Flera kriser strålar samman, dominerade av Covid-19-pandemin

Uttalande antaget av Fjärde internationalens verkställande byrå, 19 oktober 2020.
Publicerat på engelska på International Viewpoint.

Översättning: Göran Källqvist

Inledning

År 2020 har hittills upplevt hur flera stora kriser har strålat samman, där den mest utmärkande är Covid-19-pandemin, som efter att ha verkat ha haft en höjdpunkt under andra kvartalet nu åter börjar nå aldrig tidigare infektionsnivåer. Den har kombinerats med extrema effekter från klimatkrisen – skogsbränder i Kalifornien och Brasilien; omfattande översvämningar i Asien; ökad nyliberal offensiv när de kapitalistiska regeringarna försöker kompensera förlusterna som orsakats av nedstängningar; nya lokala konflikter som i östra Medelhavet, mot bakgrund av en fortsatt kamp om det geopolitiska herraväldet. Samtidigt är den osäkra utgången av presidentvalet i USA en faktor i den internationella situationen. Det är för tidigt att säga hur världen kommer att se ut i slutet av 2020 och hur djupgående den kommer att ha förändrats.

De samlade effekterna av dessa kriser visar även fortsättningsvis hur fattiga arbetande människor och bland dem speciellt kvinnor, svarta och etniska minoriteter, landsbygdsbefolkningar, drabbas av kriserna. Förlust av liv, arbete och utkomst, utbildning, hem kombineras och skapar ett alltmer utarmat och fördrivet skikt av människor i hela världen. Det har utvecklats kamp och rörelser som utmanar auktoritära regeringar som är nonchalanta med sina befolkningars hälsa, ifrågasätter de osäkra förhållandena under politiken att ”återvända till arbetet”, vars mål är att gynna den kapitalistiska ekonomin, och särskilt belyser kvinnors och etniska minoriteters speciella plats bland samhällsviktiga arbetare. Denna kamp bröt ut på ett dramatiskt sätt med Black Lives Matter-rörelsen i USA, som kämpar både mot rasism och polisvåld och snabbt spred sig över hela världen, inte bara som en solidaritetsrörelse utan också kamp mot lokala yttringar av rasism och polisvåld.

Fortsatt pandemi

I början av juni, fem månader efter att Covid-19-pandemin hade brutit ut, hade den redan orsakat mer än 400.000 dödsfall i hela världen, med mer än 6,8 miljoner officiellt registrerade fall i 216 länder – och mer än 3 miljarder människor instängda i sina hem i april.

När pandemin sedan började gå tillbaka i Europa, efter att i början av våren ha gjort det i Kina och Fjärran östern – men fortfarande var särskilt akut i Nord- och Sydamerika – ställdes frågan om i vilken omfattning det skulle bli en andra, galopperande infektionsvåg, eller om viruset skulle mutera till en mer godartad form – och osäkerheten var uttalad.

I mitten av oktober 2020 nådde det totala antalet döda i världen 1,2 miljoner och bekräftade fall mer än 40 miljoner. USA, Indien och Brasilien toppar fortfarande listan för döda och infekterade, men antalet infekterade ökar överallt, speciellt mycket i Europa där Storbritannien har registrerat mer än 43.000 döda och Frankrike och Spanien mer än 33.000 vardera.

I många länder är det ökänt att antalet infekterade, sjuka eller döda beräknas för lågt, för det första på grund av vissa ledares politiska önskan att förneka allvaret i situationen, men även på grund av bristande möjligheter att testa, vårda och centralisera antalet fall av Covid-19.

Inför den globaliserade nyliberalismens sjukvårdskatastrof försökte många regeringar, pressade av läkarkåren och den allmänna opinionen, återta kontrollen genom att vidta kraftfulla åtgärder. Resultatet blev en tydlig dämpning av epidemin – i början av våren i Kina och Fjärran östern, i slutet av våren i Europa och New England – som ledde till mer eller mindre uttalade lättnader av nedstängningarna men bevarade gränsskydd, i samhällen som hade traumatiserats både av den våldsamma sjukdomen och de åtgärder som regeringarna vidtagit. I de flesta länderna i Nord- och Sydamerika, Indien och andra länder i Asien och Afrika, fortsatte pandemin att utvecklas sakta med mycket ojämna skyddsåtgärder. En del länder som Argentina och Filippinerna har haft oavbrutna nedstängningar sedan mars!

