Seger i Venezuela

Jorge | | Ledare


Söndagens parlamentsval i Venezuela resulterade i en ny seger för president Hugo Chavez och det enade socialistparti (PSUV) som han leder. Det betyder att den revolutionära processen kan gå vidare, men det är ingen oproblematisk seger.

För att få lite perspektiv kan det finnas anledning att jämföra valresultatet med parlamentsvalet i juli 2000. Det var senaste gången den borgerliga oppositionen ställde upp med egna kandidater. Valet 2005 bojkottade den med argumentet att Hugo Chavez var en ”diktator”, som höll på att införa en ”totalitär, kommunistisk diktatur” i landet. År 2000 vann Chavez dåvarande parti, MVR, 93 egna mandat i parlamentet. Med stöd av sex ledamöter från det socialdemokratiska MAS – som vid den tidpunkten var allierade med Chavez – hade man då en majoritet i parlamentet med 99 ledamöter mot de borgerliga partiernas 66 ledamöter. Efter årets val har Chavez ett parlamentariskt stöd med 98 av 165 ledamöter (varav 94 från Chavez eget PSUV). Vänsterpartiet PPT, som tidigare stödde Chavez, men i år ställde upp med egna kandidater har två och den borgerliga alliansen, MUD, 65 ledamöter. Så långt är de parlamentariska styrkeförhållandena en nästan exakt upprepning av läget för tio år sedan. Det betyder att även om de borgerliga partierna tillkämpat sig en plattform för att föra ut sin kontrarevolutionära politik, så kan de inte stoppa den revolutionära processen på parlamentarisk väg.

En skillnad jämfört med år 2000 är däremot att inför det valet förespråkade Hugo Chavez inte någon socialistisk revolution i Venezuela – vilket han gör idag.

Trots valresultatet finns det dock anledning att höja ett varningens finger. Talesmän för den borgerliga alliansen hävdade under valnatten att de fått 52 procent av rösterna. Chavez tillbakavisade det påståendet genom att hänvisa till att PSUV vann majoritet i 18 av landets 24 delstater (motsvarande siffra för tio år sedan var seger för MVR i 13 delstater). Problemet är att den borgerliga oppositionen i år vann flera av sina mandat i några av landets folktätaste valdistrikt. Så, även om borgarnas påståenden är något ”överdrivna” – de senaste 10 åren har de knappast gjort sig kända som sanningssägare – verkar de ha stärkt sitt röststöd. En indikation på detta är att i valet av ledamöter till det latinamerikanska parlamentet, som hölls samtidigt, fick PSUV 46,6 procent och den borgerliga oppositionen 45,1 procent av de angivna rösterna. Även om resultatet inte går att överföra direkt så säger det en del om de framgångar den borgerliga oppositionen faktiskt haft.

Borgarnas kampanj har till största delen handlat om de problem som revolutionen brottas med: Effekterna av den internationella kapitalistiska krisen i form av sjunkande produktion, något ökad arbetslöshet och minskade reallöner, livsmedelsbrist på grund av sabotage från den privata sektorn (som fortfarande till stor del kontrollerar handeln) och byråkratisk misskötsel inom den statliga livsmedelsdistributionen samt flera fall av skandaler inom den finanssektor som till 70 procent är kontrollerad av utländska och inhemska privata banker. Dessutom akuta problem med elförsörjningen på grund av den värsta torkan i mannaminne och uppenbar oförmåga från ledningen inom de statliga elbolagen att förebygga situationen. Därtill en ökad kriminalitet i Caracas och de större städerna. Allt detta har – genom borgarnas mediedominans i form av de privatägda dagstidningarna och tv/radiobolagen – regeringen fått klä skott för.

I dagens kapitalistiska Venezuela är det här reella problem, som långsiktigt bara kan lösas genom att revolutionen konsolideras. Det gör det nödvändigt att bekämpa de borgerliga, kontrarevolutionära partierna med en utvidgad och fördjupad demokrati. De privata handelsbolagens sabotage mot livsmedelsförsörjningen och skandalerna inom finanssektorn kan bara mötas med att de företagen överförs i gemensam, samhällelig, ägo. Korruptionen inom de statliga företagen kan bara förhindras med en verklig kontroll av företagens anställda – en utveckling av den demokratiska arbetarkontroll som diskuterats under de senaste åren. Korruptionen och motståndet mot den revolutionära processen inom den kvarvarande kapitalistiska statsapparaten kan bara överkommas genom att de 20 000 direktvalda kommunala råd och omkring 200 regionala kommuner, som organiseras lokal i bostadsområdena, får verklig makt och oberoende från parti- och statsmakt.

Den Bolivarianska revolutionen – för att använda Hugo Chavez benämning – kommer inte enbart med inskränkt parlamentarisk kamp att bli det exempel på en ”Socialism för det 21:a århundradet” som han förespråkar För att den ska segra krävs att den självorganisering bland fattiga, maktlösa människor, som byggts de senaste 10 åren, stärks och utvecklas till en verklig folklig makt utanför parlamentet.

Intressant?
Bloggat: Frasse, Lasse, Svensson,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, DN1, 2, 3, 4, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,