Amnesty International 50 år – ett ljus i mörkret

I maj 1961 publicerade den brittiske advokaten Peter Benenson ett upprop till stöd för de ”glömda fångarna”, alla de människor över hela världen som satt fängslade för sina åsikters skull. Det blev startskottet till bildandet av Amnesty International. Idag – 50 år senare – har denna organisation drygt 3 miljoner medlemmar eller givare utspridda i 150 länder.

I förra veckan kom Amnestys Årsrapport för 2010. Som vanligt är det ett skakande dokument över hur människovärdet ständigt devalveras i vår värld, enligt rapporten förekommer bland annat: – Tortyr och annan grov misshandel i minst 98 länder – Olagliga inskränkningar av yttrandefriheten i minst 89 länder. – Avrättningar i 23 länder och avkunnande av dödsdomar i minst 67 länder.
I år andas dock rapporten mer av optimism än på mycket länge: ”50 år har gått sedan Amnesty tände sitt ljus och riktade det mot förtrycket och idag står människorevolutionen på en historisk tröskel”, säger Amnestys generalsekreterare Salil Shetty. Det Shetty då framför allt syftar på är uppsvinget av kampen för demokratiska- och sociala rättigheter i arabvärlden och vilka följdeffekter denna process fått – och förhoppningsvis kommer att få – över hela vår värld.
Arabvärlden är kanske annars efter Berlinmurens fall den globala region där mänskliga rättigheter legat allra mest pyrt till. I endast två – Libanon och Palestina – av Arabförbundets 22 medlemsländer har det under det senaste decenniet genomförts verkligt demokratiska val. Detta rådande tillstånd kan främst förklaras med att de västliga stormakterna, som alltid brukar tala sig varma för värnandet av de mänskliga rättigheterna, utifrån sina oljeintressen i praktiken hållit shejkdömen och auktoritära despotier under armarna.

Självklart är det som Amnesty utträttat under sin hittillsvarande levnadsbana mycket värdefullt. Organisationen har riktat fokus mot enskilda regimers rättighetskränkningar och oräkneliga är alla de fångar som med hjälp av Amnestys kampanjer återigen fått skåda frihetens ljus. Med sin uppsjö av lokalavdelningar i jordens alla hörn är organisationen något av en global folkrörelse. Dessutom inskränker man sig inte heller till, som många tror, att försvara den enskilda individens demokratiska rättigheter. Dess ideologiska trossbotten är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna där även sociala rättigheter – som exempelvis rätten till arbete, hälsa och utbildning – inkluderas. Så här skriver Amnesty på sin hemsida: ”Vi anser att rätten till hälsa, rent vatten och sjukvård ska vara utkrävbart i lag, precis som rösträtt och rätten till rättvis rättegång”.

Vi lever i en värld där hyckleriet är skriande, en värld där de borgerliga demokratierna i väst – trots sina bombningar, militära interventioner, stöd till diktaturer och de härjningar som dess multinationella bolag gör sig skyldiga till – försöker att framställa sig själva som de mänskliga rättigheternas främsta apostlar.
Dessa demokratiers motsägelsefulla förhållningssätt till Kina blixtbelyser detta hyckleri. Visst kan Barack Obama lägga pannan i djupa veck och ondgöra sig över förekomsten av politiska fångar och andra brott mot mänskliga rättigheter i detta land. Men när det kommer till kritan, när de egna profiterna hotas, agerar man på ett helt annat sätt än vad de vackra orden förestavar.
År 2008 skulle en ny arbetsrättslag antas i Kina, en lag som skulle förbättra de anställdas situation genom att bland annat rätten till kollektivavtal och en begränsning av den övertid som en arbetsgivare kan utkräva stadfästes. Västerländska multinationella bolag, som under 30-års tid vant sig vid att nyttja Kinas ekonomiska frizoner som sitt egna Klondyke, lobbade hårt mot denna lag, och EU och USA:s handelskammare kom med hot om att dra bort sina investeringar från Kina. All denna turbulens till trots antogs emellertid lagen.

Som sagt var uträttar Amnesty ett viktigt arbete i kampen för mänskliga rättigheter. För att dessa rättigheter ska bli beständiga för alla och envar, och för att ingen ska kunna leva på någon annans arbete, måste vi som vill få till stånd radikala samhällsförändringar dock väva in ytterligare ett element i kampen – det för ett socialistisk samhälle.