”Det är en ofantlig skillnad mellan barn och sopsäckar”, så föll Olof Palmes ord när han på SAF-kongressen 1984 avvisade rätten för privata företag att driva förskolor. Rekordsnabbt instiftades Lex Pysslingen, vilken förbjöd denna typ av profitverksamhet. Lagen kom sedan att avskaffas av regeringen Bildt 1992. Det var överhuvudtaget under Bildts regering 1991-94 som portarna till den sociala välfärden öppnades för privata intressenter. Därefter har det bara rullat på och idag handlar det offentliga årligen upp privata välfärdstjänster för nästan 500 miljarder. Socialdemokratins lappkast kan illustreras med att när regeringen Palme 1984 införde Lex Pysslingen var Lennart Bodström utrikesminister, sedermera på 2000-talet blev sonen, justitieminstern Tomas Bodström, styrelseordförande i just Pysslingen AB.
Efter Uppdrag Gransknings avslöjande hösten 2011 av en skrämmande vanvård i det privata vårdbolagets Caremas regi har dock debattens vågor om rätten att göra vinst på välfärden gått allt högre. I opinionsundersökningar har det också framkommit att tre av fyra svenskar är mot vinst i välfärden. Det politiska etablissemanget har självklart inte bara kunnat blunda för det här. Alliansregeringen har kommit med förslag som är tänkta att hindra vinstplaceringar i skatteparadis och förslag som syftar till mer av kvalitetsgranskning, men samtidigt fortsätter man med att underlätta privata etableringar.
För socialdemokraterna är sitsen bra mycket knepigare med ett starkt tryck från såväl de egna medlemsleden som dess bas i väljarkåren och med ett LO där kongressen i juni körde över ledningen och uttalade sig för en ”non-profit” princip inom välfärden.
Så kom då den socialdemokratiska partistyrelsens beslut i frågan 16 oktober där det bland annat sägs: ”Socialdemokraterna vill se en vinstbegränsning. Ingen vinst ska kunna tas ut på bekostnad av kvaliteten, utan kvaliteten ska vara hög och likvärdig i såväl privat som offentlig verksamhet”. S-ledningen vrider och vänder sig som masken, och visst är förslaget om kommunal vetorätt mot privata etableringar – till Svenskt Näringslivs stora förtrytelse – något som i viss mån kan hindra profithärjningarna, men även i S-ledningens Sverige välkomnas privata bolag i den sociala välfärden.
Liksom i frågan om kärnkraften där socialdemokraterna – med sitt Linje-2 – inför folkomröstningen 1980 sades sig stå för en mellanlinje under parollen ”avveckla med förnuft”, har nu S-ledningen i välfärdsfrågan positionerat sig på ett liknande sätt under den underförstådda parollen ”vinst med förnuft”. Vi vet dock mycket väl vad det blev av kärnkraftsavvecklingen nu 32 år efter folkomröstningen. Därför finns det ingen annan uppgift för oss som kämpar för en gemensam välfärd än att bidra till att organisera opinionen mot vinst än starkare.