Partiråd om Libyen

Den gångna helgen höll Socialistiska Partiet partiråd i Stockholm om revolutionen i Libyen. Följande uttalande och resolutioner antogs av partistyrelsen och partirådet:

Uttalande

Gadaffiregimen är det senaste av den folkliga arabiska upprorsvågens offer. Med dess fall öppnas möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga att hävda sina intressen genom självständig organisering. Hur denna ser ut eller vilka frågor den väljer att driva kan bara beslutas på plats, av dem själva. Dock tror vi att några av de punkter som måste finnas med om den nya situationen ska leda framåt för de arbetande:

 

• Fullständiga demokratiska fri- och rättigheter.
• Fria val till en konstituerande församling.
• Försvar av kvinnors och minoriteters lika rättigheter.
• Inget politiskt stöd åt övergångsrådet eller de krafter som nu allierar sig med imperialismen eller det internationella kapitalet.
• Inga främmande trupper eller baser i Libyen.
• Libyens tillgångar tillhör dess folk. Expropriera egendomar som tillhör dem som samarbetat med den gamla regimen. Inga privatiseringar av naturtillgångar eller offentlig egendom.

Allt stöd åt oberoende organisering – fackföreningar, partier, massorganisationer – av arbetare bönder och fattigbefolkning.

Socialistiska Partiets partistyrelse, Stockholm 111030

 

Resolutioner

 

LIBYEN – REVOLUTIONEN, IMPERIALISMEN OCH SOLIDARITETEN

 

A GADDAFIREGIMEN

1. När Libyens västvänlige kung Idris störtades 1969 handlade det om en kupp som genomfördes av en grupp unga officerare ledda av överste Moammar al-Gaddafi. Den stora förebilden och inspirationskällan var den arabnationalism som under denna tid praktiserades i Nassers Egypten.

2. Regimen lyckades vinna en viss folklig legitimitet genom att en hel del av de under 1970-talet starkt ökade oljeintäkterna kom att användas till att förbättra den sociala välfärden. Libyen blev det land i Afrika med den högsta levnadsstandarden och miljoner människor tog sig ur fattigdomen.

3. På det politiska planet kom dock Gaddafis styre att utveckla sig till en järnhård diktatur. Inga partier eller fackföreningar tilläts överhuvudtaget att verka. Gaddafis egna modell av ”direktdemokrati” – i form av ett system med ”revolutionära folkkommitteér – var i själva verket en parodi på demokrati, och ytterst enbart ett sätt för regimen att kanalisera information och kontrollera folket.

4. En ekonomisk politik som hade som mål att förstatliga all privat verksamhet sattes i verket. Det var en fanatisk småborgerlig inriktning, en inriktning som närmast antog Pol Potska drag då alla former av privat ägande i ett nafs skulle förbjudas. Den svaga tidigare härskande eliten nackades och i dess ställe kom en statlig byråkrati att tillskansa sig makten. Systemet hade självklart – med en arbetarklass utan några som helst politiska rättigheter – ingenting med socialism att göra.

5. Regimen nationaliserade utländska oljebolag, stängde USA och Storbritanniens militärbaser och kom att stödja motståndsgrupper av skilda schatteringar över vår värld. Omfattande ekonomiska band upprättades med länderna i det sovjetiska blocket. Allt detta gjorde att man hamnade i skarp motsatsställning till imperialismen. Under Ronald Reagans presidenttid tilldelade USA Gaddafi epitetet ”Mellanösterns galna hund” och USA bombade till och med 1986 Libyen.

6. Under det senaste decenniet har dock historien vänt blad. Utländska företag investerar återigen i hög grad i den libyska ekonomin och IMF har uttryckt sig gillande om regimens privatiseringspolitik. I det så kallade kriget mot terrorismen har Libyen varit USA behjälpligt med att lämna ut information. Sedan 2003 har de tidigare FN-sanktionerna mot landet upphävts och 2006 upprättade USA och Libyen fullständiga diplomatiska relationer. Gaddafis familj har för egen räkning placerat miljarder dollar utomlands, en hel del av den tidigare sociala välfärdsfernissan har flagnat och arbetslösheten beräknas uppgå till hela 30 procent.

