Kära vänner och kamrater! Som vi alla vet lever vi i en värld av ständiga förändringar. Dessa tycks bli mer återkommande och dramatiska för varje dag som går. Inom världspolitik, inrikespolitik, liksom i det sociala fältet i stort, har det under det senare året skett flertalet dramatiska händelser och skiften, som i grunden påverkat världsläget i allmänhet, och utsikterna för radikal vänsterpolitik i synnerhet.
Trump i USA nedmonterar de redan svaga amerikanska demokratiska institutionerna och genomför en motsägelsefull och svårförstådd omkonstruktion av den amerikanska hegemonin, motiverad av såväl en brutal vilja till klassmakt som rå rasism. Hans aggressiva militaristiska utrikespolitik, liksom hans vansinniga tariffpolitik, riskerar att drabba arbetare världen över hårt. Hans attacker mot sociala och demokratiska rättigheter utgör ett än mer direkt hot, i synnerhet mot kvinnor, invandrare, rasifierade, och HBTQ-personer.
I Ukraina fortsätter Rysslands brutala invasion. Tillsammans planerar de amerikanska och ryska imperialistmakterna för en uppstyckning av Ukraina – mineraler till USA, territorier till Ryssland. Ukraina utestängs ur fredsförhandlingar och imperialistblocken gör upp bakom lyckta dörrar.’ I Gaza har folket tvingats genomgå ett påbörjat folkmord, liksom en inledd och sedermera plågsamt avslutad vapenvila. De amerikanska och europeiska eliterna står antingen passiva inför Israels imperialistiska folkmordsmaskineri, eller så bidrar de aktivt till det, via vapenförsäljningar och politiskt stöd. Ingen upptrappning av våldet eller inga avbrutna vapenvilor tycks vara tillräckliga för att få den breda västvärlden att ompröva sitt stöd för Israel. Mot detta har vi sett återuppväxten av en stark och global solidaritetsrörelse, som genom demonstrationer, juridisk aktivism, direkta aktioner, och studentockupationer utmanat och provocerat den imperialistiska maktstruktur som ser Israels expansion som sin ultimata intressegarant.
I Sverige ser vi, precis som i många andra länder, en omstrukturering av den politiska överbyggnaden. I konfrontation mot såväl det socialdemokratiska arvet som den nyliberala periodens globaliseringsiver ser vi ökad repression, en ofattbart restriktiv migrationspolitik, och ett politiskt klimat som tycks mer högervridet än någonsin. Lagförslag på lagförslag, utspel på utspel, riktade mot kriminalisering av politisk aktivism, övervakning av förorten, internering av asylsökande, med mera, med mera, antyder för oss att kapitalistklassen inte längre kan förlita sig på sin övertalningsförmåga eller förmåga att ingå kompromisser med eventuella motståndare. Snarare ser den det som nödvändigt att ta till med hårdhanskarna – den kan för tillfället bara styra genom polismaktens våld eller lagklubbans järnhårda beslutsfattande. En del av detta är regeringens accelerande upprustning av polis- och militärmakterna – något som betalas av nedskärningar i social välfärd, bistånd, och offentlig sektor.
Som marxister hör det emellertid till vår uppgift att inte stirra oss blinda på alla dessa skiften och förändringar, utan att se vad det faktiskt är som driver dem, vad som gör dem nödvändiga, vad som ger dem historisk energi och innehåll. Skiftena och förändringarna uppstår inte helt och hållet av sig själva, utan svarar mot materiella behov och intressen som har att göra med det kapitalistiska systemets övergripande hälsotillstånd.
