Ta strid mot kulturkommersialiseringen!

Jorge | | Ledare


Vad har clownen Manne af Klintberg, koreografen Gun Lund och schackspelaren Ulf Andersson gemensamt? Jo, de uppbär liksom 154 andra svenskar statlig konstnärslön. Systemet med konstnärslön infördes 1976 av den socialdemokratiska ministären Palme. Tanken var att kulturutövare som under lång tid visat prov på sitt mästerskap skulle beredas en ekonomisk trygghet för sitt skapande, att de inte skulle vara beroende av stipendier eller ett ständigt saluförande av sina alster på marknaden. På sikt skulle detta nya tryggare system även på ett bättre sätt borga för kreativitet och konstnärlig kvalité.

Redan i grundstatuterna fastslogs det att det alltid skulle vara 157 utövare som uppbar konstnärslön. Begreppet ”konstnärslön” är dock i det här sammanhanget en smula missvisande. Det handlar egentligen om en statlig inkomstgaranti som ger utövaren en årlig minimiinkomst på minst fem basbelopp, vilket 2009 handlade om ungefär 214 000 kronor. Egna inkomster dras av från garantin och om man med egna inkomster når upp till 260 000 kronor utgår inget stöd. År 2009 utbetalades 19 miljoner kronor av denna garanti – hälften av det belopp som maximalt skulle kunna utbetalas Det är ett brett spektrum av utövare från 23 olika genrer som idag får del av detta stöd – från dockmakare till tonsättare, från textilkonstnärer till dokumentärfilmare, etc. Många av dessa utövare skulle periodvis ha haft svårt att överleva utan denna inkomstgaranti.

Nu har dock den borgerliga alliansen beslutat att detta stöd på sikt helt ska avskaffas. I mars 2009 tillställdes riksdagen en proposition i detta ärende och från och med 1 juli i år gäller det att inga nya mottagare av konstnärslön kommer att utses. Däremot kommer de som idag uppbär konstnärslön att få fortsätta med det livet ut, vilket gör att systemet inom en tidsrymd på ungefär 30 år steg för steg kommer att fasas ut.
Alliansregeringen försvarar sin åtgärd med att den nya modellen, som är tänkt att knäsättas istället för konstnärslön, kommer att ge fler möjlighet att söka stipendier som löper över en längre tidsperiod. Bakom regeringens sockersöta tal om att fler kommer att få möjlighet att söka stipendier döljer sig emellertid en nyliberal marknadsideologi där avskaffandet av konstnärslönen är en del av en större helhet.

Det är inte för inte den nuvarande borgerliga regeringen som i sin kulturproposition raderat bort att en av kulturens grundläggande uppgifter är att ”motverka kommersialismens negativa krafter”, inte för inte är det denna regering som talar sig varm före mer av sponsring inom kulturområdet och inte för inte är det denna regering som drastiskt skurit ner stödet till arbetsplatskulturen. Kulturen är tänkt att alltmer mätas efter kortsiktiga lönsamhetskriterier, och då kan man ju inte ha en grupp av människor som uppbär konstnärslön, människor som enligt dessa strikta lönsamhetskriterier kanske vissa år inte uträttar ett jota. Att avskaffa konstnärslönen rimmar också väl med regeringens syn på arbetsmarknaden och samhället överhuvudtaget; att vi bör få allt mindre av fasta anställningar och kontrakt och alltmer av så kallad flexibilitet i form av tillfälliga anställningar och uppdrag.

Från Kultursverige är reaktionerna mot tilltaget att avskaffa konstnärslönen överlag negativa, som exempelvis från Författarfonden: ”Det är ett orimligt slag mot svenskt kulturliv. De som under många år utövat konstnärskap på en hög nivå och gått från stipendium till stipendium bör kunna få en långsiktig inkomstgaranti. Sådant går inte att ersätta med stipendium”, Bengt Westerberg, ordförande i Författarfonden, (Svenska Dagbladet 20/9, 2009) Oppositionen ställer sig också negativ: ”Det är viktigt att ge förutsättningar så att konstnärer kan leva på sin konst. Annars finns det risk att de kommersiella krafterna får alltför stort inflytande”,Torbjörn Björnlund (V), suppleant i riksdagens kulturutskott. Leif Pagrotsky, kulturpolitisk talesperson för (S) har också deklarerat att han är beredd att försvara konstnärslönerna. Däremot har inte den röd-gröna oppositionen gjort några utfästelser om att de vid en valseger kommer att riva upp den borgerliga regeringens beslut.

Oavsett hur det går i höstens val är det dock idag nödvändigt att bygga en stark utomparlamentarisk opposition mot de tilltagande försöken att kommersialisera kulturlivet, vilket avskaffandet av konstnärslönen är ett spektakulärt uttryck för. Det handlar ytterst om människosyn och vad det är för samhälle som vi vill bygga och tillsammans leva i.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,