7. Orsaken till denna vändning var främst att ekonomin försämrades kraftigt under 1990-talet på grund av de sanktioner som Libyen pålades, utifrån att man utpekades ligga bakom det terrorattentat som gjorde att ett flygplan 1988 störtade över den skotska byn Lockerbie. Med dessa sanktioner som vapen lyckades imperialismen tvinga ner Gaddafis regim på knä. En annan bidragande orsak till den ekonomiska kursomläggningen var östblocksregimernas fall, som gjorde att regimen nästan över en natt förlorade ett antal nära ekonomiska bundsförvanter. Samtidigt har emellertid det politiska systemet förblivit ograverat i sin diktatoriska form.

B. Upproret mot Gaddafi

8. Inledningen till det libyska upproret följde ett liknande mönster som i många andra länder i arabvärlden i form av spontana folkliga protester mot det politiska förtrycket. Konkret handlade det om att några hundra personer samlades 15 februari i Benghazi och protesterade mot fängslandet av människorättsaktivisten Fathi Terbil. Protesterna växte och spred sig de närmaste dagarna till fler städer i östra Libyen. Regimen satte snabbt in väpnade styrkor mot protesterna och flera hundra människor dödades.

9. Regimens ytterligt våldsamma svar mot protestyttringarna var en avgörande orsak till att motståndet i Libyen snabbt också tog sig en väpnad form. Det var en kombination av att delar av de väpnade styrkorna vägrade att skjuta på folket och gick över till demonstranterna, och att demonstranter plundrade vapenlager i Benghazi. Basen i motståndsstyrkan kom att bli avhoppare från de väpnade styrkorna och människor från skilda samhällsklasser som spontant tillgrep vapen (shababs). Snabbt kom mer eller mindre hela östra Libyen att falla i motståndsstyrkans händer.

10. Det folkliga upprorets karaktär var en mix av olika sociala- och politiska krafter: ungdomar, arbetare, aktivister för mänskliga rättigheter, islamister, etc. I det maktvakuum som uppstod i befriade områden inrättades lokala folkråd, vars uppgift var att ombesörja de basala dagliga angelägenheterna såsom hälsovård, matförsörjning, renhållning, etc.

11. Parallellt, i takt med upprorets stora militära framgångar, accentuerades spänningarna inom Gaddafis regim och den libyska eliten överhuvudtaget. Flera av regimens ledande företrädare, såsom några ministrar och många militärer, hoppade av. Förklaringen till de ökade spänningarna bör dels sökas i att avhopparna räknade med att regimens fall i det långa loppet var oundviklig och att det då gällde att rädda det egna skinnet och få möjlighet att stå i ledningen för ”Det nya Libyen”. Dels att familjen Gaddafi i så hög grad monopoliserat den politiska makten och utnyttjat statsapparaten för att berika sig själv, samtidigt som ekonomin under senare år liberaliserats, utländska investerare kommit in i landet och företag privatiserats. När denna process sattes igång fanns det dock knappast någon inhemsk borgarklass, i detta vakuum är det naturligt att delar av eliten strävar efter att självt konstituera sig som borgarklass och röra sig bort från Gaddafi för att kunna lägga beslag på en större andel av det samhälleliga mervärdet.

12. 26 februari bildades det ett nationellt övergångsråd i Benghazi. Det kom att domineras av krafter från den libyska eliten som brutit med Gaddafi och nu utnämnde sig själva till det folkliga upprorets ledande institution. Dess huvudsakliga strategi för att kunna störta Gaddafi och tillskansa sig makten i hela Libyen har varit att vädja till västimperialismen (USA och EU) om hjälp; först i form av vapenleveranser och därefter om flygunderstöd. Man har betonat att de länder som ställer upp kommer att favoriseras när oljekontrakt efter regimen Gaddafis fall delas ut. Rådet har utarbetat ett liberalt program med formella demokratiska rättigheter och betonar privat ägande och marknadsekonomi. Däremot har man inte utarbetat något form av socialt program för att attrahera och mobilisera de breda libyska folklagren och på den vägen kunna få till stånd deserteringar från Gaddafis väpnade styrkor.

