Neutralitet är den mest radikala positionen

Ledaren # 3 2022
▶ Desinformation effekt av samhällstillståndet
▶ Försuttna chanser leder till reaktionär politik
▶ Vänstern måste svara med nedrustningskrav

Precis som när det kommer till frågor om hur samhället skall hantera skjutningar uppstår en klyfta i retoriken. Å ena sidan sakkunniga som upprepar vikten av fungerande välfärd, å andra sidan opinionsbildare som mobiliserar med rop på hårdare tag.
I det uppskruvade europeiska säkerhetsläget har vi experter som säger att ryska krigsfartyg i Östersjön tillhör det förväntade och opinionsbildare som efter bästa förmåga förbereder samhället för omställning till krigsekonomi. I kommentarfält tävlar Nato-anhängare och mer Putinpositiva Sverigevänner i att kalla motståndarsidan för landsförrädare. Och båda sidor ser motståndarsidan som en skock får manipulerade av mäktiga utrikespolitiska krafter.
Men hela det hysteriska samhällsklimat vi kastas in i handlar mindre om enskilda aktörer och politiska krafter, och mer om samhällsklimatet i bred mening. Trump ligger inte bakom förvirringen och söndringen, inte Putin eller Putins hackerarmé, inte högerpopulister och konspirationsteoretiker, eller de ledarsidor som tar varje tillfälle att skrämmas om det ryska krigshotet. Det är ingen enskild aktör som ligger bakom känslan av otrygghet och maktlöshet som griper kring sig i när sagt varje samhällslager, oavsett vart på planeten vi vänder oss idag. Allt det är resultat av en sammanfallande hegemoni som försöker hålla en ohållbar samhällsordning på fötter, trots att den går på tomgång.

För politiker vid makten uppstår med jämna mellanrum öppningar där man kan rycka ordningen ur sina inkörda spår och hitta nya. Sådana öppningar handlar mindre om de parlamentariska positionerna än om allianser mellan partier och deras bas. De socialdemokratiska regeringar vi haft sedan 2014 har flera sådana öppningar bakom sig, där man kunnat byta spår från de som Reinfeldt stakat ut, men istället avstått. Flyktingvågen år 2015 var en sådan öppning. Coronan var en annan. Att samla stöd för ett skifte innebär förstås en stor politisk risk, men att rygga för risken kommer med ett stort pris. Kraftig omsvängning av migrationspolitiken och allmän brutalisering och avhumanisering i hela samhällsklimatet kom till priset av att inte möta flyktingmottagandet med social stimulanspolitik. Vad som kommer i kölvattnet av att möta en global pandemi med fortsatt nedskärning och avregleringspolitik kan vi bara spekulera i än så länge, men att regeringen ryggat från utmaningen råder det ingen tvekan om.

Istället försöker man nu ena nationen mot arvfienden i Öst. Mobiliseringen av soldater på Gotland handlar inte om att försvara territorium. Det handlar som det mesta annat idag om politisk kommunikation – inte med Ryssen, utan med svensken. Återmilitarisering av Gotland och återöppningen av tidigare nedlagda regementen är det trygghetssubstitut som erbjuds i en tid när ingen annan kan fås.
Därför kan det finnas pengar till stridsflyg samtidigt som Sverige saknar förmågan att släcka skogsbränder. Ett befäst nyliberalt laboratorium.

Alla försök att samla nationen symboliskt utan att också samla den materiellt leder till spänningar. Ju mer konstruerad gemenskapen är desto mer uppskruvat blir tonläget. Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida har förklarat att vapenbrödraskap med Erdogans Turkiet är höjden av utrikespolitisk frihet (15/1), som om valet endast stod mellan att foga sig under den ena eller den andra stormakten.
I en tid där alla förväntas välja sida finns det inget radikalare än att odla sin militära neutralitet. Vänsterns röst för nedrustning behövs som mest när alla andra rättar sig i leden.

Lämna ett svar