Framtiden tillhör socialismen

Den socioekonomiska krisen i Europa blir allt djupare: 25 miljoner européer saknar idag arbete, tiggare blir ett allt vanligare inslag i gatubilden, för första gången efter andra världskriget genomdrivs i flera länder direkta lönesänkningar, etc. Grekland, Irland och Portugal har redan beviljats nödlån i flera omgångar av trojkan EU/ECB/IMF, men krisen löper bara vidare från land till land. De 100 miljarder euro som Spanien nyligen erhöll i bankstöd verkar ha varit som att slänga vatten på en het sten. Snart gick räntan på den spanska statsskulden upp till nya rekordnivåer. Det förefaller ofrånkomligt att Italien blir nästa krisland till rakning och bakom hörnet lurar de omfattande följdverkningar som blir effekten av om även Frankrike tvingas ansöka om nödlån.

Över Sverige kastar också krisen sina mörka skuggor. Finansminister Anders Borgs tal om de urstarka offentliga finanserna och fortsatt tillväxt kan inte heller dölja att även allt detta vilar på ett berg av skulder. De svenska hushållen är idag skyldiga astronomiska 2700 miljarder, skulder som kommer att få hela ekonomin att skena utför den dag botten går ur fastighetsmarknaden.
Bakom Borgs slå sig för bröstet toner vecklar sig också ett samhälle med allt vidare revor i välfärdsnätet ut sig. Författaren och kulturjournalisten Dan Jönsson har beskrivit det tydligt i sin bok Ingenmansland, ”ett antireportage från Sveriges baksida”: ”Ju bättre det går för Sverige, desto fattigare tycks vi bli… Jag tänker på själva Sverige. På järnvägarna som inte underhålls, på gymnasieskolorna i småkommunerna som måste lägga ner sina estetiska program, på äldreboendena där de gamla läggs för natten före klockan sju för att personalen inte hinner med. På de indragna bussturerna i inlandet, de släckta gatljusen i Sorsele. Den låsta dörren till biblioteket i Fredrika”.

Det finns dock ljusglimtar vid den annars så mörka europeiska horisonten. Flera partier som vänder sig mot den rådande nyliberalismen och åtstramningspolitiken går framåt med stormsteg i val och opinionsmätningar – som Syriza i Grekland, Enhedslisten i Danmark eller Socialistiska Partiet i Holland. Det som emellertid fortfarande saknas är helhetsalternativ av masskaraktär som till fullo ifrågasätter det kapitalistiska produktionssättet i grunden, partier som inte ryggar bakåt inför den heliga privata äganderätten, förkastar marknadsekonomin och som tar strid mot finansvärld och storbolag. Det är en väldig uppgift som Europas arbetarklass och dess förbundna omedelbart måste ta sig an att genomföra. Aldrig har det socialistiska alternativet varit så angeläget och nödvändigt som idag – det måste finnas en väg ut ur det här samhället!