Med höstens ankomst på det norra halvklotet tar en andra större infektionsvåg form i Europa och Mellanöstern med nya restriktioner, från förlängda karantänperioder för resenärer till återinförande av starkt förtryckande nedstängningar och utegångsförbud – ofta regionalt olika – i ett antal länder i Europa.

Ekonomisk kris

Mot bakgrund av den finanskris som redan har pyrt sedan länge, börjar vi bättre förstå vilka konsekvenser det blir av den inbromsning av ekonomin som direkt och indirekt orsakades av åtgärderna för att stänga in befolkningen, med inga eller helt otillräckliga ekonomiska ersättningar: en genomsnittlig minskning av Bruttonationalprodukten (BNP) på 10% i OECD-länderna (Europa, Nordamerika, Japan, Sydkorea, Australien…) under andra kvartalet 2020 (som en jämförelse var den -2,3% under den förra finanskrisen 2009); en minskning med 25% i Indien, 20% i Storbritannien, 17% i Mexiko, 14% i Frankrike, 9,5% i USA, 7,8% i Japan. Produktionsminskningen var redan under första kvartalet 2-3%. Men de kinesiska ledarna hävdar att en återhämtning redan har skett i Kina under det andra kvartalet: +3,2% (jämfört med -7% under det första kvartalet). Hursomhelst beräknar man för närvarande och med nuvarande takt att världens BNP kommer att minska med runt 6% 2020, och inte kommer att återgå till nivån före krisen förrän 2023 – utan att förvänta sig en möjlig ytterligare förvärring av pandemiläget.

I mars var det tiotals miljoner arbetslösa i Kina, i USA upp till 22 miljoner arbetslösa i april 2020 – och även om det förkunnades att dessa siffror skulle sjunka snabbt under de följande månaderna, verkar det som om de jobb som har skapats är mycket mer osäkra och deltider än före krisen – och i USA beräknas antalet människor som för närvarande är sysselsatta vara 11,5 miljoner färre än i februari. I EU har antalet arbetslösa ökat till 7,8%, med enorma skillnader mellan norr och söder!

En ny skuldfälla närmar sig för ett allt större antal länder i syd, vars strukturella svårigheter har förvärrats av Covid-19-krisen: en minskning av reserverna av utländsk valuta, en kraftig försämring av handelsvillkoren med sjunkande priser på råvaror tillsammans med ett minskat värde på dessa länders valutor gentemot dollarn. 19 länder i syd har redan ställt in betalningarna och 28 länder riskerar överskuldsättning. G20-länderna, IMF och Världsbanken stöder alltid långivarna och förvärrar skuldsättningen av länderna i syd med med akut finansiering, främst i form av lån samtidigt som de stärker tillämpningen av en nyliberal åtstramningspolitik. Återbetalningarna kommer under de kommande åren att bli högre och kommer att bli en tung börda för arbetare och de arbetande klasserna. Fjärde internationalen stöder de olika mobiliseringarna av rörelser som på internationell nivå kämpar för att avskaffa de orättmätiga skulderna.

Skadorna av borgarklassernas och deras regeringars offensiv

För kapitalisterna och deras regeringar är det till varje pris nödvändigt att återvända till arbetet och konsumera, oavsett vad det kostar när det gäller hälsa och offentliga finanser, men å andra sidan försöker de på mer eller mindre extrema sätt begränsa andra friheter i namn av att bekämpa pandemin: att röra sig, att träffas, att roa sig, och på så sätt undvika kostnaden för ett riktigt system för att testa, spåra och isolera och ge stöd.