För mig och för oss som organisation är det uppenbart att dessa snabba skiftningar och alltmer desperata maktmetoder är uttryck för kapitalismens långt gångna kris. Denna kris är komplicerad, mångfacetterad, och rör såväl kapitalismens ekonomiska struktur och klassrelationer som samhället i stort – vår kultur, våra relationer, vår vardag, samt världspolitik och stora händelser. Det som händer nu är uttryck för nyliberalismens dödsryckningar. Nyliberalismen, som inrättades under sjuttio- och åttiotalen, innebar en förstärkning av den globala borgarklassens makt, när de genom globalisering, försvagande av fackföreningar, och sänkningar av lönenivåer, lyckades demontera de skyddsnät och regleringar som hade inrättats, till stor del av arbetarklassens politiska organisationer, under efterkrigstiden. Genom detta kunde de skapa ständigt nya metoder för att öka utsugningen, öka profitnivåerna, och stärka sin politiska makt.
Men som vi vet är nyliberalismen, liksom kapitalismen i stort, ett ohållbart system. Som grundmetod använde sig nyliberalismen av ständiga förflyttningar av kapital och resurser – antingen till nya geografiska områden, genom att flytta produktion och fabriker till låglöneländer eller att lägga under sig tidigare oexploaterade landområden, eller till allt mer komplicerade finansiella system. Problem med detta uppstår när det inte längre finns nya områden att expandera till, eller när den alltmer utsugna globala arbetarklassen inte längre får de resurser som behövs för att köpa företagens ständigt ökande flodvåg av varor och produkter. Finansiella bubblor uppstår, inflationen skjuter i höjden, och nyliberalismen blir förknippad med dess epidemiska förmåga att generera nya kriser.
Vi såg det 2008, vid finanskraschen. Vi såg det 2020, med coronapandemin. Vi såg det 2022, med Rysslands invasion av Ukraina. Så fort något destabiliserar den nyliberala ekonomin skickas chockvågor ut i systemet, och hela världens ekonomi rämnar. Efter detta uppstår social och politisk instabilitet som följd. Det går bara att upprätthålla ett sånt krisande system under en begränsad period. Förr eller senare kommer missnöjet med systemet att öka och kapitalisterna måste se sig om efter nya metoder att generera profit och upprätthålla sin makt. Det vi ser nu är effekterna av en krampaktig och våldsam kamp om hur dessa nya metoder ska se ut, och vilka aktörer som ska få makten att definiera dem.
Å ena sidan har vi den ”gamla” nyliberalismens företrädare, som är beredda att ge den gamla ordningen konstgjord andning för att allt ska förbli som förr. Dessa aktörer tror att den ohälsosamma ekonomin gång på gång kan räddas via ytterligare privatiseringar och sparpaket. De sörjer hur stridigheterna mellan USA, Kina och Ryssland tycks innebära ett slut för den värld där kapital och varor kunde flöda fritt över världens gränser. De sörjer också hur USA tycks dra sig tillbaka från rollen som världspolis, agerandes i världsnyliberalismens skydd. I USA:s ställe söker de alternativa metoder för att upprätthålla sina intressen och den nyliberala ordningen – exempelvis en massiv upprustning av den Europeiska unionen och dess allierade, gärna med vidare kärnvapensbestyckning som ultimat garant.
Å andra sidan har vi reaktionens krafter – högerpopulisterna, nyfascisterna, de auktoritära. Dessa inser att nyliberalismen inte kan fortsätta, men söker i stället rekonstruera kapitalismen som ett allt igenom auktoritärt system. De vill ha en kapitalism som styrs och upprätthålls med allt brutalare järnhand; med auktoritärt styre i stället för parlamentarisk demokrati och med krigiska erövringar istället för handelsavtal. Med rasism och sexism som vapen formar de sitt auktoritära styre, med splittring av arbetarklassen, och ökad exploatering av förtrycka grupper, som följd. Även om dessa två krafter ofta sätter sig i gemensamma allianser – som exempelvis i Tidöregeringens Sverige – så är det ytterst en strid om hur den framtida kapitalismen ska se ut, där olika klassfraktioner och ideologiska intressen kämpar om dominans.
