Dags att lösa upp den gordiska pensionsknuten!

Ledaren nr 49

 

Det politiska spelet döljer verkliga behoven

Skrota pensionssystemet. Bygg ett nytt, hållbart

Nu är det upp till oss att sätta politisk press

Den som läser rubriker och politikerutspel kan få för sig att vi lever i en tid där de politiska blocken står längre ifrån varandra än någonsin. Att den politiska konsensuskulturen en gång för alla är begravd och att politiken är mer oförutsägbar än den varit på hundra år. Så lätt det är att glömma att alla parlamentariska kriser, alla upphettade debatter och kalkylerade utspel gäller justeringar på marginalen, på sin höjd små utflöden på den nyliberala floden. Att till exempel sänka bensinskatten i en pågående ekologisk kris är förstås kraftigt symbolladdat, men det är också främst vad det är; en symbol. Det möjliggör för högern att flirta med en opinion som byggt identitet på att förakta miljömuppar – men det möjliggör också för den rödgröna sidan att gröntvätta en allt annat än miljövänlig ekonomisk politik.

I pensionsfrågan rev Vänsterpartiet ned himmel och hav genom att lyfta frågan om förbättrade ekonomiska villkor för de sämst betalda pensionärerna. Det blev total kakafoni. ”Oansvarigt” och ”huvudlöst”, till och med antifeministiskt, röts det från socialdemokratiskt håll. Sedan fick Vänsterpartiet igenom förslaget, som genast blev förvandlat till socialdemokratisk profilpolitik. Och Vänsterpartiet var förstås glada för framgången. Problemet är bara att pensionsförslaget, som målades fram som så radikalt, är mil ifrån de förändringar som behövs. Att det ändå kunde bli politisk sprängstoff säger enormt mycket mer om hur kringskuren politiken är, än om förslaget i sig.

Vårt pensionssystem drevs igenom i skuggan av nittiotalskrisen, utan offentlig inblick och utan ordentlig debatt. Det blev en ideologisk sanning att de gamla pensionerna blev för dyra i en tid då människor upphört med att dö direkt efter avslutat arbetsliv och när svångremmen blivit universalplagget som skulle på för att möta varje ekonomisk nedgång. Ambitionen att bryta med ATP-systemet och införa ett nytt som gjorde tydligare skillnad på låg- och höginkomsttagare hade då funnits länge, men först med krisen kunde det presenteras som en lösning på ett problem. I själva verket var nittiotalskrisen en effekt av den nyliberala skattereformen och avregleringen av kreditmarknaden, men det var det ingen vid makten som brydde sig om. Istället för en kritisk genomlysning av den ekonomiska kurs som satt oss i skiten fick vi floskler om gemensamt ansvar, om ”närande” och ”tärande” sektorer i ekonomin och om vikten av att spara i lador, som om Sveriges ekonomi var en hushållskassa på en bondgård med för många åldringar.

Men pensioner är inget man sparar ihop till, inte egentligen. De tas ifrån den ekonomiska kaka som finns här och nu, precis som all annan välfärd. Och eftersom pensionärer i betydligt större grad än förvärvsarbetare måste använda varje krona för att bekosta sitt uppehälle, går pengarna rätt tillbaka in i cirkulationen igen. Varje ord om att spara och lägga undan är rent ideologiskt nys.

Att Vänsterpartiet alls fick upp frågan om pensioner på den dagspolitiska agendan var något av en politisk bragd, men också detta säger mer om det politiska klimatet än om sakfrågan. Det politiska spelet tenderar att ta fokus från verkliga problem och verkliga lösningar, de får status quo att se ut som en kompromiss. Det som nu framstår som en vänsteranpassning är ju egentligen så långt ifrån en vänsterlösning på den ”gordiska” pensionsknuten man kan komma.

Enligt en legend fanns i den grekiska staden Gordions tempel en knut som satt på en oxkärra och var så pass komplicerad att ingen förmådde lösa upp den. Den som lyckades lösa knuten skulle enligt en profetia bli härskare över Asien. Alexander den store lockades att försöka men misslyckades. Han blev då arg, drog sitt svärd och högg sönder knuten och insåg i samma ögonblick att problemet var löst. En sådan oväntad åtgärd för att lösa ett till synes omöjligt problem kallas därför ibland Alexanderhugg.

Garantipension är bara en garant för fattigdom och cementerade klassklyftor. Pensionssystemet måste rivas upp och byggas om från grunden. Det är bara upp till vår gemensamma förmåga att organisera missnöjet till ett politiskt tryck.

Lämna ett svar