Internationalen har fel om Islamiska Staten

Jorge | 26 oktober, 2015 | Debatt

Åtta medlemmar i Socialistiska Partiet riktar här kritik mot Veckotidningen Internationalens ledare IS är en produkt av Assadregimen. 

DEBATT. Ledaren i Internationalen nr 41 2015 som har rubriken ”IS är en produkt av Assadregimen” landar i en position som vi (samtliga är vi medlemmar i Socialistiska Partiet) bestämt avvisar. Vi är överens med ledarskribentens beskrivning av Assadregimens auktoritära och våldsamma karaktär. Det handlar om en borgerlig regim som försvarar sig med vilka medel som helst. Även vi vill se denna regim falla. Men vi är inte överens med ledarskribenten när det gäller övriga aktörers roll och när det gäller beskrivningen av konflikten.

Ledaren driver tesen att regimen ligger bakom Islamiska Statens framväxt. Låt oss för det första komma ihåg att Islamiska Staten är resultatet av en splittring i al-Qaida. Det var alltså al-Qaidas syriska gren al-Nusra som när den trädde in på scenen, av exiloppositionen beskrevs som en skapelse av regimen. Al-Nusra attackerade bara oppositionen inte regimen, sas det. Exiloppositionen påstod också att regimen dessutom lät bli att bekämpa al-Nusra. Sanningen var den motsatta. Al-Nusra var från början den mest effektiva och dödliga styrkan i kampen mot regimen. Det är också så att inga vattentäta skott fanns (eller finns) mellan al-Nusra och den uppsjö av islamistiska miliser som exiloppositionen hela tiden gett godkändstämpel.

Att exiloppositionen dessutom spelade ett dubbelspel blev klart när dess ledning i ett senare skede frenetiskt protesterade mot USA:s planerade terroriststämpling av just al-Nusra. Och det är värre än så. Khaled Khoja, exiloppositionens president, erkänner att man nu 2015 samarbetar med al-Nusra, al-Qaidas Syriska gren.

IS är ju resultatet av en splittring inom al-Qaida. Al Nusra skapades av irakiska al-Qaidas gren och när denna ville att al-Nusra öppet skulle bli en del av sin egen organisation vägrade ledningen i Syrien och bibehöll al-Nusra som del av al-Qaida. Irakiska delen bröt med al-Qaidas centrala ledning (som stödde al-Nusra-ledningen) och bildade Islamiska Staten.

Fundamentalistisk sunniislamism är ett fenomen från Pakistan till Marocko. Att förklara dess framväxt som ett resultat av Assadregimens manipulerande är nog lite magstarkt. Det är också väldigt märkligt att ledaren inte med ett ord nämner de politiska centra som verkligen agerat för att skapa detta ”monster”. Vi tänker givetvis på Saudiarabien och flera andra Gulfstater. Dessa har ju på alla sätt verkat för denna reaktionära ideologis spridning. I Syrien har de olika miliserna genom att ansluta sig till den fundamentalistiska ideologin garanterats vapensändningar från gulfen.

Det är riktigt att Assadregimen mötte de hoppingivande protesterna våren 2011 med brutalt våld. Men det är också sant att attacker mot regimstyrkor och polis började redan på våren 2011. Många i den inhemska oppositionen varnade och beklagade detta. Exiloppositionen kom dock redan på hösten 2011 att bejaka väpnade metoder. Militariseringen innebar islamisering. De icke sunnitiska delarna av samhället tydde sig i ren självbevarelsedrift till regimen. Den militära kampen innebar en obönhörlig delning av Syrien efter religiösa skiljelinjer.

Vi ställer oss också kritiska till ledaren när den skriver: ”Vi måste inse att Ryssland har förlängt blodbadet genom sitt stöd, medan väst förlängt blodbadet genom sin passivitet”. Vad menas? En rimlig tolkning är att skribenten beklagar uteblivna NATO-bombningar. Vi stärks i våra farhågor när vi läser första stycket i ledaren:

”I samband med Obamas besök i Stockholm september 2013 reste många vänstergrupper paroller som ”USA ut ur Syrien” efter att USA hotat Assad-regimen med kryssningsmissiler efter diktatorns kemgasattacker. Nu blev hoten inte verklighet. Ryssland skyndade sig till regimens räddning och pressade fram en symbolisk deal där Assad lämnade över en del av kemvapenförrådet till FN. Diktatorn kunde sitta kvar och inbördeskriget fortsatte rasa.”

Vi frågar: Hade inte freds- och vänstergrupper rätt i att försöka stoppa USA-bombningar?

Ledarskribenten vill att ”vi i vänstern ska rikta vårt stöd till de demokratiska och progressiva delarna av oppositionen som fortfarande lever, mot alla odds.”

Vi håller med. Men de demokratiska och progressiva har ju ingen som helst militär tyngd och deras enda chans att överleva och kunna spela en roll i framtiden är att krigshandlingarna upphör. Vi anser att ett framförhandlat eldupphör är vad som måste eftersträvas. Exiloppositionen anser inte det. De anser att Assad först måste avgå. Dessa liberaler och muslimska bröder är beredda att i sina luftkonditionerade konferenssalar stå principfasta tills den siste syriern på marken massakrerats. Eller drunknat i Medelhavet.

Att nå ett eldupphör innebär inte ett godkännande av regimen. Det innebär att man inser det konkreta läget. Den unga bolsjevikregimen förhandlade med den tyska imperialismen 1918. Man ingick en mycket tung separatfred. Med stora territoriella förluster med mera. Alternativet var fortsatt blodbad och kaos.

Men nu är det inga bolsjeviker som har makten på oppositionssidan utan proimperialistiska liberaler och islamister. De förkastar förhandlingar. Det som skulle kunna vara möjligt är en FN-ledd förhandling. Det är oklart var ledarskribenten står i denna fråga.

”Varje avtal som innebär att diktatorn och hans män går fria är ett recept för ytterligare kaos” står det i ledaren. Oklart. Så vi ställer frågan: Är vi överens om att ett eldupphör är det eftersträvansvärda? Även om Assad inte omedelbart måste avgå?

Ett eldupphör mellan regimen och den väststödda oppositionen innebär dock inte att hotet från IS och al-Nusra m.fl. försvinner.

De kurdiska rörelserna PYD och PKK har varit bålverk i kampen mot fundamentalisterna och det är naturligtvis som ledaren i Internationalen också konstaterar vänsterns plikt at stöda kurderna i denna kamp. Vi kan samtidigt se att Nato sluter upp bakom Turkiets regering när denna idag attackerar PKK. Väst hjälper därmed aktivt till med att hugga kniven i ryggen på kampen mot IS. Och faktiskt också med att mörda den demokratiska processen i Turkiet.

Ett eldupphör mellan den Syriska regimen och den väststödda oppositionen och miliserna skulle i alla fall ge alla anständiga krafter större möjlighet att försvara sig mot IS, al-Nusra m.fl.

Peter Belfrage, Mark Comerford, Stig Eriksson, Martin Fahlgren, Anders Hagström, Anders Karlsson, Peter Widén och Tomas Widén