Internationalen # 13 2019
▶ Handlar inte om enskilda fall
▶ Väktarvåldet en demokratifråga
▶ Ansvaret tillbaks till politiken
Väktare som misshandlar människor i låsta rum utan kameror, väktare som rasprofilerar och begår våldshandlingar. Övergrepp som filmas, rasism som dokumenteras. Någon gång statueras exempel, ändå blir rapporterna om väktarvåldet bara fler och fler. När en Syrienfödd medarbetare på Backateatern får tänder utslagna av ordningsvakter en lördagsnatt väcks frågan: hur ofta händer inte detta utan att vi hör om det, för att offren saknar språkliga resurser och socialt kapital att göra sin berättelse hörd? För hur många svenskar är väktares närvaro i det offentliga rummet ett direkt hot mot den personliga säkerheten?
Så långt kommer vi sällan i det offentliga samtalet. När debatt kring väktarvåld väcks i sociala medier är svansen alltid där för att försvara och relativisera våldet och hitta (eller hitta på) komprometterande uppgifter om offren. Förutom att det förstås fungerar som ett sätt att ta fokus från väktarnas ansvar och agerande så får det effekten att varje händelse framställs som ett unikt fall. Det blir till en serie virala händelser som blossar upp, infekteras och dör ut utan att det större mönstret riktigt framträder. Så formas också reaktionerna mot väktarvåldet. Ett upprop för att förbjuda organiserade nazister att få anställning på säkerhetsbolag. Krav på att våldsamma väktare tas ur tjänst när de står under utredning. Allt är reaktioner på ytterlighetsfenomenen, men de slår inte mot strukturerna – och det finns en politisk logik bakom att det så ofta blir så här i vår samtid.
En av de grenar som den nyliberala ordningen visat sig särskilt framgångsrik inom är att placera allt större områden utanför politikens domäner. De delegeras till tjänstemän och privata utövare och simsalabim kan allt reduceras till en fråga om personlig lämplighet, eller på sin höjd skärpta upphandlingskrav. Det är en logik som förstås bara stärks av att den gör sig bra som medienarrativ. Nazister i väktaruniform väcker känslor och lämpar sig som ämne för ett kittlande grävreportage. Det gör inte mer fundamentala frågor om demokratins kringskärning, besluts- och maktstrukturer. Ändå är det där, i de strukturella frågorna, vi måste ge oss in.
För även med en nyliberal ekonomisk logik framstår vansinnet i att delegera våldsmonopol så tydligt. Om det är billigare att upphandla en privat tjänst från ett vinstdrivande företag än att bedriva arbetet i offentlig regi så kan det bara bero på att företagens personal är sämre rustad för uppgiften; på att de har sämre löner och villkor, på att de är sämre utbildade. Var skulle annars vinstmarginalerna komma ifrån? Sådana frågor begravs i teknikaliteter och upphandlingsförfaranden.
Politiker slipper gärna ansvar, makt bränner när man har den i händerna. Därför ligger det också i makthavarnas intresse att framställa politiken som maktlös. Ekonomi blir till naturlagar ingen i grunden kan påverka, budgetutrymmet görs minimalt, allt beslutsfattande kan inskränkas av diverse ramar och flyttas över till byråkrater vars utövande behandlas som vore det opolitiskt, eller delegeras till privata utförare. Så har makthavarna inrättat det för sig själva – och samhället har låtit det hända.
Därför handlar inte vänsterpolitik bara om att ta makt, utan också om att tvinga tillbaka makten dit den kommer ifrån så att vi kan besluta och hantera effekterna av maktutövningen på ett demokratiskt vis. Politiken måste återigen hållas ansvarig för den verklighet den skapar – allt annat är faktiskt odemokratiskt.