Joakim Ruist i den numera klassiska Aktuelltintervjun. Stillbild: SVT
Internationalen # 23 2018
► Ekonomer inga orakel
► Ingen har objektiva svar
► Utvecklingen drivs av kamp
Ekonomen och migrationsforskaren Joakim Ruist har satt sig med kalkylatorn för att räkna ut vad invandring kostar. Uträkningarna blir till en rapport som Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, ESO, publicerar i slutet av maj 2018. Det kan tyckas som en intressant tajming att en rapport som räknar på vad människor från olika länder ”kostar” Sverige publiceras mitt under ett valår som knappt handlar om någonting annat än migration och vi-och-dem. Det tyckte också Aktuellts intervjuare var relevant att fråga Ruist om (31/5). Ruist själv är uppenbarligen en man som i konsekvensneutralitetens namn inte funderar så mycket kring läget i samhällsdebatten. I direktsändning stod han istället som ett mänskligt frågetecken inför frågorna om rapportens eventuella betydelse för valrörelsen. För detta har han både hånats och hyllats. Ruists förvirring har till och med framhållits som en slags protesthandling mot åsiktskorridoren på public service (exempelvis Kristianstadsbladet 1/6), men låt oss lägga debatten om saklighetsnivån i landets tv-studior åt sidan.
Ruists metod att räkna har trots allt blivit föremål för ganska skarp kritik. Går det verkligen att ställa offentliga utgifter mot skatteintäkter och på det viset räkna om en människa är en vinst- eller förlustaffär? Är skatteintäkter egentligen det enda en låginkomsttagare betalar tillbaka till samhället? Försvinner alla pengar de tjänar i tomma intet? Så klart inte. Fattiga kännetecknas rent generellt av att de konsumerar en väldigt stor andel av sin inkomst för att tillgodose omedelbara behov. Pengarna försvinner inte till något offshorekonto och läggs inte på hög. De går tillbaka in i närsamhället, blir momsintäkter och så vidare. Något som för övrigt också gäller bidrag.
LO-ekonomen Sandro Scocco argumenterar dessutom (tillsammans med andra ekonomer) att samhället faktiskt tjänar pengar på invandring, en tes som presenteras och motiveras bland annat i rapporten ”900 miljarder skäl att uppskatta invandring”. Det går att hitta vetenskapligt stöd för den tesen också, givet att man räknar lite mindre snävt än Ruist. Så vem kan göra anspråk på den objektiva sanningen?
Det har varit en lång och trägen kamp att etablera nationalekonomi som disciplin med naturvetenskaplig status, symboliskt krönt av ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” – ni vet priset som inte Alfred Nobel ville insifta, men ändå på något vis fick. Effekten kan vi se idag: ekonomer som Joakim Ruist behandlas som orakel när de gör inlagor i debatten om ”hur det egentligen fungerar”. Det finns en enorm törst efter dessa svar, ett bokslut som kan fastslå hur allt ligger till så vi kan lägga all debatt åt sidan och ta upplysta faktabaserade beslut. Det är bara en märklig sak hur denna ”objektiva” sanning tenderar att ändra sig över tid.
1987 skrev New York Times (14/1) en ledare där de deklarerade att frågan om minimilön var död och att det numera var vetenskaplig konsensus att alla typer av regleringar var dåliga både för marknaden och för låginkomsttagarnas löneutveckling. Resonemanget var rätt talande för sin tid och som kan kännas igen i näringslivskampanjer ända sedan dess. Ändå har inte frågan om minimilönenivåerna blivit avgjord en gång för alla. Tvärtom är det en av de hetaste kampfrågorna i USA idag. Det märkliga är bara att båda lägren har ekonomer på sin sida. Är det då den växande kritiken mot nyliberal teoribildning som gjort att Seattle brutit trenden och infört femton dollar i timmen som lägstalön? Så klart inte. Det är istället resultatet av kampanjen Fight for $15 och åratal av facklig och politisk kamp. Delsegrar som den i Seattle 2014 görs inte för att liberala ekonomer räknat ut vilken lägstalön som bäst stimulerar marknaden utan för att människor organiserar sig och tar strid för värdigare levnadsvillkor (och där är en usel lön på femton dollar bara ett steg på vägen).
När Reagan och Thatcher genomdrev sina nyliberala omvandlingar kunde de hävda att de hade konsensus med sig, men deras gärning drevs av personlig övertygelse och brinnande hat mot allt gemensamt. Detsamma gäller den politiska kursen i Sverige idag. Ruist har matat en opinion som törstar efter hårda data som bekräftar just deras världsbild. Det får stå för honom, men det är inte några forskare som anger samhällskursen. Den drivs av betydligt mer konkreta kraftmätningar.
När uppsving i klasskampen kommer kan vi vara säkra på en sak, att vilka uttryck och former utvecklingen än tar sig, så kommer den inte att ändras av någon vetenskaplig rapport – vilka slutsatser den än drar.