Massiva hjälppaket till företagen (ofta oberoende av om de faktiskt är i kris) genomförs, inklusive arbetstidsförkortning och skattelättnader för produktion som är hållbar, från Kina till USA och de olika länderna i Europa.
På europeisk nivå har EU tillkännagivit en återhämtningsplan på 750 miljarder euro under 3 år, varav lite mer än hälften i form av ömsesidig skuld – med motsvarande kontroll av den nationella politiken under de kommande åren (detta är delvis en propagandaeffekt eftersom det i själva verket bara utgör 1% av de offentliga utgifterna).
Samhällsservicen pressas alltmer Vi ser inga massiva återinvesteringar i offentlig sjukvård, utbildning, äldrevård och barnomsorg och stöd till personer med funktionshinder eller andra sektorer som sjukvårdskrisen har försatt i mycket stora svårigheter! Vi ser i själva verket hur privat kapital tränger in ännu mer i sektorer som åtminstone i Europa har drivits som en del av den offentliga sektorn.
Av denna orsak tillämpas en alltmer auktoritär politik. Efter kampen mot terrorismen utnyttjas kampen mot pandemin för att rättfärdiga antiliberala åtgärder: polis överallt, oöverstigliga böter för de som inte respekterar karantän eller obligatoriska ansiktsmasker – trots varierande uppfattningar om deras effektivitet – nedstängningar och utegångsförbud som förbjuder socialt liv.
Denna politik genomdrivs samtidigt som unga och olika folkgrupper, speciellt rasifierade personer – både sedan länge etablerade samhällsgrupper eller grupper av nyare migrantursprung – hålls fram som tanklösa eller oansvariga, som om de inte vill skydda sig själva.
Arbetslagstiftningen förändras överallt, den flexibilitet som till en början genomdrevs i namn av en exceptionell ekonomisk situation upprätthålls och företagsnedläggningar underlättas.
Fackliga, förenings- och demonstrationsrättigheter stryps under nedstängningarna och förblir begränsade, ofta underkastade regler som är nära undantagstillstånd.
Samtidigt ser vi ingripanden mot migranter, speciellt vid USA:s södra gräns och runt hela Medelhavet.
Men omvälvningarna under denna flerdimensionella kris bidrar också till en ökad konkurrens mellan stormakterna och mellan länder: mellan USA och Kina – mellan Trumps USA och resten av världen, till att börja med Iran; med Putins Ryssland; mellan Erdoğans Turkiet och dess grannar, till exempel den alltmer upphetsade konflikten med Grekland, där europeiska stater som Macrons Frankrike underblåser konflikten. Den korrumperade regimen i Azerbajdzjan har inte längre de ekonomiska medlen för att vidmakthålla sin despoti, och har med stöd från turkiska flygvapnet och syriska legosoldater inlett en offensiv mot armenierna i Karabach. Den försöker skaffa sig folklig legitimitet och skjuta upp alla möjligheter till en demokratisk process.
Slutligen: vad gäller miljökrisen, finns det, även om den minskade produktionen i världen i våras kan ha haft en kortvarigt positiv effekt på nedsmutsningen och växthuseffekten, fortfarande en stark benägenhet att miljöskadorna ökar: de jättelika bränderna 2020 i Australien, Brasilien och hela Amazonas-regionen, och USA är resultatet av ökande torka som orsakats av klimatförändringarna och den nyliberala skötseln av marken, och lantbrukssystem som använder direkt pyromani.

Effekter på sjukvården och det sociala området

Vad gäller hur det testas och typer av tester för coronavirus, politik för personligt skydd (masker, besöksrestriktioner, karantän…), sjukhusvård och utrustning, vaccinforskning: det finns en uppsjö av konkurrens och liberal misskötsel, byråkratisk ineffektivitet, med risk för nya traumatiska nedstängningar och nya okontrollerade sjukhuskriser samtidigt som sjukvårdspersonalen är utmattad och ofta speciellt påverkade av coronaviruset.

Vi har således sett rika länder (till att börja med USA) som har varit mycket mindre effektiva under bekämpningen av epidemin än en del länder som betraktas som fattiga (Vietnam, Kuba…) men med en tradition av samhällsdriven sjukvård.

Vi har också sett uttalade sociala, rasrelaterade, ålders- och könsojämlikheter inför pandemin! De lägst anställda inom sjukvårds-, städ- och transportsektorerna är ofta kvinnor och rasifierade; arbetare med osäkra och informella jobb kan inte unna sig lyxen att sluta jobba, är ofta mycket utsatta för sjukdom och förlorar då det mesta av sin inkomst; de ofta rasifierade arbetande klasserna drabbas av konsekvenserna av trånga levnadsförhållanden och skräpmat; migranter och utlandsarbetare; bönder och ursprungsbefolkningar från länderna i syd; känsliga personer över 65 års ålder och överhuvudtaget personer med kroniska sjukdomar: även om offentliga personer, artister och politiska ledare också har drabbats av Covid-19, så har otvivelaktigt de som är offer för fattigdom och flera förtryck betalat det högsta priset!

I synnerhet kvinnor har ökade risker och lidande genom bördan av både yrkes- och familjeuppgifter och det mansvåld som pandemin och nedstängningar har orsakat eller förvärrat.

Inför de samhälleliga katastrofer som nedstängningarna snabbt ledde till bröt många – men inte alla – regeringar tillfälligt med dogmen om budgetåtstramningar och delade ut grundläggande sociala understöd: återigen från Kina till USA inklusive olika europeiska länder. Dessa understöd på några hundra euro, enstaka betalningar eller månatligen, har fungerat som en minimal social stötdämpare, och har till och med hjälpt till att göra en del folkliga sektorer lite mer sympatiskt inställda till de politiska ledarna, vilket hände med Bolsonaro i Brasilien.

