Den politiska aktivist- och ideologiorganisationen Socialistisk Politik, SP, kom till under våren 2019 när dåvarande Socialistiska Partiet beslutade ombilda organisationen från parti till politisk strömning i arbetarrörelsen och vänstern. Meningen var att undanröja organisatoriska hinder för socialister i olika miljöer att göra gemensam sak och tillsammans utveckla strategier för framtiden. Medlemmarna uppmanades bland annat att ansluta sig till främst Vänsterpartiet för att där försöka bidra till politiken och verksamheten.
Vänstervågens tid
Det ombildade SP bygger vidare på den marxistiska tradition som SP och dess föregångare inspirerats av när de bildades i Sverige i slutet av 1960-talet. Då var det gruvstrejk, Vietnamsolidaritet och en bred vänsterrörelse med strävan att omvandla samhället i socialistisk riktning. De så kallat vilda strejkerna omfattade tiotusentals arbetare; gruvarbetare och skogsarbetare, metallare, sömmerskor och städerskor som krävde bättre arbets- och levnadsvillkor – och inflytande. Fackföreningsrörelsen radikaliserades med krav på medbestämmande, arbetar- och anställningsskydd och även samhällsmakt genom löntagarfonder. SP:s föregångare tillhörde den tidens vänstervåg, men var också en hård kritiker.
Socialdemokratin hade sedan länge byråkratiserats och anpassat sig till kapitalismen. Det svenska kommunistpartiet ursäktade Moskvas förtryck i Ryssland och Östeuropa. Till dåvarande SP:s första aktiviteter hörde solidaritet med de polska varvsarbetare som 1970 kämpade mot och massakrerades av Moskvas polska lydregim. Men även den nya ungdomsvänsterns maoism kritiserades hårt. Maoistregimen i Kina var, menade SP:s föregångare, en variant av den stalinistiska och despotiska modell som undertryckte arbetarklassen och befolkningen varhelst den inrättades, tvärs emot den ”arbetarklassens befrielse” som den marxistiska arbetarrörelsen kämpat för.
Fjärde Internationalen
Den frigörande marxismen hade burits vidare genom 1900-talet av världsrörelsen Fjärde Internationalen ansåg SP:s föregångare och anslöt sig till rörelsen (under skiftande revolutionära organisationsbeteckningar fram till ”Socialistiska Partiet” 1982).
Fjärde Internationalen hade grundats 1938 inför det andra världskriget av den dåvarande ”internationella vänsteroppositionen” med ryske exilrevolutionären Leo Trotskij som centralgestalt Det skedde i hopp om att kunna rädda något av den internationalistiska, revolutionära och frigörande arbetarrörelse som utgjort drivkraften i de stora revolutionerna efter första världskriget i Ryssland och på många andra håll. Under det kriget hade den så kallade Andra Internationalen slitits sönder av nationalism och en tredje international, den kommunistiska, bildats 1919 i Moskva. Denna kom emellertid efter hand att förvandlas till ett verktyg i den framväxande stalinismens händer och upplöstes under andra världskriget.
Fjärde Internationalen kom aldrig, annat än i ett fåtal länder, att utvecklas till en betydande kraft, utan pressades skoningslöst mellan fascism, stalinism och även västkapitalism under andra världskriget liksom mellan det följande kalla krigets huvudkrafter. Med ungdomsrevolten 1968 och den globala vänstervågen anslöt sig nya generationer och grupper till Fjärde Internationalen. SP:s första generation blev en av dem. Till en början en kritisk röst i vänstermarginalen, efterhand med många hundra hängivna aktivister och flera tusen anhängare på vägen i 1980-talet.
SP-aktivism på arbetsplatser för kämpande och demokratiska fackföreningar, i uppbyggnad av solidaritetsrörelser mot den chilenska militärdiktaturen och för revolutionen i Nicaragua liksom för den underjordiska polska fackföreningsrörelsen Solidaritet, präglade arbetet. I den framväxande nya kvinnorörelsen och miljörörelsen återfanns SP-aktivister bland de drivande aktivisterna och solidariserade sig med dåtidens homosexuella frigörelsekamp, något ovanligt för den tidens vänster.
Välfärdsförsvar och ekosocialism
Med 1980- och 90-talets borgerliga motoffensiv, genombrott för nyliberalismen och den organiserade rasismens återkomst, tvingades den breda vänstern alltmer på defensiv och till försvar av tidigare välfärdsreformer och vunna rättigheter. Det gällde även för SP. Men medan stora delar av den utomparlamentariska 70-talsvänstern dog ut fortsatte SP och Fjärde Internationalen in i det nya årtusendet med en strävan att förstå och möta den globaliserade världskapitalismens sociala och ekologiska utmaningar.
”Ekosocialism” utgör idag formuleringen av den sammansmältning av klimat- och miljökamp med den marxistiska arbetarrörelsens klasskamp, med feminism och alla undertrycktas frigörelse som vägleder SP och Fjärde Internationalen. Inriktningen bottnar ännu i orden ”Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk”, från den allra första internationalen under Marx’ 1800-tal. Dessa utgjorde själva utgångspunkten för den internationella strömning SP kom att bli del av och har ännu i dagens komplexa moderna värld principiell betydelse. Självorganisering och kamp underifrån för alla undertrycktas frigörelse utgör förutsättningen för att övervinna kapitalismen och bana väg för ett solidariskt och jämlikt världssamhälle i balans med jordens förutsättningar.