Reaktionerna på det nya löneavtalet, som blev känt på onsdagen i förra veckan, för över 200 000 lärare, studie- och yrkesvägledare, fritidspedagoger och förskollärare inom den kommunala sektorn blev kraftiga. Ilskan svämmade över på facebook-sidor, tidningarnas kommentarsfält och lärarfackens hemsidor. Det var tummen ned för det dåliga utfallet, förhandlarna betecknades som svikare och krav restes på ledningarnas avgång.
På kort tid bildades Facebookgrupperna ”Lärarnas röst” och ”Tredje facket”, vilka manade till att demonstrera mot avtalet sent på fredagseftermiddagen. Manifestationer genomfördes på ett tiotal orter och röster höjs för att protesterna ska fortsätta även denna vecka.
De fackliga representanterna, och även delar av media, vill framställa lärarna som naiva och missnöjda för att de inte fick de tiotusen kronor som facken storordigt talat om ända sedan i vintras. Så är det naturligtvis inte, ingen inbillade sig att man skulle få alla pengarna på ett bräde.
Vad som däremot upprör är fackens tillvägagångssätt; att man lägger sig utan strid, och att man undertecknar ett fyraårigt avtal där bara ett år minskar gapet och eftersläpningen och där det inte ens finns några siffror för halva avtalsperioden. Det är en stor flopp efter allt tal om hur landets lärare under många år halkat efter i löneutvecklingen, samtidigt som man drabbats av ständiga nedskärningar i kommunerna och ökningar av arbetsbördan.
Fakta är att lärarfacken under många år bedrivit en usel eftergiftspolitik som möjliggjort försämringarna. Lärarna känner sig svikna och är svikna. Ständigt tomma löften har ledsagat försämringarna. Det här avtalets tunna innehåll – i kontrast till de fackliga ledarnas uppblåsta retorik – blev droppen som fick det att rinna över för många.
Det är inte underligt att en del nu vill lämna facken eller vädrar tankar på att bilda ett nytt fack. Men som framgångsväg för lärarkåren är det i nuläget en tveksam strategi och skulle förmodligen bara underlätta för de välnärda byråkratierna i lärarfacken att fortsätta sitt bedrägliga härskarspel.
Däremot visar den gångna veckans protester på en potential. Här finns uppenbarligen en grogrund för en mera organiserad och landsomfattande facklig opposition, som kan utmana de fackliga ledarna med kraven från gräsrötterna.
En sådan facklig opposition skulle kunna bli en vagel i ögat på de tompratande ledarna och en kraft för att mobilisera medlemmar att ersätta det nuvarande ledarskiktet med mera stridbara personer som kan ta fajten mot arbetsgivarnas åtstramningspolitik gentemot skolan.