Men denna politik med nya sociala skyddsnät är tillfällig och motsvarar helt klart inte någon nykeynesiansk vändpunkt för betydande delar av borgarklassen. Den explosiva ökningen av den offentliga skulden kommer att få långvariga och allvarliga konsekvenser, eftersom den kommer att fungera som förevändning för djupare strukturella motreformer riktade mot anställningsavtal, fackliga rättigheter och socialförsäkringssystem. Regeringarna betalar noggrant tillbaka statsskulden och förbereder sig för att skicka räkningen (speciellt det som återstår av samhällstjänsterna) genom att åter betona resonemanget om konkurrenskraft. Ingenstans använder regeringarna de höga inkomster och stora förmögenheter som i själva verket har förstärkt deras tillgångar. Ingenstans nationaliseras läkemedelsföretag i dessa tider av stora behov.

Under pandemin har konsekvenserna av digital fattigdom intensifierats:

Tillgång till internetbaserad undervisning – lärares kamp på alla nivåer för internetbaserad undervisning för att minska riskerna att undervisa ansikte mot ansikte i undervisningssalar som inte är anpassade för social distansering och respekt för skyddsåtgärder har lett till en del framgångar. De har beledsagats av en kamp för att studenter ska få tillgång till internet, utrustning och arbetsplatser
Tillgång till regeringarnas och de lokala myndigheternas tjänster är alltmer enbart internetbaserade
Internethandeln har i alltmer massiv skala gjort det svårare för de som inte har de nödvändiga verktygen för att få tillgång till den (internet, kreditkort) och ökat utsugningen för de som arbetar inom distributionen (t ex Amazon eller postgång).

Resultatet på politisk nivå och avseende kamp

I detta övergripande sammanhang undergrävs den politiska maktens legitimitet och den dominerande profitlogiken alltmer, det har visat sig att den inte klarar av att ta itu med katastrofen. Arbetarna, i synnerhet arbetarna ”i basen” och ”i frontlinjen” har omvärderats symboliskt… Men kombinationen av rädsla för sjukdom, arbetslöshet och förtryck gör att kampens väg just nu är mycket svår för många! Motståndet har inte lyckats öka och fortsätta efter skymten av hopp i juni.

I många (om inte de flesta) länder har de största fackföreningarna blivit fullständigt översvämmade av pandemikrisen. De har inte bara blivit ännu mer tystlåtna och undviker varje större konflikt, de har ofta inte ens något att säga om de härskande klassernas krispolitik. Ändå spelar de fortfarande en viktig roll under arbetarklassens dagliga försvarsstrider. Därför kommer det – ännu mer än i det förflutna – i framtiden i många länder bli viktigt att bedriva en klasskampspolitik i fackföreningarna och generalisera de begränsade initiativ som tas av fackföreningar eller strömningar med ett mer stridbart förhållningssätt.

Många av de pyrande eller latenta samhällspolitiska rörelserna från före pandemin har tryckts ner av det ökande förtrycket i Hongkong, Algeriet och Egypten. Sociala och demokratiska rörelser har också tills vidare ställts in under epidemin i Chile, Irak, Frankrike, Katalonien… Är det möjligt att de snabbt kan återuppstå i dessa länder?

Det är nödvändigt att i större detalj analysera vad det har blivit av de strukturer underifrån baserade på folklig solidaritet som har byggts upp under pandemin, och som skulle kunna utvecklas i flera länder.

Lyckligtvis har flera massrörelser stått på sig sedan slutet av våren, på olika grundvalar men med en gemensam bakgrund av kamp för demokrati och mot samhällets konkurrensinriktade funktionssätt:

Rörelsen mot rasism och polisvåld, som började i USA, är fortfarande mycket stark – i Europa också i solidaritet med migranter på en mer begränsad men grundläggande basis (som demonstrationerna i Tyskland nyligen)
Den återupptagna revolten i Libanon mot den konfessionella regimens korruption, som började efter explosionen i Beiruts hamn
Upproret i Mali
Upproret i Belarus mot Lukasjenkos styre och hans ständigt uppgjorda val
Den thailändska ungdomens uppror mot det misskrediterade kungadömet
MAS’ valseger under den första valomgången i Bolivia är ett resultat av massmobiliseringar
Den folkliga revolten i Chile har tvingat fram en folkomröstning om Pinochetdiktaturens konstitution den 25 oktober – ett förkastande av den skulle vara en viktig seger.

