Det finns alltid oskyldiga offer i revolutioner

Striderna i Tripoli är snart över. De revolutionäras trupper och milis säkrar segern gata för gata, kvarter för kvarter i de få stadsdelar där det fortfarande finns trupper lojala med regimen.

I media rapporteras om många offer på båda sidorna i striden. Det finns också rapporter om avrättningar och misshandel. Fångar som Khaddafi tog under det sex månader långa upproret har hittats avrättade. Media har de senaste dagarna också rapporterat om regimsoldater som hittats avrättade, några av dem bakbundna. Medan jag skriver det här kommer en rapport om 200 döda som hittats i Abu Salims sjukhus, Tripoliförorten med många anhängare av regimen. Scenerna i BBCs reportage är hårresande. Khaddafis soldater sägs ha hindrat personalen att nå sjukhuset och de sårade lämnades åt sitt öde.

Exemplen ovan är krigsbrott och ska fördömas som sådana. Den segerrika revolutionen mot Khaddafis tyranni behöver inga skamfläckar på sitt baner. Den heroiska kamp som rebellerna fört i ett halvår, framför allt i Misrata och västra bergen har gett dem ett rykte som frihetskämpar. Deras kamp är inte förtjänt av att besudlas av summariska avrättningar av infångade motståndare, oavsett om det handlar om supporters av Khaddafi eller betalda legoknektar.

Krig är vidrigt och inbördeskrig om möjligt än värre. Historien är full av barbari under inbördeskrig, alltifrån de vitas terror efter segern i det finska inbördeskriget, via det spanska inbördeskriget till det moderna barbariet på Balkan. Varje oskyldig person som drabbas av krigets grymhet är en dom över samhället.

Det bästa vore om krig och inbördeskrig kunde regleras av en enkel bokföring. Räkna trupperna, vapnen, det folkliga stödet och de stridandes motivation och besluta utifrån det vem som segrat och vem som ska lämna makten. Idealiskt och naturligtvis helt utopiskt. För nästan utan undantag brukar de som har diktatorisk makt i sina händer aldrig släppa den frivilligt.

Det är den verklighet som den arabiska våren mött från land till land. Den tunisiska revolutionen startade redan med en blodig handling. Mohammed Bouazizis självbränning  drabbade ingen förutom honom själv, offer för diktaturens godtycke som han var, och ändå exploderade hela samhället efter den unge mannens desperata protest. Många lokala potentater i Ben Alis ”demokratiska parti- RCD” fick betala med livet för deras stöd till diktatorn. Det hade varit mer demokratiskt att fängsla dem och ställa dem inför rätta. Men jag kan inte påstå att jag känner medlidande med dem eller de huliganer ur säkerhetsstyrkorna som avrättades på stående fot sedan de deltagit i plundring och attacker mot civila bostadskvarter i Tunis.

Även i Egypten mördades anhängare av regimen Mubarak under de våldsamma dagarna innan diktatorns fall. Demonstranter försvarade sig som det gick mot regimens betalda slödder som vi kunde se i aktion i livesändning på Al Jazeera. Inte heller med dem kan jag känna empati. De fick vad de förtjänade även om det skedde med en gatans rättvisa. Ur rent humanistisk synpunkt var det naturligtvis barbari. Men i revolutioner och krig sker tyvärr hemska övergrepp som inte kan ursäktas ur moralisk synpunkt men som är förklarliga när livet står på spel och passionen och adrenalinet rider deltagarna. När makten slår till med blint våld som i Libyen, Syrien, Bahrain och Jemen då begår människor ibland handlingar som sett isolerade är avskyvärda men som satta i sitt sammanhang kan förklaras och förstås som ursinniga svar på förtrycket.

För mig är det uppenbart att resningen i Libyen och Syrien är en del av den demokratiska revolution som dragit fram som en Orientexpress från land till land. Att imperialistiska stater blandat sig i utvecklingen är inget att förvånas över. I Libyen låg det i deras intresse att stödja upproret mot Khaddafi eftersom Washington, Paris och London väntade sig en lika snabb utveckling som i Tunisien och Egypten och det gällde att inte än en gång befinna sig på fel sida. Det är naturligtvis inte samma sak som ”paranoiavänsterns” nonsens om CIA-planerad ”invasion” för att rädda oljan.

Det finns andra rapporter från Tripoli som kompletterar bilden av de övergrepp som skett och sker. Journalister på plats skriver att det knappast ägt rum någon plundring alls i huvudstaden trots att det inte finns någon polis ännu. Det vore underligt om det inte inträffar plundringar. Tripoli är dock en miljonstad och det råder just nu brist på allt. Det som hittills hindrat den typen av kriminalitet verkar vara rebellernas disciplin och de täta check-points som lokalbefolkningen upprättat överallt enligt medias rapporter.

Övergångsrådet TNC har också gjort upprepade kraftiga uttalanden med krav på disciplin, respekt för privata egendomar och totalt fördömt hämndaktioner. Att dessa maningar följs till fullo är inte troligt. De övergrepp som redan skett i Tripoli och i ett par orter vid västra bergens fot visar på det. Men ingen kan påstå utifrån vad som skett hittills att hämnd och avrättningar på plats är en politik som satts i system av TNC eller de rebeller som befriat Tripoli.

Samma sak kan inte sägas om Khaddafi och hans söner. Hoten att utrota ”råttorna” och ”kackerlackorna” var inte bara tomma ord. För var dag som går kommer detaljer fram om hur civila har fängslats, först bort och avrättats i Benghazi, Misrata, Zawiyah och andra städer där resningen i februari möttes med tanks och artilleri.

Till sist handlar det om att veta vilken sida man befinner sig på. Tillsammans med de arabiska folkmassor som rest sig i hela Nordafrika och Mellanöstern och som visat att myten om de ”arabiska massornas” anpassning till diktatur och envälde är just inget annat än en myt. Likt alla andra människor söker de att kasta av sig förtryck och misär. Eller tillsammans med imperialismen och de lokala härskande klasserna som använder alla medel för att bevara sin makt över både naturtillgångar och investerat kapital.

Det våld som föds i den kampen är beklagligt men oundvikligt och kan aldrig dömas med samma måttstock som tyrannernas slakt av demonstranter. De härskandes riktade våld har rått i decennier för att nu övergå i öppet militärt våld som i Syrien, Bahrain och Jemen. I Libyen har en väpnad revolution lyckats störta en diktator som styrt landet med järnhand i 42 år. De misstag och hämndaktioner som äger rum i segerns kölvatten visar inte de krafter som drivit människorna till stora uppoffringar i kampen.

De som ställer sig vid sidan av på grund av humanistiska och pacifistiska skäl ska inte klandras. Men de bör i så fall klargöra att de är emot alla krig OCH alla revolutioner som historien känt till. Inte en av dem har genomförts fredligt utan civila offer och övergrepp.  Allt ifrån Cromwells revolution, via den franska revolutionen, över Pariskommunen, och den ryska revolutionen till dagens revolutioner i den arabiska världen. Sådan är tyvärr världen. Nya samhällen och politiska system föds oftast i våld och uppoffringar.

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/