joker, samma rader varje gång. De 215 miljonerna kostade honom 70 kronor i insats.

På frågan vad han ska göra med pengarna svarar han:
– Nu kan jag köpa bättre biljetter till Röglematcherna, sa den lycklige vinnaren.

Ungefär där landar många vanliga människor. Han lär också fundera på att skaffa en mobiltelefon. Alla frågorna om man blir lyckligare med så många miljoner och vad man själv skulle göra med en liknande vinst lämnar jag därhän i detta inlägg. Konstaterar bara att vinnarsumman är ofantlig för en vanlig människa.

Det finns dock människor här i världen, jag ska säga en hel samhällsklass av människor, även om den totalt sett utgör en liten minoritet, för vilka sådana här siffror är småsummor. Från bloggen Uppkäftiga Uppsala saxar jag följande:

“I USA ägde 2007 de 225 rikaste personerna lika mycket som de samlade årsinkomsterna från 47 % av hela mänskligheten. Där är det alltså gott om pengar. De tre allra rikaste av dessa har tillsammans en större förmögenhet än den samlade BNP:n för de 48 fattigaste länderna i världen. Mycket pengar som sagt.”

Det handlar om den internationella borgarklassen, den klass som idag styr det ekonomiska livet på jordklotet och därmed också kontrollerar mycket av politik och opinionsbildning. Tilläggas skall att här handlar det inte bara om pengar utan om verklig ekonomisk makt, för att få en sådan ställning krävs inte bara pengar utan att man besitter produktionsmedel; gruvor, fabriker, affärskedjor, banker osv.

Det är då man kan få andra människor att jobba för en och tillägna sig mervärde från de som är tvingade att sälja sin arbetskraft. Utifrån den maktställningen kan man sen splittra befolkningen med en politik som vidgar klyftorna. Detta sker också i Sverige, nyligen fick vi återigen veta att inkomstskillnaderna har ökat.

Samtidigt sades att “andelen av befolkningen som lever under fattigdomsstrecket minskade från 11 till 5 procent mellan 1997 och 2007”. Det berodde förmodligen på att fler fick jobb under en period efter nittiotalskrisen. Men de senaste åren har pendeln åter slagit tillbaka och fler har hamnat i fattigdom och hemlöshet. Vi behöver inte politik som straffar människor.