13. Det är sannolikt att en kommande libysk regering i Benghazi upprättar mycket nära band med den västimperialism som till en inte ringa grad bombat den till makten. Imperialismens understöd är aldrig gratis och – mot bakgrund av den libyska borgarklassens svaghet och den historiska avsaknaden av radikala partier, fackföreningar och andra sociala rörelser – är det ett scenario som ter sig troligt.

14. Trots det nationella övergångsrådets liberalism och västvänlighet skulle regimen Gaddafis fall vara ett framsteg. Under Gaddafi har ingen opposition och folklig organisering överhuvudtaget tillåtits. Upproret i Libyen är en del av den förändringsprocess som har börjat skölja över stora delar av arabvärlden och det är inte troligt att det libyska samhället kommer att gå tillbaka till ruta ett. Det libyska folket kommer inte att acceptera att dess uppror skulle varit av noll och intet värde. Gaddafis fall kan komma att öppna vägen för att folket ska kunna organisera sig, och att en arbetarklass med växande medvetande utkristalliserar sig. Den rådande utvecklingen i Benghazi där ett civilt samhälle nu växer fram – med bland en mängd fria tidningar och radiostationer – bär vittnesbörd om det.

15. Vi socialister ser inte Gaddafis regim och det nationella övergångsrådet i Benghazi som lika goda kålsupare, att motsättningarna i Libyen helt primärt skulle röra sig om en intern elitkonflikt. Bakom det nationella övergångsrådet finns inslag av ett folkligt uppror, ett uppror som på sikt kan utmana elitstyret i Benghazi. Därför har vi understött kravet att det libyska motståndet bör tillges vapenleveranser och motsätter oss FN:s resolution 1973 som bland annat lägger ett vapenembargo över hela Libyen. Därför vänder vi oss också bestämt mot de delar av vänstern, som i likhet med Hugo Chavez i Venezuela, Daniel Ortega i Nicaragua och postkommunister kring Monthly Review i anti-imperialismens namn ställt sig på regimen Gaddafis sida. Det är ett svek mot det libyska folk som lidit under den blodiga diktaturen och kämpar för demokratisk- och social frigörelse.

C. VÄSTIMPERIALISMEN

16. Västimperialismen togs på sängen av utvecklingen i Libyen, först att Gaddafis regim snabbt verkade ramla ihop som ett korthus, varefter denna vad det verkade fallfärdiga regim gick till motoffensiv, tog tillbaks en rad städer och till och med hotade motståndets centrum i Benghazi.

17. När man väl kommit över en första tid av tvekan och osäkerhet – med uttalanden som Hillary Clintons att man inte kunde stödja någondera parten – skred man till verket. En resolution (1973) om en flygförbudszon drevs igenom i FN och 19 mars började man bomba Gaddafis flygplan och luftförsvar. I praktiken var det inte heller bara frågan om en flygförbudszon utan bombningarna har fortsatt långt efter att Gaddafis luftstyrka eliminerats. De inledande bombningarna utjämnade bara styrkeförhållandena mellan regimen och motståndet, men Gaddafi satt någorlunda säkert kvar vid makten.

18. Västmakterna räddes den instabila situationen i Libyen. Dessutom var man i behov av att fräscha upp sin image efter att man i det längsta hållit sina allierade despoter Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien under armarna. Med hjälp av FN-resolutionen såg man en möjlighet att stabilisera Libyen och återigen, användande sig av begreppet ”humanitär intervention”, framställa sig själv som en värnare av demokrati och mänskliga rättigheter.

19. När möjligheten öppnade sig såg också västmakterna det som fördelaktigt att Gaddafis regim röjdes ur vägen. Trots att Gaddafi under det senaste decenniet närmat sig väst sågs han som en opålitlig bundsförvant, en bundsförvant som i morgon dag kunde vända sig mot Kina och vars nära relationer och samarbetsavtal med vänsterregimer som exempelvis Chavez Venezuela stack i ögonen. Dessutom hade regimen inte underordnat sig USA och de andra västmakterna på det militära planet. Libyen deltar inte i Africom, USA:s militära samarbete med de afrikanska länderna. Med Gaddafi vid makten var inte Libyen, som under kung Idris dagar, ett för väst stabilt brohuvud.

