Högerhatets Europa

Andreas Malm har läst de 1 500 sidorna i ”2083: A European declaration of independence”, den text som norske Anders Behring Breivik lagt ut på nätet. Var verkligen attentatet mot den norska regeringen och det norska arbetarpartiets ungdomar en blixt från klar himmel?
Borde européerna veta bättre än så? Denna text visar klart det vi borde veta om högerkrafternas tankegångar i vår tid, och ”det går en rak linje från Srebrenica till Utøya”, skriver Andreas Malm. I denna artikel visar han det vi måste se för att förstå vad den europeiska islamifobin bygger på och vad den är i stånd till.

När nyheten om ett bombdåd i centrala Oslo spreds via etermedia tv och andra kanaler var den första reaktionen vantro: vad hade Norge gjort för att dra på sig en sådan blodig vrede? Norge är ett fredligt land! Den lilla skandinaviska nationen är stolt över sina liberala värderingar, sitt fredspris, sin roll som hederlig fredsmäklare i konflikter – och nu dök terrorn ner som från en annan planet på de fridfulla sommargatorna i denna den politiska oskuldens huvudstad. Till och med den engelskspråkiga al-Jazeera, den främsta motpolen till de västerländska mediernas självbedrägeri, utgick från att bomben hade främmande, mer specifikt muslimskt, ursprung. Ingenting sådant kunde över huvud taget ha sitt ursprung i (det vita) Europa.

Skotten på Utøya sköt givetvis den färdiggjorda berättelsen i sank. Men oskuldens förutfattade antagande är seglivat. De muslimska terroristerna ersattes snabbt av den ensamme galningen, den störda desperadon, psykopaten vars omsorgsfulla förberedelser och mentala störning måste ha utvecklats i fullständig isolering. Premissen var oförändrad; terrorn avskildes återigen från den inhemska politiken, nu i form av en galning.

Sedan dök ”2083: A European declaration of independence” upp. Det 1 500 sidor långa testamentet av Andrew Berwick alias Anders Behring Breivik borde göra slut på alla förutfattade meningar om en oskuldsfull miljö i den höga norden. Det är en ren present till polisutredningen – allt från motiv till metoder att skaffa sprängämnen beskrivs in i minsta detalj – men det är också en grundlig dokumentation över den europeiska politikens degenerering i den totalt dominerande högerns tidsålder.
För det som slår den som läser Breiviks text är först och främst dess förskräckande normalitet. Åtminstone de första 650 sidorna, innan texten börjar ägna sig åt militär taktik och logistik för massdeportationer, kan lika gärna återfinnas i en genomsnittlig europeisk bokhandel, blogg eller borgerlig tidskrift. ”Mångkulturalismen är ett fullständigt misslyckande” läser vi. En politisk korrekt elit stryper vårt samhälle. I stället för att stödja Israel, ”vår kulturella kusin” som bara försvarar sig mot jihadisterna, stöder våra ledare palestinierna. Kritik mot islam kriminaliseras medan tiotals miljoner invandrare från muslimska länder har slagit sig ner mitt ibland oss.

”2083” är en tjock sammanfattning av alla standardelement i islamofobisk ideologi, så som den utvecklats i Europa det senaste årtiondet. Alla plagiat, de långa utdragen och citaten från skribenter som Melanie Phillips, Roger Scruton, Daniel Pipes, Bruce Bawer, Robert Spencer, Bat Ye’or, Mark Steyn och framför allt Fjordman – för att inte tala om hyllningen till Ayaan Hirsi Ali – vittnar om standardiseringen av högerns tankegångar. Detta borde tjäna till att göra fredagsmassakern till något mycket mera än ett uppvaknande för Norges del. I denna text finns det i själva verket ingenting specifikt norskt i Breiviks uppfattningar och det sammanhang de hör hemma i, vilket pekar på en oroväckande slutsats: detta kunde ha hänt var som helst i Europa, lika gärna i Sverige eller Spanien.

Har ni någonsin hört talas om muslimer som upprättar förbudszoner i våra städer? Breivik vet allt om den saken. Sett tidningar oroa sig för shariadomstolar och badhus enbart för muslimer? Det har Breivik också. Har ni någonsin oroat er för motsättningen mellan islam och yttrandefriheten, alla muslimers plikt att genomföra jihad, de antisemitiska tendenserna i muslimska miljöer? Europa befinner sig i islamiseringens våld – det är nyckelordet. Så här måste vi dra en linje: ”Slöjan måste förbjudas i alla offentliga institutioner, vilket också bidrar till att bryta det traditionella underkuvandet av kvinnorna. Företag och offentliga byggnader ska inte tvingas bygga bönerum för muslimer. Anta lagar som förhindrar missbruk av familjeåterföreningslagar.”

Men otroligt nog har förnekandet inte upphört i nordiska media, trots att ”2083” har dykt upp. Norska och svenska läsare får nu veta att Breivik bara har kopierat UNA-bombaren, som låg bakom en rad attentat i USA på 1970- och 80-talet. Som om inte merparten av de 1 500 sidorna skulle spegla ett oräkneligt antal artiklar, böcker, tal och blogginlägg från politiker och intellektuella som vinner val och toppar bästsäljarlistorna i vår del av världen. Som om det var en annan enstöring, långt borta i USA, aktiv för femton år sedan – kommer någon i de skandinaviska länderna ens ihåg UNA-bombaren? – som hade inspirerat Breivik. Källan till detta totala avståndstagande, vilket både Aftenposten och Aftonbladet har återgivit, är ingen mindre än Document.no, den ytterst islamofobiska webbsidan som Breivik själv bidragit till regelbundet. Hur långt är vi villiga att gå för att undvika att titta i spegeln?

