Kommunals rapport Status: Prekär är ett viktigt dokument. Med tydliga siffror belyser den en av de största förändringarna som skett i Sverige de senaste decennierna, den allt mer utbredda otryggheten på arbetsplatserna. Att närmare var fjärde arbetare idag har en osäker anställning är en enorm maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel. När de osäkra villkoren sprider sig berörs inte bara de som direkt arbetar under dem, det drabbar alla. Varje gång en arbetskamrat inte vågar hävda sina rättigheter av rädsla för att mista jobbet försvagas läget för alla på arbetsplatsen. Det är också en del av den ökade ojämlikheten, precis som när det gäller lönerna har glappet när det gäller anställningstryggheten ökat mellan arbetare och tjänstemän de senaste åren.
Framför allt har otryggheten brett ut sig i kvinnodominerade yrken, av landets vårdbiträden är det till exempel bara 40 procent som har fasta jobb. Inte minst är det timanställda och personer som går på ”allmän visstid” som ökat. Den är en anställningsform som infördes 2008 och gör det möjligt att anställa på begränsad tid utan att det behöver vara vikariat, provanställning eller något annat praktiskt skäl. I rapporten Flexibilitetens pris som kom tidigare i år visade Kommunal att nästan hela ökningen av tidsbegränsade anställningar inom vård och omsorg de senaste åren utgörs av sådana jobb.
Det är inte bara statistiken som gör rapporten läsvärd. De fem intervjuerna med arbetare som lever i timanställningarnas och den obestämda visstidens rättslöshet är stundtals hjärtskärande och borde även vara tung läsning för fackliga ledare. Avsaknad av rättigheter – och okunskap om vilka rättigheter som finns på pappret – är slående och visar på en allvarlig facklig svaghet.
Det är utmärkt att det kvinnodominerade Kommunal nu driver frågan om osäkra anställningar, till skillnad från debattörer och opinionsbildare har de med sina dryga halvmiljonen medlemmar möjlighet att direkt göra något år saken. Rapporten, och den debattartikel i DN som rapportens författare, utredaren Elinor Odeberg, undertecknat tillsammans med Kommunals nye ordförande Göran Boudin, utmynnar också i flera viktiga fackliga och politiska krav som kan förändra läget där ett viktigt och ytterst rimligt krav är att avskaffa allmän visstid.
Med detta sagt finns det ändå stora problem med hur Kommunal tacklar frågan. Några av de absolut viktigaste frågorna saknas både i själva rapporten och de förslag ledningen valt att driva.
Trots att rapporten pekar på privatiseringarna som en viktig orsak till de osäkra jobben – och att såväl LO:s som Kommunals kongresser uttalat sig mot vinstdriven välfärd – lyfter Kommunals ledning inte motståndet mot marknadsanpassning och vinstdrift som en del av kampen mot otryggheten. Det är inget fel på rapportens krav på att inga försämringar ska få ske när verksamheter upphandlas. Problemet är att Kommunal stannar där. De ifrågasätter inte det som förorsakar dessa problem: att offentlig verksamhet över huvud taget bjuds ut på marknaden. Inte särskilt förvånande dock, som vice ordförande i LO fick Tobias Boudin uppdraget att desarmera LO-kongressens oväntade beslut att säga nej till vinststyrd välfärd.
Detta uppenbara glapp gör inte bara att Kommunal missar möjligheten att knyta an till den breda opinionen mot att låta spekulanter dränera välfärden på resurser, de lämnar också några av de stora orsakerna till otryggheten i den offentliga sektorn orörda: upphandlingarna, utförsäljningarna och privatiseringarna.
En annan stor brist i rapporten är att den helt bortser från det som sedan 90-talet varit arbetsgivarnas stora murbräcka mot anställningstryggheten: bemanningsföretagen. Genom dessa har lagen om anställningsskydd satts ur spel för stora grupper, både i offentlig och privat sektor. Företag behöver bara avbryta kontraktet med uthyrningsföretagen för att göra sig av med anställda som i praktiken kan ha arbetat i åratal på en arbetsplats. Argumenten om att det ger ingångar på arbetsmarknaden är bara trams. Människor anställs när företagen har behov, oavsett anställningsform. Tvärtemot att skapa jobb gör personaluthyrningen att företagen kan finjustera bemanningen till minsta möjliga nivå medan de osäkra jobben sprids på hela arbetsmarknaden. Att återställa reglerna för bemanningsföretag till dem som gällde innan 1992, då det inte var tillåtet med vinstdriven arbetsförmedling – i praktiken ett förbud mot bemanningsföretag – är ett av de viktigaste fackliga kraven idag. Ett krav som LO-ledningen ännu motsätter sig.
Men det som framför allt saknas i rapporten och dess slutsatser är det mest väsentliga för en facklig organisation: medlemmarnas egen aktivitet. Att se det fackliga arbetet som en angelägenhet för fackliga representanter är en sjuka i de flesta svenska fackföreningar och Kommunal är inget undantag. Enda gången medlemmarna nämns som grupp är när problemet med splittring mellan fast och tillfälligt anställda flimrar förbi i texten. Ingenstans diskuteras frågan om hur de arbetande själva, tillsvidareanställda och osäkert anställda tillsammans, ska slåss för att ändra reglerna eller hur vi kan motverka den splittringen i praktiken, alldeles oavsett vad de formella reglerna säger.
Lagar och avtal är viktiga för att upprätthålla rättigheter, på jobbet och i samhället i stort. Men om vi inte själva hävdar vår rätt är de inte mycket värda. Om vi håller samman mot chefer och arbetsgivare kan vi å andra sidan utvidga våra rättigheter utöver de kompromisser som de skrivna reglerna utgör. Det kräver att vi gemensamt skapar en kultur av sammanhållning och solidaritet mellan alla på arbetsplatsen och så långt det går behandlar bemanningsanställda, timvikarier och tillsvidareanställda som delar i samma kollektiv. För i sista hand är det alltid vi själva som kan bevaka våra intressen och förändra läget, vi som arbetar under allt mer spretiga anställningsformer men samtidigt är utsatta för en allt mer likartad press från arbetsgivare och chefer.
Lars Henriksson
Ursprungligen publicerad i Internationalen.