20. Vi socialister kritiserade inte rebellsidan när denna begärde en flygförbudszon och flygunderstöd mot Gaddafis överlägsna stridskrafter när dessa hotade med blodbad i Benghazi. Men vi hyste ingen som helst tilltro till västmakternas och NATO:s intentioner och har motsatt oss den bombkampanj som följde. De imperialistiska stormakterna handlar ytterst utifrån kallhamrade ekonomiska och strategiska intressen, att sätta sin tilltro till dem riskerar att avväpna inte bara de upproriska krafterna utan även den globala solidaritets- och fredsrörelsen. Vi gör oss också skyldiga till ett generalfel om vi i vår analys begränsar verkningarna av de imperialistiska bombningarna av Libyen till just Libyen. När västmakterna intervenerar i Libyen handlar det ytterst om att stärka kontrollen över hela arabvärlden – lejonparten av världens oljereserver – och kanalisera de folkliga resningarna i mer ofarliga banor. De militära interventionerna i Bahrain och Libyen hänger ihop som två olika sidor av samma mynt. I sin absoluta förlängning handlar det även om kontrollen av hela världsekonomin. Imperialismen är ett globalt system.

D. DET SVENSKA KRIGSDELTAGANDET

21. Att Sverige ”ställer upp” i detta krig är en avspegling – liksom även exempelvis Aghanistan- och Somaliainsatsen – att Sverige ända sedan det kalla krigets slut, oavsett om det varit borgerlig eller socialdemokratisk regering, dragits allt djupare in i ett samarbete med NATO utan att formellt vara medlem. Hur beredvilligt Sverige är till att ställa upp illustreras tydligt av att i Libyeninsatsen är inte ens hälften av Nato-länderna med och förutom Sverige är det bara fyra länder utanför NATO (Förenade Arabemiraten och Qatar, Jordanien och Marocko) som är med. Ytterst handlar det om att den härskande klassen i Sverige har ett intresse och drar vinning av att den politiska makten på detta sätt hänger stormaktsimperialismen i rockskörten.

22. I just Libyeninsatsen finns det också ett konkret intresse från det militära och politiska etablissemangets sida att marknadsföra JAS-flygplanet, att för eventuellt hugade spekulanter visa vad det går för i ett krigstillstånd.

23. Arbetar- och solidaritetsrörelsen måste stå självständig från imperialistiska militära intressen – och utveckla en oberoende solidaritet med de demokratiska krafterna i Libyen. Vi socialister motsätter oss det svenska krigsdeltagandet i Libyen genom JAS-insatsen. Vi ser det som bedrövligt att riksdagen första gången den svenska insatsen klubbades igenom beslutade i konsensus, att till och med vänsterpartiet i detta första skede röstade för. Att det varit omöjligt att mobilisera till några demonstrationer värt namnet gentemot detta krigsdeltagande hänger ihop med denna ”nationella partisamling”, illusioner om stormakternas avsikter och bristen på en alternativ solidaritet. Att finna vägar att stötta de folkligt demokratiska delarna av upproret i Libyen – oberoende av västimperialismens planer – måste göras till en central uppgift för svensk och europeisk arbetarrörelse och vänster.

Partirådet, Stockholm 111029

 

NER MED KHADDAFIS DIKTATUR – LEVE DEN LIBYSKA REVOLUTIONEN!

 

1. Den libyska revolutionen är ett resultat av en folklig resning mot Khaddafis despoti. Som sådan är den en produkt av och en totalt integrerad del i den arabiska revolutionen som sedan december 2010 skakat om imperialismens strategiska intressen av stabilitet i det oljerika Mellanöstern och Nordafrika.

2. Segern över Khaddafis regim öppnar vägen för att demokratiska fri- och rättigheter för första gången i landets historia blir verklighet för det libyska folket. Samtidigt har segern haft en stor betydelse för att stärka krafterna i resten av den arabiska världen som just nu kämpar mot de härskande eliternas kontrarevolutionära offensiv.

