Facket får inget till skänks

– Visst pågår det ett klasskrig. Men det är min klass, den rika klassen, som driver på kriget och det är vi som vinner. Så sa den egensinnige Warren Buffet, världens tredje rikaste man, i New York Times för några år sedan.

Alltsedan president Reagan krossade flygledarfacket PATCO i ett blixtangrepp 1982 har fackföreningarna varit huvudmål i detta krig. Med sina förmögenheters tunga artilleri och mediedominansens luftherravälde har landets ekonomiska elit i årtionden malt ner stora delar av de arbetandes försvarsbastioner. Guvernör Walkers fackliga undantagslagar i Wisconsin har nu tagit kriget till ny nivå. Och inte bara där, i delstat efter delstat förbereds lagstiftning där nedskärningar kopplas till upprensningsaktioner mot de fack som ännu håller stånd.

Att Buffets klass driver på kriget stämmer fortfarande. Men om bombardemangen av de arbetandes ställningar varit ihållande har det också funnits stora problem bakom fronten. Ledarnas taktik har oftast varit reträtt och i mängder av avtal har pensioner, försäkringar, arbets- och lönevillkor försämrats, ofta listigt paketerat så att det främst drabbat dem som ännu inte anställts. Allt för att ”rädda jobben”, med följd att den fackliga organisationsgraden i industrin nu ligger på 1800-talsnivå. Det förr så starka bilarbetarfacket UAW har till exempel mist två tredjedelar av sina medlemmar. För, som mina vänner i Detroit brukar säga, man behöver ingen fackförening för att gå bakåt. Även fackens ingrodda, ”business unionism” – att lösa frågor som sjukvård och pensioner genom egna avtal i stället för att driva kraven politiskt för alla arbetare – har gjort att när de nu angrips är det svårt att få stöd från dem som saknar sådana rättigheter.

Därför kom det som en chock för många när elden nu besvarades i Wisconsin. Och som den besvarats! I över en månad har Walker mötts med de största fackliga demonstrationerna i USA:s historia och i Indiana, Michigan, Idaho och Ohio samlas tusentals, ibland symboliskt kamouflageklädda, till försvar av de fackliga rättigheterna.

Walkers opinionssiffror sjunker och i Indiana läggs lagförslag på is. Om det är en vändpunkt eller bara en desperat slutstrid från de hårt pressade facken återstår att se. Oavsett lagarna är det viktigaste ändå om mobiliseringarna kan återuppväcka insikten att fackföreningarna inte fått sina rättigheter till skänks, att förhandla och upprätthålla avtal är en rätt vi tagit oss genom hårda strider. En lärdom värd att uppmärksamma också på vår sida Atlanten där den ”europakt” som nu förbereds ska undergräva fackföreningarnas ställning genom regeringskontroll över lönerna.

Lars Henriksson, metallarbetare

Tidigare publicerad i GP