Vart går Kuba?

Den 16-19 april höll Kubas kommunistiska parti sin sjätte kongress, en kongress som till stor del dominerades av förslagen om ekonomiska reformer.
Kuba och dess revolution står inför sina största utmaningar sedan den specialperiod som följde på Sovjetunionens fall i början av 1990-talet. Landet var under 30-års tid beroende av det ekonomiska stödet från Sovjetunionen, vilket medförde att man blev kvar i rollen som råvaruproducent och att näringsstrukturen förblev outvecklad.
Kongressförslagen, som sammanfattas i 291 punkter, syftar bland annat till effektiviseringar inom statsförvaltningen, minskning av importen, ökad produktion ute i landet och avbetalning på statsskulden. Raul Castro har dock låtit meddela att socialismen princip, ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter arbete”, även i fortsättningen skall råda. En av de mer kontroversiella punkterna är att en miljon statsanställda sägs upp från sina arbeten under de närmaste fem åren.
Det skall vidare bli möjligt att bedriva småföretagsamhet inom 178 yrken, exempelvis som frisör, bilmekaniker och rörmokare. Det skall också bli lättare för småföretag att anställa personer utanför familjen, en större del av jordbruket skall drivas i privat regi och subventioneringen av basvaror skall på sikt upphöra. Även framöver skall planekonomin med nationell produktions- och försörjningsplan sätta ramarna, dock med ett ökat inslag av autonomi och decentralisering av statliga företag. Grundläggande kostnadsfri service, som utbildning och sjukvård, skall behållas.

Bakgrunden till reformerna är bland annat det försämrade ekonomiska världsläget med höjda priser på importerade livsmedel. Kuba importerar ungefär 60 procent av sitt livsmedelsbehov. Priset på nickel, Kubas viktigaste inkomst källa, har sjunkit kraftigt. Orkanen 2008 orsakade skador för 80 miljarder kronor. Dessutom fortsätter USA:s handelsblockad att vara en tung ekonomisk börda, och som en konsekvens av alla problem växer Kubas statsskuld.
Reaktionerna från omvärlden har hittills varit avvaktande. Från borgerliga debattörer uttrycks förhoppningar om att detta är början till slutet för på den kubanska revolutionen, som ända sedan 1959 varit en nagel i ögat på de besuttna klasserna i världen.
Det råder också delade meningar inom det kubanska ledarskiktet inför de föreslagna reformerna och deras inriktning. Raul Castro , som sedan sitt makttillträde bytt ut ett stort antal ministrar, anses tillhöra den falang inom partiet som är positivt inställd till de ekonomiska reformerna som genomförts i Kina.

Sannolikt kommer ökade inslag av marknadsekonomi på Kuba att leda till vidgade klasskillnader och göra det än mer lönsamt för högutbildade kubaner att ta välbetalda jobb inom exempelvis turistnäringen. Slopade subventioner av hittills ransonerade livsmedel kommer framför allt att slå hårt mot dem som inte får dollar skickade till sig från släktingar i utlandet. På sikt kan detta leda till ökade sociala spänningar, urholkad tilltro till den kubanska revolutionen och därmed bereda vägen för kapitalismens återkomst.
I dagsläget är de kubanska massorna , på grund av enpartisystemet, prisgivna åt maktkampen inom det regerande kommunistpartiet. Mot bakgrund av den ekonomiska kurs som kommunistpartierna valt i exempelvis Kina och Vietnam finns inte heller några garantier för att inte det kubanska ledarskiktet så småningom kommer att slå in på samma väg.

Kuba, vars ekonomi är ytterst sårbar för den internationella konjunkturen, är givetvis i stort behov av ekonomiska reformer. Men för att motverka tendensen mot ökade inslag av kapitalism krävs en politisk riktning som ställer demokrati och minskade klassklyftor i fokus.
De kubanska massorna måste därför skaffa sig effektivare möjligheter till att i ökad utsträckning kontrollera den ekonomiska planen genom rätten att uppställa alternativa politiska plattformar. Ett sådant alternativt förslag, med uttalat syfte att gå mot socialismen, skulle exempelvis kunna framföra krav på införande av flerpartisystem, fria fackföreningar och minskad byråkrati samt betona nödvändigheten av att fortsätta utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart samhälle.
För att detta skall lyckas krävs emellertid också samarbete med de arbetande och kämpande massorna i ALBA-länderna , särskilt Venezuela och Bolivia , i syfte att uppnå ett samhälle som vilar på grundvalen – ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov ”.