Röd-Grönt stöd till USA:s krig

Jorge | | Ledare


”Mona Sahlin sviker det afghanska folket”. ”Dagens rödgröna besked applåderas alldeles säkert av talibanerna och beklagas lika säkert av Afghanistans kämpande demokrater”. När man hör hur Carl Bildt larmar och går på efter den röd-gröna oppositionens uppgörelse om Afghanistan i förra veckan kan man tro att denna uppgörelse handlar om ett ovillkorligt svenskt militärt uttåg

Dock skall vi ha i minnet att Sverige tillhör de mest fogliga länderna under det amerikanska stjärnbaneret i Afghanistan. Utrikesminister Bildt och den svenska ministären är en av få ockupationsregeringar som överhuvudtaget inte ställt några framtida truppreduktioner i utsikt Tvärtom talar man enbart om möjliga förstärkningar och ett utökat ansvar.
Vi skall också ha i minnet att Bildt personligen – ända sedan han under den svensk-sovjetiska ubåtskrisen i mitten av 1980-talet utnyttjade sin position i den parlamentariskt tillsatta ubåtskommissionen till att bakom ryggen på statsminister Palme resa till USA och redovisa svenska iakttagelser hos Pentagon – gått som något av pojken i huset i Washingtons inre maktkorridorer. Inte för inte var det Bildt som i förspelet till angreppet på Irak 2003 agerade som den värsta amerikanska megafonen för krig. Det behövs inte mycket till avsteg från den rätlinjiga imperialistiska vägen för att han ska kunna ta till storsläggan.

Men vad säger då egentligen den röd-gröna uppgörelsen om Afghanistan? Är det frågan om ett omedelbart och ovillkorligt svenskt trupptillbakadragande – det självklara antiimperialistiska kravet? Så långt sträcker sig inte uppgörelsen, men det sägs att Sverige ska inleda ett tillbakadragande av sina styrkor i början av 2011, en reträtt som är tänkt att vara avslutad i början av 2013. Det låter ju trots allt någorlunda tillfredsställande, i tydlig motsats till regeringens krig utan slut filosofi.
Liksom så ofta när det gäller uppgörelser av det här slaget sitter emellertid djävulen i detaljerna. För det första finns det inga garantier för att den svenska truppreduktionen kommer att inledas i början av 2011. Oppositionen har efter en eventuell seger i höstens val förbundit sig att förnya det rådande militära mandatet, ett mandat som i en ”katastrofsituation” till och med möjliggör en ökning av den nuvarande truppstyrkan från 500 till 855 soldater. På presskonferensen efter uppgörelsen 27 augusti kommenterade Lars Ohly detta memento: ”Vi kommer inte att utnyttja det. Vi ser inga förutsättningar att börja avvecklandet med att först skicka dit fler soldater”. Men han blev snabbt tillrättavisad av Mona Sahlin: ”Vi ändrar inte uppdraget… Det ligger kvar. Där finns den möjligheten”.

För det andra finns det i uppgörelsen ett allvarligt förbehåll till att slutdatumet för den svenska truppnärvaron verkligen kommer att stunda i början av 2013: ”En röd-grön regering kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under första halvåret 2013. Givet det vi vet idag om situationen i de provinser där Sverige finns representerat kommer denna strategi att fullföljas i sin helhet”. Underförstått vill här oppositionen ge sken av av att saker och ting ”går åt rätt håll” i Afghanistan, att situationen blir allt lugnare i den nordliga Mazar al-Sharif regionen där svensk trupp är förlagd. I själva verket är det precis tvärtom. Talibanerna och andra motståndsgrupper har under de senaste två åren stärkts och opererar nu mer eller mindre i hela Afghanistan. Svenska soldater blir allt oftare föremål för attacker.
Mona Sahlin underströk också efter uppgörelsen att det är den faktiska situationen på marken som avgör om svensk trupp verkligen kommer att dras tillbaka. Mycket talar därmed för att vi med oppositionens politik kommer att få titta i månen efter ett svenskt uttåg ur Afghanistan 2013, även med oppositionen vid regeringsrodret kommer Sverige framgent att vara en bricka i imperialismens krig för råvaruresurser och strategisk kontroll.

Vi socialister hyser ingen förvåning över att S och Mp ingått denna uppgörelse. Det är helt i linje med att dessa partier ställt sig bakom detta imperialistiska krig ända sedan det inleddes hösten 2001. Däremot ser vi det som bedrövligt att Vänsterpartiet, efter att i flera år varit den enda rösten i riksdagen mot kriget, även i denna fråga slutligen böjt sig. Istället för att driva vänsterpolitik och artikulera den växande opinionen mot den svenska militära närvaron i Afghanistan offras krigsmotståndet på oppositionssamarbetets altare. Tyvärr verkar lockelsen av ett fåtal eventuella ministerposter vara tillräckligt för att partiet ska överge tidigare omhuldade grundläggande principer.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,