Ledare: Ett nytt politiskt förnuft

Internationalen # 47 2018

▶ Politiken underställd nyliberalismen

▶ Katalys ropar på förändring

▶ Förväntan är förändringens moder

Som en våt filt ligger en svårrubbad grundideologi över hela det etablerade politiska fältet idag. Ett av dess antaganden är att det finns en fast mall för hur politik bedrivs i Sverige. När skådespelaren Stefan Sauk för några dagar sedan lade ut en filmad betraktelse, om vikten att göra Sverigedemokraterna mindre inflytelserika genom att samarbeta med dem, så är det med förgivettagandet att det finns en Svensk Politik (TM) som alla partier obönhörligen måste anpassa sig till när de får inflytande.
På något sätt antas det att SD kommer malas ned av utskottsarbete, budgetdisciplin och processgångar. Att de med detta skulle sluta ha en växande opinion bakom sig och bli ett parlamentariskt parti ”bland alla andra”. Sauk är långt ifrån ensam om att argumentera som han gör. Tvärtom är det en hel tyckosfär av opinionsbildare som tycker att SD måste få inflytande i proportion till deras väljarstöd, en del alltså i tron om att detta skulle minska deras makt.

Det kan tyckas som ett paradoxalt resonemang med tanke på att hela Europas kurs nu sätts av olika släktingar till SD som släppts in i stugvärmen. Argumentationen säger istället någonting fundamentalt om tilltron till demokratin. För demokratin antas ju faktiskt vara så svag att det inte gör någon skillnad vem som administrerar systemet. Och det värsta är att det ligger något i resonemanget, sett ur det perspektivet. För om det är något som dagligen blir allt tydligare så är det att den nyliberala kursen ligger fast oavsett styre. Det gör ingen skillnad vem som bildar regering. Löntagares frihet att kämpa för sina rättigheter skall inskränkas. Tillväxten skall öka till priset av vilka klimateffekter som helst. Det offentliga skall skäras ned, även om det innebär att personalen tvingas bryta mot lagen för att hålla budget.

Den politiska överideologin är idag så stark att inte ens det utdefinierade Vänsterpartiet, som alla andra riksdagspartier tycks överens om att isolera rikspolitiskt, i grunden vågar utmana den. Budgetdisciplin ställs före nödvändiga välfärdsinvesteringar och i EU-frågan har det plötsligt blivit ett val mellan ytterligheterna att antingen stå utanför EU ihop med rasisterna eller acceptera ramverket för att få lov att räkna sig till humanisterna. Det vittnar om en realpolitik som maler ned varje tanke om att politik kunde vara något annat, något mer.

Därför är det så livsviktigt att det finns opinionsbildare som bedriver ett systematiskt arbete som pekar mot progressiva öppningar istället för dagens politiska race to the bottom. När den fackliga tankesmedjan Katalys i måndags presenterade sin eftervalsanalys var det i form av ett rop på en ny, eller kanske snarare nygammal, vänsterpopulistisk socialdemokrati; återgång till en offensiv ekonomisk politik, retorik som enar folket mot eliten istället för splittring längs kulturella skiljelinjer, en systematisk uppgörelse med nyliberalismen och en aktivering av arbetarrörelsens gräsrötter, vilket också innebär en genomgående demokratisering av arbetarrörelsen.
Det skulle vara en utveckling som till att börja med kräver att Socialdemokraterna vågar ställa sig i opposition argumenterar Katalys och det kan förstås tyckas naivt att tro att den typen av politiska tongångar skulle kunna hitta in till socialdemokratins ledning idag. Situationen i Göteborg, där partiet lyckats med konststycket att ställa sig utanför både det borgerliga styrande blocket och de rödgrönrosa oppositionen, säger väl en del om förmågan att navigera i höger-vänsterled. Men att fokusera på det bankrutta sossestyrets oförmåga är att missa betydelsen av det opinionsarbete Katalys bedriver.

Katalys visar nämligen vad socialdemokratin mycket väl skulle kunna vara, om den politiska viljan fanns. Det är den vänsterpopulistiska potentialen; ett nytt sunt förnuft som visar på hur politiken idag inte förmår uppfylla några av de grundförväntningar människor borde ha på samhället.