Men det är inte bara fraktioner av kapitalistklassen som kämpar om att definiera hur samhället efter nyliberalismens kris ska se ut. Som vi på detta torg vet finns det också andra krafter, andra intressen, som har fingrar med i spelet. Det handlar om oss som ser en väg bort från kapitalismen som sådan, som inte allierar oss med den ena eller den andra imperialistmakten, utan som vill få ett slut på imperialism och krig överhuvudtaget.Vi agerar i solidaritet med folket i Palestina, vi jobbar för ett slut på kriget i Ukraina, vi jobbar för ett stopp på världsfascismen, och vi bekämpar Tidöregeringens reaktionära agenda. Vi jobbar i fackföreningarna för att flytta fram arbetarklassens intressen. Vi jobbar i hyresgästföreningar för att motverka hyreshöjningar. Vi jobbar i förortsorganisationer och antirasistiska förbund för att slå tillbaka mot rasismen och mot polisens och Migrationsverkets övergrepp. Vi jobbar i feministiska organisationer för att bekämpa de ständigt tilltagande hoten mot kvinnors rättigheter. Vi jobbar i klimatrörelsen för att krossa fossilkapitalismen. Tillsammans representerar vi de intressen och viljor som varken nyliberalerna eller högerpopulisterna bryr sig om.
Framför allt representerar vi de intressen som vill överskrida kapitalismen – som inte vill rekonstruera systemet, utan snarare ersätta det med något nytt. Vår vilja att bestämma över vår egen framtid, att säkra bra liv till oss och våra barn, utgör per definition en utmaning mot kapitalismen. Vi står i stället för folkmakt, solidaritet, och organisering, inte för repression, imperialism, och splittring. Vi står för en annan framtid, en rörelse av rörelser som strävar mot att upphäva kapitalismens motsättningar. I organiserad form innebär detta en tredje kraft – den enda som representerar ett alternativ till kapitalismen.
För att vi ska kunna göra detta är det emellertid viktigt att vi förstår att vi måste utgöra just ett radikalt alternativ. Vi måste representera vägen ut ur systemet – inte ett mer eller mindre dåligt alternativ inom det. Vi står inte för den ena eller den andra sidans kärnvapen – vi står för en värld utan kärnvapen och positionerar oss mot den upprustning som nu sker. Vi står inte för vare sig röd eller blå repressionspolitik – vi står kamp mot det klassamhälle, den rasism, och den segregation som repressionen står till tjänst för.
Vi står inte för vare sig rysk eller amerikansk imperialism – vi står för en värld där imperialismen inte kan finnas. Detta är i linje med den första maj-kommuniké som Fjärde Internationalen släppte för några dagar sedan. Där står det att svaret på såväl nyliberalismens kris som Trump och Putins krigshetsande inte kan vara militarism och upprustning. Vi måste snarare bygga en global rörelse mot krig, militarism, och kärnvapen, där vi kräver såväl ett stopp på upprustning som prisstopp, lönehöjningar, och expropriering av banker och energibolag. Detta krockar inte med vårt stöd för antiimperialistiskt motstånd i Palestina, Ukraina, Kongo, och Kurdistan – tvärtom är rörelsen mot EU:s, USA:s och Rysslands militarism ett sätt att ge dessa rörelser vårt stöd. Det etablerar oss som en rörelse mot kapitalismens och imperialismens härjningar, och artikulerar ett tydligt alternativ, baserat på samarbete, solidaritet, och socialisering, snarare än våld, krig och stora kapitalintressen.
I ett svensk sammanhang innebär detta att vi måste ha självförtroendet att stå för vår egen analys och utveckla vår egen rörelse. Högerns ideologiska makt är så stor att trycket på att stödja upprustning och militarisering tycks överväldigande. Vi måste undgå denna lockelse att kompromissa med våra principer för att framstå som regeringsdugliga eller rumsrena. I stället bygger vi vårt alternativ underifrån, med en mångfald av strategier, perspektiv och metoder, och i en mångfald av arenor – politik, arbetsplatser, bostadsområden. Vi gör inga kompromisser med våra grundläggande mål eller värderingar, utan strävar efter att utveckla dem genom ständig organisering.
Ludvig Sunnemark 1 maj 2025
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.