Lömskt systemskifte

Det finns en bild, och det är en bild som också odlas av en del vänsterdebattörer, att alliansregeringen just nu godlynt lutar sig tillbaka relativt nöjt med att förvalta sakernas tillstånd. Det är dock en farlig felsyn för sanningen är att det lömska systemskiftesprojektet oförtrutet löper vidare under mindre iögonfallande former, även om inga fler […] Läs mer …

Erkänn Västsahara som suverän stat!

Under våren 2011 svepte en våg av folkliga protester fram över den mestadels av auktoritära regimer styrda arabvärlden, vilket hittills medfört att de sittande regimerna i Tunisien, Egypten, Jemen och Libyen tvingats från makten. Även i Västsahara demonstrerade man med krav på att Marockos ockupation av territoriet skall upphöra. Då Spanien lämnade Västsahara 1975 invaderades […] Läs mer …

Khaddafi jagas bort – Carl Bildt på tur?

Den arabiska revolutionens första väpnade resning har segrat. Regimen Khaddafi har förlorat makten. Vi vet inte var tyrannen själv gömmer sig. Kanske i söder och dess gränstrakter till Chad eller Niger. Kanske försöker han hitta en ledig flygstol till något Läs mer …

I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism


I revolutionära tider är händelseutvecklingen oftast lika hastig som den är motsägelsefull. Den massiva bombattacken mot Khadaffis styrkor i Libyen tog de flesta på sängen, och vänstern kastade sig yrvaket in i en debatt som till största delen redan var postfaktisk. På några timmar gjordes frågan om vi skulle vara ”för” eller ”mot” en flygförbudszon överflödig – som Carl Bildt uttryckte det: ”det finns helt enkelt ingenting kvar i Libyen som kan flyga”. Nästan lika snabbt blev kravet på JAS till Medelhavet meningslöst. Att efter ett par veckor skicka åtta svenska bombplan för att bomba ett land där inga mål finns kvar vore i bästa fall den tommaste av alla tomma gester. Flygförbudszonen är ett faktum, huruvida det påskyndar eller hindrar den arabiska revolutionen är en fråga för historien, inte för politiska aktivister. Kanske kommer händelsen visa sig inte vara så avgörande som den verkar när bomberna faller. Den revolutionära vågen i arabvärlden inspireras av uppror i andra länder, men det är inte det som driver den – den drivs av fattigdom, vanstyre och förtryck. Men låt oss vara glasklara med en sak: stöd till imperialismens krig mot Khadaffi är inte ett stöd till revolutionen i Libyen. Gång på gång […] Läs mer …

Castro och Chavez har fel


I slutet av februari deklarerade Venezuelas president Hugo Chavez sitt stöd till Khadaffiregeringen i Libyen. Någon dag tidigare hade Kubas förre president Fidel Castro i en av sina ”reflektioner” pekat på faran av en nära förestående, NATO-organiserad, militär intervention i Libyen. Av Castro uppmanas vi att förbereda breda protestdemonstrationer mot en kommande USA-ledd invasion, som kan inledas om ”några timmar eller några dagar”. Däremot ska vi avvakta ytterligare ”information” innan vi protesterar mot Khadaffis pågående massaker av landets upproriska befolkning. Detta är en helt felaktig inställning! USAs regering och dess allierade i EU förbereder uppenbarligen ett militärt ingripande i Libyen under förevändning att hindra en ”humanitär katastrof”. Självklart ska vi framhålla de verkliga humanitära katastrofer, som krigen i Afghanistan och Irak har inneburit. Men vi kan inte stoppa en imperialistisk intervention genom att förhålla oss passiva eller stödja en diktator, som med tung artilleribeskjutning och bombflyg angriper det egna landets befolkning. Bästa sättet att motverka de kapitalistiska regeringarnas militära planer är att ge allt stöd till den inledda folkliga revolutionen mot Khadaffi. Ett störtande av diktatorn och hans korrupta regim skulle beröva imperialismen dess viktigaste politiska argument för massiva bombningar och en Irakliknande invasion. Castro antyder att det är imperialismen […] Läs mer …