3. Till skillnad från upproren i Tunisien och Egypten formade sig den libyska revolutionen mycket snabbt till ett väpnat uppror. Det beror inte på den sociala, ideologiska eller religiösa sammansättningen av upprorets trupper utan helt på diktaturens karaktär av personlig despoti utan de möjliga säkerhetsventiler som fanns tillgängliga i Tunisien och Egypten där militären kunde avsätta Ben Ali och Mubarak utan att helt tappa greppet om makten.

4. Inte minst är det en uppgift för oss socialister i väst att ge fullt stöd till alla som deltar i kampen mot de kontrarevolutionära krafter som vill rädda de härskande klassernas intressen och privilegier.

5. USA, Frankrike och Storbritannien valde att ge sitt stöd till upproret och ingrep med stridsflyg för att hindra Khaddafis armé från att krossa upproret i Benghazi och sedan med säkerhet säkra sin makt genom att med militärt våld förinta den spirande revolten i resten av landet.

6. Det var de revolutionära styrkorna i Benghazi som bad om hjälp från utlandet för att hindra ett säkert nederlag i Benghazi. Det var inte socialisters, speciellt inte europeiska socialisters, uppgift att säga nej mot de imperialistiska makternas militära hjälp åt de kämpande revolutionärerna. Det flera månader långa försvaret av Misrata hade exempelvis varit omöjligt utan Natos marina skydd av stadens hamn. Det hade varit kriminellt av oss socialister att kräva av Nato att lämna hamnen oskyddad och i praktiken döma motståndet i Misrata till ett säkert nederlag. Det hade varit att sätta den egna ”revolutionära renheten” över de kämpande människornas revolt mot diktaturen. En inställning som inte på något sätt innebär att vi ska ha illusioner eller sprida illusioner om vilka motiv som i grunden låg bakom att Obama, Sarkozy och Cameron i sista stund vände ryggen åt Khaddafi.

7. Efter att de imperialistiska makterna upp till sista minuten stödde Ben Alis och Mubaraks diktaturer riskerades deras strategiska intressen i regionen att skadas för gott. Det var den enda orsaken till att de tog beslutet att klippa alla band med Khaddafi och ge militärt stöd till upproret. Det gällde att rädda vad som räddas kunde.

8. Som socialister behåller vi alltid en självständighet gentemot och rätten till kritik av de rörelser som kämpar för demokrati och frihet. Vi sa inte nej till det libyska upprorets begäran om hjälp trots att det riktades till imperialistiska makter inklusive Sverige, de enda som hade en militär möjlighet att ingripa. Men det innebär inte att vi blundade för riskerna med imperialismens inblandning i revolutionen och vilka
motiv som styr deras agerande.

9. Lika självklart var att resa kravet på materiell hjälp till upproret inklusive vapenleveranser. Liksom att driva det politiska kravet att den svenska regeringen skulle erkänna Övergångsrådet som Libyens enda legitima representant. En begränsning till humanitära insatser hade i praktiken accepterat att den till tänderna beväpnade regimen i Tripoli lämnats i fred att fritt krossa allt motstånd. Så var den konkreta situationen i Libyen när upproret bad om militär hjälp. Att inte motsätta sig den konkreta inblandningen från imperialismen är inte ett brott mot vår principiella anti-imperialism. Det är bara ett bevis på att vi sätter försvaret av det revolutionära upproret i första hand.

Av samma anledning kan vi säga nej till en militär inblandning från FN/NATO:s sida i utvecklingen av revolutionen i Syrien eller Jemen. Det är en konkret fråga som kräver ett konkret svar. Vår inställning till upproret i Libyen innebär inget som helst frikort när det gäller framtida försök från imperialismens sida att ”av humanitära skäl” ingripa militärt i det ena eller andra landet.

10. Som socialister stödde vi däremot inte FN:s resolution 1973 eftersom den ställde upproret och regimen i Tripoli på samma nivå, som två likvärdiga parter i en väpnad konflikt. Resolutionens vapenembargo gällde för hela Libyen och hindrade därför en snabb vapenhjälp till rebellerna i Benghazi och Misrata.

