”Ett socialdemokratins efterkrisprogram”


Alliansregeringens nyligen offentliggjorda vårbudget var tämligen fri från sensationer. Ministären Reinfeldt traskar vidare på den tydligt markerade systemskiftesvägen; med mer av skattesänkningar, avregleringar och relativ bantning av den offentliga sektorn. Från och med nästa år ska ett femte jobbskatteavdrag sjösättas och brytpunkten för att betala statlig skatt höjas. Vår gemensamma välfärd kommer att få än mindre svängrum. Fram till år 2015 är det meningen att de offentliga utgifternas andel av BNP ska reduceras från 51 till 46 procent, vilket i reda pengar handlar om över 200 miljarder. Istället för att satsa på nyttigheter och nödvändigheter som vård, skola, omsorg och klimatomställning väljer alliansregeringen att ytterligare sänka skatter och betala av över 500 miljarder på en statsskuld som bara existerar på papperet (statens finansiella tillgångar är större än dess skulder). Från oppositionen hör vi samma melodi som från finansdepartementet, om än i en något annan tonart. Socialdemokraternas ekonomiska talesperson, Tommy Waidelich, deklarerar att även en röd-grön regering hade sänkt skatter, om än inte lika drastiskt och med en annan fördelningsmässig profil. Inte heller från oppositionens sida läggs det fram några förslag om rejäla satsningar. Istället för en planmässig utbyggnad med fasta jobb i den så länge eftersatta offentliga sektorn förespråkar paret […] Läs mer …

Sluta drömma! Finn nya stigar


Förhoppningen hos många inom den socialdemokratiska apparaten att partiets kris skulle kunna avhjälpas med valet av ny partiledare har kommit på skam. Ja, själva valproceduren blev en obarmhärtig uppvisning av hur långt förfallet gått inom “arbetarrörelsen”. Den socialistiska arbetarrörelsen föddes som en demokratisk samhällsomvandlare. Inte bara klassamhället skulle demokratiseras och ersättas, de egna organisationerna var folkrörelser som skulle styras demokratiskt av medlemmarna. Underdånighet inför auktoriteter, som var klassamhällets signum, var oförenligt med arbetarrörelsens ideal. I år kunde vi tvärtom se hur man desperat sökte efter LEDAREN, den person som kunde peka med hela handen och återge den socialdemokratiska apparaten (och dess företrädare) den centrala rollen i det politiska livet. Vilken politik som denne frälsare förde fram skulle man bli varse när han/hon efter sitt tillträde i ett linjetal inför förväntansfulla kongressdelegater lade fast kursen. Ett ledarideal så långt från arbetarrörelsens ursprungliga, då “ledare” innebar att man var en vald ledare med uppgift att vara ett språkrör för medlemmarnas vilja. Det ledarideal som nu manifesteras är hämtat från näringsliv och amerikansk toppolitik, ledaren som den som får människorna att följa – “leadership” som det heter inom dessa kretsar. Om valproceduren blottlade socialdemokratins interndemokratiska förfall så hade ju Mona Sahlins “avskedstal” blottlagt […] Läs mer …