Det återstår att se vilka nya uppsving som kan ske, och som införlivar lärdomarna från pandemin, för rörelserna mot klimatförändringar och den massiva miljöförstöringen, och mer allmänt för ekologisk kamp. Vilka uppsving för de feministiska rörelser som de senaste åren har gjort sig gällande i fronten under dessa strider?

Möjligheten för kamp och uppror finns fortfarande kvar mot en förhärskande samhällsordning, som när den ställs inför en kris för profiterna och minskande legitimitet försöker stärka sig med hjälp av allmän auktoritarism, men med vissa ledare som ibland är mycket äventyrliga till och med ur borgarklassens synvinkel. Men i och med rädslan för pandemin och förvirring av åtgärderna för att slå tillbaka den, har denna möjlighet hittills haft svårt att komma till uttryck. Hittills har det inte varit möjligt att ändra maktbalansen och göra ett alternativ till kapitalismen mer trovärdigt.

I detta läge gör sig de mest reaktionära och diktatoriska, konspiratoriska och rasistiska ideologierna gällande inom den yttersta högern. De formerar sig, och för att angripa de förtryckta och utsugna hittar de förmedlare eller till och med kontakter bland politiska ledare som får eller har makten, som Trump, Putin, Bolsonaro, Xi Yiping, Modi, Duterte, Rohani, Netanyahu, Erdoğan, Orbán, Kaczinsky… medan de mer ”salongsfähiga” ledarna bara uppmuntrar dem genom att själv angripa de demokratiska principerna, ofta på sätt som inte skådats i deras länder sedan decennier.

Valen i USA den 3 november kommer att vara en avgörande händelse: om de leder till ett (troligen olagligt) återval av Trump kan de göra situationen ännu mer spänd, med en polarisering där den yttersta högern skulle få en fördel och riskerna för en massrevolt öka. Om å andra sidan Trump körs bort skulle en viktig länk i den yttersta högerns och de auktoritära regeringarnas kedja avlägsnas, och utan att ha några illusioner om vad Biden representerar eller ämnar göra så skulle det innebära en gnutta frisk luft för utsugna och förtryckta folk som kämpar i hela världen.

Avslutning

Arbetarrörelsen, de sociala rörelserna (och vi själva) är avväpnade, slitna mellan behovet att ta hand om hälsan, mellan att å ena sidan skydda oss mot pandemin och å den andra göra motstånd mot de frihetsbegränsande åtgärder som drivs igenom av regeringar som har rivit ner den sociala tryggheten och de offentliga sjukvårdssystemen.

Revolutionärer och antikapitalistiska aktivister står inför stora uppgifter! Vi måste hjälpa till att smida fram och stärka de utsugnas och förtrycktas enhetsfronter mot auktoritära regeringar och ultraliberala program.

I det nödläge vi upplever är det överallt avgörande med massiva återinvesteringar i offentliga tjänster med fri tillgång, till att börja med sjukvårdssystemen, och i massiv skala på nytt starta sociala stöd och bostadsprogram som finansieras genom att beskatta de rika och deras profiter och hindra aktieutdelningar. Läkemedelsindustrin och andra industrier av allmänt intresse som energi, banksystem och vattendistribution måste socialiseras. Produktionssystemen behöver ställas om för att tillfredsställa de enorma samhällsbehoven istället för dödliga industrier som vapentillverkning, nedsmutsande kemikalier, lyxvaror etc. Jordbruket måste riktas in på hållbara system för odling av jorden och användning av naturresurser. Den diskriminerande politiken måste upphöra, gränserna öppnas för att skydda hotade befolkningar och möjliggöra mänskliga utbyten istället för att ställa människor mot varandra och framkalla krig!

Vi måste ge befolkningens och vårdarbetarnas självorganisering en central plats. De mest effektiva åtgärderna för att bekämpa pandemin är de som kommer att accepteras bäst genom att de har fastställts av folket själv tillsammans med de anställda inom sjukvård och omsorg. Det handlar om att återta makten över våra liv.

Längs denna väg, under kampen, under motståndet mot den destruktiva kapitalismen och för demokrati och en annan och hållbar ekonomisk politik, finns möjligheten att förändra dagens ogynnsamma nationella maktförhållanden, och göra ett ekosocialistiskt alternativ för mänskligheten mer konkret.