Gör vreden till politik!

Jorge | | Ledare


intis profilbildLEDARE Förra veckan talade Gibert Achcar med Internationalen om vikten att se historiska perioder som en långsam växelverkande process, där folklig mobilisering kan gå över i perioder av motreaktion, i politisk förändring och tillbaka i mobiliseringsfaser, i en lång cykel av förändring och omvälvning. Den potential som fanns när vågen av gräsrotsaktivism blossade upp, försvinner inte bara för att historien rullar vidare, som när det hoppfulla proteståret 2011 gick över i det politiska skitåret 2012. Den återkommer, så småningom. Den senaste veckan har vi kunnat se nya exempel på torgprotester när Nuit Debout växer fram. Om de franska protesterna har kraft att överleva utanför Place de la republique återstår att se, men de hade förmodligen inte uppkommit om det inte varit för torgrörelserna för fem år sedan.

Att det uppstår nya vågor av protester är i sig helt fantastiskt, men rörelser måste driva fram konkreta politiska förändringar om momentum verkligen skall kunna bibehållas, för de spontana protesterna kan inte hålla gnistan vid liv hur länge som helst. Vågen kommer ebba ut och det är då vi verkligen kan se om de bar frukt eller inte. Lyckas inte Nuit Debout samla sig kring kraftfulla krav är risken att protesterna ebbar ut och övergår i politisk uppgivenhet och så var den chansen passerad.
Likadant är det med skarpa samtidsanalyser. I vår samtid finns det en enorm förmåga att skildra den ekonomiska och politiska situationen. Det är dock först när analyserna mynnar ut i konkreta krav som de får verkligt förändrande kraft.

Den franske marxisten Alain Badiou har formulerat det som ”den kommunistiska hypotesen”; det ständigt återkommande löftet om ett annat samhälle.
Klasskampen har berg och dalar, men oavsett hur avlägset det verkar är drömmen om det klasslösa samhället en ständig följeslagare. Utmaningen för socialister är också konstant. Inte bara analysera samtiden, inte bara organisera oss i gräsrotsrörelserna – också ställa de nödvändiga kraven.

Det är vår plikt som socialister att formulera de kraven, inte för att vi skall ta på oss att leda massorna utan för att vi har något att bidra till rörelsen med. Något som kan föra den kommunistiska hypotesen närmare ett förverkligande. När samhällets tillstånd är så avklätt som det är nu, när girigheten i dess kärna är så uppenbar så måste också de politiska kraven följa. De behöver inte ens gå bortom sunt förnuft för att vara omvälvande.
Högerns krav är alltid sakliga, för det finns aldrig några oklarheter kring deras klassintressen. Hotar strejk? Dra in strejkrätten. Plankar någon i kollektivtrafiken? Hårdare tag, mer kontroll, fler påföljder. Tycker inte företag att de tjänar nog med pengar? Sänk lönerna, avskaffa OB, ta bort anställnings­tryggheten. Är det inte dags att vi svarar igen med samma medicin?

Eftersom fifflet är så omfattande bland samhällseliterna så måste vi kräva full demokratisk insyn i affärerna. Avskaffa banksekretess. Allt skall redovisas. Skattesmitning måste straffas där det känns som mest för rika människor; i plånboken. Skärp alla lagliga medel för samhället att ta kontroll över situationen. Vanligt sunt förnuft – det bara låter revolutionärt i vår samtid.

Veckans ledare i Internationalen