Mycket av det Breivik har att säga tillhör allmängodset inom den breda tankeströmningen höger om mitten, men en del av det är uppenbart fascistiskt. Men detta är en sammanhållen och för närvarande tämligen framgångsrik typ av fascism. Kärnan är tron på ”Eurabia”: genom att använda oljeembargot från tidigt 70-tal för att utpressa EG tvingade muslimerna våra förrädiska politiker att överlämna makten, och ända sedan dess har vi styrts av en hemlig muslimsk konspiration. Med hjälp av förrädarna befinner sig muslimerna i en process av att omvandla Europa till sin koloni – Eurabia – där vi infödda européer underkuvas och till och med hotas av utrotning, där våra resurser utnyttjas, våra kvinnor våldtas.

Erövrarnas mest effektiva och dödliga vapen är demografin: ”avla bort icke-muslimerna”. Flera större europeiska städer kommer mycket snart att ha muslimsk majoritet; Muhammed är redan nu det vanligaste namnet på nyfödda pojkar i Stockholm, Marseille, Amsterdam. Här plockar Breivik också massor av material från andra: Bat Ye’or ligger bakom Eurabia-läran, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti står för alltihop, varken förnekandet av den globala uppvärmningen eller den hätska antifeminismen har Breivik uppfunnit själv. Hans hat mot den verkliga och inbillade marxismen – den tankelinje som så småningom ledde honom till Utøya – placerar honom i en näst intill hundraårig tradition. Om massmord är slutpunkten för den europeiska fascismen så är antimarxismen dess början, dess permanenta startpunkt.
Men nog måste väl Breivik ha fallit ur ramen någonstans? Även om hans diagnos på Europas tillstånd är mycket lika övriga islamofobers, lämnade han inte alla de andra bakom sig när han på allvar började fundera på mord? Även av experter på Nordens extremhöger får vi veta att våld och terrorism är inbyggda i nynazistiska program och sekter men att den välklädda islamofobiska populismen står främmande för detta. Återigen är förnekandet nästan lika avslöjande som vidrigheterna i sig. Genom att tro på den i grunden icke-våldsamma, parlamentariska, väluppfostrade läggningen hos den moderna europeiska islamofobin har vi – även om vi avvisar den – misslyckats totalt med att spåra dess rötter och följa dess utveckling.

Till att börja med är islamofobins världsbild genomsyrad av militära bilder och språkbruk. Muslimer är erövrare, kolonisatörer, ockupanter. De är beväpnade med en demografisk bomb. Moskéer och minareter är deras segermonument. Islams historia är en enda rad av angrepp på den kristna civilisationen, som lyckligtvis försvarade sig vid Poitiers och Wien och nu måste visa sig värdig igen, vi är Karl den stores ättlingar. Våra nationer är förrådda, ett krig utkämpas mot oss – fienden kallar det jihad – och nu är tiden inne att slå tillbaka. Från Lars Hedegaard till Lega Nord, från Jimmie Åkesson till Front National, från Thilo Sarrazin till Dansk Folkeparti: detta är den luft de alla andas in. Det originella med Breivik är bara att han också andas ut den. Han klädde ut sig till den korsfarare som så många demagoger och lärda har frågat efter i tio år; i hans uppdaterade version av Rolandsången för det tjugoförsta århundradet borde det obönhörligt sluttande planet vara uppenbart för var och en.

I slutet av dokumentet svarar Breivik på en rad frågor han föreställer sig att en reporter skulle ställa: ”Vad var vändpunkten för dig? Vilken enskild händelse fick dig att bestämma dig för att fortsätta att planera angreppet?” Svar: ”För mig personligen var det att min regering var inblandad i attackerna på Serbien (Natobombningarna 1999) för några år sedan. Det var fullständigt oacceptabelt hur USA och västregimerna bombade våra serbiska bröder. Det enda de ville var att köra ut Islam genom att deportera de albanska muslimerna tillbaka till Albanien.”
Och det var verkligen där mycket tog sin början. Breiviks besatthet vad gäller den serbiska kampen mot muslimska inkräktare, hans hyllning till Radovan Karadzic som ”hedervärd korsfarare” och ”krigshjälte”, hans uppfattning av Arkans paramilitära brigad som modell för ”motståndet” är symtomatiska: tankarna hos dagens islamofobiska höger förverkligades på Balkan på 90-talet, i det senaste folkmordet på europeisk mark. Det går en rak linje från Srebrenica till Utøya. Ratko Mladic brann av samma eld som Anders Behring Breivik – fast den senare angrep förrädarna i stället för erövrarna.

Det finns en logik också i detta. Att anklaga vänstern för samröre med islam har skett rutinmässigt så länge högern har betraktat islam som det stora politiska problemet. Att betrakta socialister som kollaboratörer är lika lite originellt som att kritisera mångkulturalismen. Men gruppen förrädare är mycket bred. Det är på egen risk vi fortsätter att ignorera den terroristiska naturen hos dagens fascism och dess djupa rötter i europeisk politik.

Andreas Malm

http://www.internationalen.se/?p=42440