Innerst inne trodde nog nästan ingen att det var möjligt. Vi hade räknat med mer business as usual, mer bittra erfarenheter av hur lite det betyder vad en demokratisk president säger när det ändå är de stora kapitalintressena som styr politiken. Men vi fick Trump.
Vad vi kommer få med Trump vet egentligen ingen. Får han med sig etablissemanget, sin egen partiapparat, alla institutioner som krävs för att en president skall ha egentlig makt? Vad han i så fall gör med den makten är också till delar oklart, men vi kan se konturerna av en politisk högerkurs med fortsatt koncentration av makt och rikedom i eliternas händer, allt mer ekonomisk lassez faire och allt färre regleringar, vare sig det är av de arbetandes villkor eller miljölagar. Allt som redan är illa i USA kommer att bli värre.
Men fernissan har fallit av. Trump är inte en finslipad maktspelare som talar om grön energi men stimulerar brun. Murarna han talar om finns redan – i både Europa och Amerika – och de skördar människoliv varje dag oavsett hur det paketeras i politikernas tal. Det gör att ingen kan gömma sig bakom snack om ”det mindre onda alternativet” eller att ”vi åtminstone lyckas göra något”, men det bäddar också för en kulturell backlash som mycket väl kan förkväva allt vi sett av progressiva sociala rörelser i USA de senaste åren.
Att resultatet upplevs som en chock betyder inte att den var omöjlig att förutse, även om ett yrvaket liberalt etablissemang upplever det så. Årtionden av arrogans från makthavares och uppåtsträvares håll har bäddat för den konservativa moras som burit upp Trump. Att Clinton ställdes mot honom i presidentvalet togs av Demokraterna som garant för demokratisk seger redan från utgångsläget. Partieliten kunde bekvämt luta sig bakåt och ägna sig åt att överge alla vänsterparoller från spurten mot Sanders, nu var det dags att flirta med konservativa väljare. Att deras självtillräcklighet straffade sig lär kvinnor, rasifierade och HBTQ-personer över hela USA känna effekterna av.
Det ligger ingen tillfredsställelse i att peka finger åt alla de bedömare som förklarade att Sanders var ovalbar, men däremot en lärdom – det råder nämligen ingen tvekan om att Sanders hade haft en större chans att vinna valet. Hillary Clinton var den ovalbara kandidaten.
Resultatet visar på exakt hur djup krisen är i USA, den sociala och den politiska. Rent systemmässigt är det förstås ett skämt hur en minoritet av de röstande kan vinna över majoriteten, men att Trump överhuvudtaget blev aktuell som president visar hur lågt tilltron till hela samhällsbygget sjunkit. Ta Brexit, ta Trump. Det är två uttryck för reaktionära stämningar som inte skall betraktas något annat än varsel om onda tider, men de måste också mötas med organisering. Detta kan vara väckarklockan som vänstern i bred mening behöver.
Veckans ledare i Internationalen
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.