Vilka var det som dömdes för Göteborgskravallerna 2001, och till vilka straff dömdes de? Var det yrkeshuliganer, professionella bråkmakare, återfallsbrottslingar eller helt oskyldiga unga människor? Vi kan börja med att säga att det inte handlade om oskyldiga människor, om vi med det menar naiva och oskuldsfulla. Inte alls. Men i betydelsen att de inte tidigare var straffade kan man nog hävda att de flesta var oskyldiga. Dessutom var de unga.
Totalt dömdes 59 personer i Sverige för upploppsrelaterade brott. 41 av de dömda var förstagångsförbrytare. Av de 18 som dömts tidigare var 6 personer dömda för rån, stöld eller ringa narkotikabrott. Det rör sig i de fallen om förortsungdomar. 2 personer hade dömts för skadegörelse (det handlar om klotter), 6 stycken var tidigare dömda för våld mot tjänsteman eller våldsamt upplopp i samband med husockupationer och 4 var dömda för ohörsamhet eller ordningsstörande i samband med ickevåldsaktioner. Mindre än en tredjedel hade begått brott innan Göteborg 2001.
Medelåldern på de dömda var 21 år, det vill säga de var mycket unga. 8 var kvinnor, 11 utländska medborgare (7 danskar, 2 tyskar, 1 engelsman och en norsk-italienare). 11 var minderåriga vid tiden för toppmötet, 6 sjuttonåringar och 5 16-åringar. De flesta var barn ur arbetarklass eller lägre medelklass och några från lite bättre medelklass. Ingen var överklassbarn. Ingen hade råd med en egen advokat. Alla använde offentlig försvarare.
De flesta dömdes för saker som inträffade på torsdagen under EU-toppmötet då polisen omringade Hvitfeldtska gymnasiet, dagen innan Avenyn förstördes. Endast en person fälldes för skadegörelsen på Avenyn. På Hvitfeldtska greps eller omhändertogs 459 personer. 4 personer dömdes för brott på Hvitfeldtska medan 9 personer dömdes för upploppsbrott på annat håll under torsdagen.
Skälen till husrannsakan och omringning till Hvitfeldtska skulle bland annat ha varit att där fanns vapen. Inget av de skäl som polisen angav för insatsen mot Hvitfeldtska har kunnat föras i bevis. Insatsen fick enligt den statliga utredningen om Göteborgshändelserna (SOU 2002:122) som resultat att flera hundra nya stenkastare skapades av polisen. Fler kom alltså att delta i upplopp på grund av polisens agerande än vad som annars skulle ha varit fallet.
Straffen för de dömda var i genomsnitt 9 månaders fängelse vilket är 20 gånger så långt som straffet för våldsamt upplopp var under 1990-talet. Då var det genomsnittliga straffet för våldsamt upplopp 3 veckor. De fall som gick till hovrätten och HD medförde lägre straff. Med fler jurister, kanske mindre påverkade av den opinion som media och politiker tillsammans piskat upp, så blev straffen mildare. Men ändå inte i nivå med det som varit normalt för våldsamt upplopp såväl före som efter Göteborg 2001.
Ett typexempel är rättegången mot de 8 personer som arbetade i den så kallade sambandscentralen med att sprida information om polisens rörelser, göranden och låtanden. Dessa 8 (7 tidigare ostraffade) dömdes i tingsrätten till mellan 3 och 4 års fängelse för anstiftan till våldsamt upplopp. I hovrätten halverades straffen. I HD sänktes straffen ytterligare till mellan 1 år och 1 år och 9 månader.
En anledning till de hårda straffen som förts fram är att det var motiverat då det hela handlade om ett angrepp på demokratin. Då handlar det alltså om att demonstranter skulle ha hotat EU-toppmötet som pågick på Svenska Mässan vid Korsvägen torsdag till lördag. Men ingen kravall utspelade sig ens i närheten av toppmötesområdet vid Svenska Mässan. Inget upplopp utlöstes av något angrepp på EU-toppmötet. Inget angrepp på EU-toppmötet förekom. Det var knappast ett angrepp på demokratin.
Däremot kan man tala om att polisen angrep demokratin då de omringade Hvitfeldtska helt utan anledning och då förhindrade att närmare 500 personer kunde använda sin demokratiska rättighet att demonstrera. Vidare inskränkte polisen mötesfriheten och demokratin genom insatsen som stoppade den alternativkonferens som skulle ha genomförts på Hvitfeldtska.
Rättegångarna kan i sig själva också anses vara ett angrepp på demokratin. I flera fall dömdes helt oskyldiga personer helt utan fysiska bevis eller bilder, utan enbart på bristfälliga polisutpekanden. Detta gäller exempelvis en rättegång mot 7 danskar. De dömdes helt på vittnesmålet från en enda polis. Samma polisvittnesmål underkändes senare i en tysk rätt i samband med en rättegång mot en tysk aktivist då man menade att polisen inte var trovärdig. Tysken frikändes i brist på bevis. Men hans fall prövade alltså i tysk domstol, inte i svensk.
Anders Svensson
Mer om rättegångarna och domarna finns att läsa i tre böcker: Erik Wijk, Orätt, Ordfront 2004 och Erik Wijk, Göteborgskravallerna och processerna, Manifest 2002; Stig Centerwall, O 2954, 2006.
Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2,
I media: Internationalen, AB1, 2, 3, Fria1, 2, GP, GP1, 2, 3, DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7,
Läs även andra bloggares åsikter om Våld, Brott, Historia, Kravaller, Polisen, Rättsväsen, Våld, Upplopp, Våldsamt upplopp, Domar, Straff, Rättsprocess, Icke-våld, Hvitfeldtska, Avenyn, Kungsportsavenyn, Demokrati, Rättegångar, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.