11. Att vi som socialister inte satte oss emot Nato:s bombning av Khaddafis stridsvagnskolonner och inte heller mot andra flyganfall mot militära anläggningar och stridande enheter innebär inte att vi var för Natos inblandning i dess helhet. Bombningar mot mål i städer som riskerade att sätta civila i fara var kontraproduktiva i den mån de gav legitimitet åt regimens propaganda om ett ”korståg” mot Libyens folk.

12. Översatt till ”realpolitiken” i riksdagen vad skulle då denna dubbla inställning till FN/NATO:s vapeninsatser ha inneburit? En riksdagsfraktion av socialister, exempelvis om dessa hade bänkat sig på Vänsterpartiets platser, skulle ha haft följande handlingslinje: Först en självständig deklaration grundad på teserna i denna resolution. När det sedan gäller själva riksdagsbesluten hade vi inte röstat
nej vid de tre förslag från regeringen som klubbats. Detta trots vår skarpa kritik av FN:s resolution 1973. De libyska revolutionärernas rätt att begära militär hjälp var av överordnad betydelse. Vi hade i stället valt att lägga ner våra röster för att på så sätt markera kritiken.

13. Att vi som socialister stöder det revolutionära upproret innebär inte att vi sympatiserar med och ger vårt politiska stöd till alla grupperingar som deltar i upproret. Det finns exempelvis ingen socialistisk strömning i upprorets led som vi kan ge vårt fulla politiska stöd. Vilket inte hindrar att vi måste stå på de kämpandes sida och försvara deras rätt att göra uppror mot en diktatur på samma sätt som vi
stöder Hamas rätt att försvara sig mot Israels aggressioner mot Gaza.

14. Som socialister ger vi inte heller ett okritiskt stöd till upprorets övergångsråd, TNC. Vi stöder i stället krav på att TNC och en kommande regering ska uppfylla sina löften om att diktaturen ska avlösas av en fullständiga demokratiska fri- och rättigheter. Liksom i Tunisien och Egypten kommer de politiska motsättningarna inom revolutionens led upp till ytan när det nya samhället ska byggas.

15. Diktaturens fall öppnar vägar till en frihet som de förtryckta i Libyen aldrig upplevt. En förutsättning för att den ska bli verklighet är kampen för en demokratisk konstitution. Fria val kräver en total frihet att bilda politiska partier. De nyliberala och islamistiska krafterna i revolutionens ledning är ingen garanti för att dessa rättigheter ska respekteras. Se bara hur militärrådet i Kairo och övergångsregeringen i Tunis manövrerar för att radikala sekulära krafters inflytande ska begränsas med byråkratiska metoder. Som socialister står vi solidariskt bakom alla krafter som kämpar för fullständiga demokratiska fri- och rättigheter och som vill föra revolutionen vidare till en verklig social revolution där också ägandeförhållande sätts ifråga.

16. Ännu en diktatur i regionen har fallit vilket bekräftar de arabiska revolutionernas gemensamma karaktär. De är en seger för alla människor i världen som strävar efter frigörelse och rättvisa. Khaddafis regim styrde landet med järnhand i fyra sekler och utvecklade en mycket bisarr statsform utan motstycke i något annat arabiskt land. Den totala avsaknaden av politiska och sociala strukturer utöver
diktaturens ”revolutionära massråd” ställer nu stora hinder i vägen för den demokratiska utvecklingen den närmaste tiden. Alla försök från västvänliga och religiösa strömningar att begränsa de demokratiska fri- och rättigheterna under förevändning att förhindra kaos måste mötas med kraftiga protester.

17. Till sist kan vi konstatera att den arabiska revolutionen, speciellt den libyska men även den syriska, skapat en ny situation i vad som kallats det antiimperialistiska lägret. En inte föraktlig del har valt att i anti-imperialismens namn ställa sig på diktaturernas sida i Libyen och Syrien och gapa med i despoternas nonsens om att lynchmobbar, utländska terrorister och al Qaida ligger bakom upproren. Det är en politisk utveckling av historisk vikt som kommer att få stor betydelse för det fortsatta anti-imperialistiska arbetet i vår världsdel. Det handlar om inte mindre än en politisk bankrutt för de rörelser som har sitt ursprung i den stalinistiska och maoistiska efterkrigsvänstern.

Partirådet, Stockholm 111029