LEDARE Barack Obamas besök på Kuba speglar på många vis vår samtid. När Palme besökte ön 1975 var det en markering av Sveriges försök att representera en utrikespolitisk ”tredje väg”, som markerade mot USA:s intressen. När Obama besöker landet är det ett Kuba som står på gränsen till att bli en avreglerad turistnation, som så många andra.
Trots all kritik man som socialist kan och bör ha mot det kubanska styret, är det sorgligt att se vankelmodet som vissa inom svensk vänster har. När Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde deltog i en diskussion i Aktuellt med liberalernas Birgitta Olsson var det nog många som satte kvällskaffet i halsen.
Hans Linde visade sig nämligen ha i princip samma syn på Kuba som Olsson. Båda var överens om att regimen var diktatorisk och båda var överens om att blockaden borde hävas. Men inte ur perspektivet att den kvävt Kuba, utan att den används av regimen för att motivera ännu mer förtryck. Birgitta Olsson ser ingen motsättning mellan Kuba och USA utan enbart mellan de diktatoriska ”Castrobröderna” och det kubanska folket. Linde protesterade inte utan hängde på.
USA:s blockad springer förstås inte ur någon demokratisk impuls, utan endast ur det faktum att den nya kubanska revolutionära regeringen bröt storbolagens ekonomiska makt och satte igång bygget av ett konkurrerande ekonomiskt system. Den kubanska revolutionen berövade inte bara USA-bolagen deras makt på Kuba, utan gav också hopp och drömmar till alla utsugna i Latinamerika och tredje världen – och även till många i Europa och USA självt. USA bemötte dessa drömmar genom att utrusta och stöda varenda militärdiktatur i Latinamerika.
Vi lever i en mörk värld där mänskliga rättigheter trampas ner överallt. Att då peka ut ett av de få länderna där man försöker ge alla medborgare sjukvård och skola som den stora representanten för diktatur i världen är absurt.
Det förekommer utan tvekan mycket på Kuba som förtjänar att kritiseras, men inget av detta är i närheten av vad det politiska etablissemanget tolererar fullt ut när det gäller exempelvis Turkiet.
Den kubanska framtiden är inte okomplicerad. Vi får inte låta Kubahatarna och högerns lögnkampanjer hindra oss från kritisk granskning och debatt. Men en sak är säker. I denna konflikt måste vi ställa alla debattörer inför frågan var de till syvende och sist ställer sina sympatier. Vilka drivkrafter tror man finns på den nordamerikanska sidan?
Det finns klara motsättningar inom USA:s borgarklass. Det tar sig uttryck i flera republikanska kongressmäns protester mot uppgörelsen mellan Obama och Castro. Dessa vill ha fortsatt konfrontation, men samtidigt ser många kapitalister hur utvecklingen håller på att springa ifrån dem. När Kuba öppnar för utländska företag kan USA bli akterseglat av europeiska, ryska och kinesiska företag. Vi har all anledning att fortsatt noggrant följa utvecklingen.
Men Hans Linde har ställt sig utanför en seriös debatt progressiva människor emellan. Enda räddningen för Vänsterpartiet är nu att en kraftig intern opinion i partiet tar avstånd från Hans Linde och hans åsikter. Annars kommer partiet att stå isolerat från all övrig vänster.