Som medlem i Socialistisk Politik är du medlem i den världsomfattande socialistiska Fjärde Internationalen och en viktig tillgång i kampen för en socialistisk framtid!
Publicerad denFörfattareJorge
I torsdags samlades tusentals människor utanför Libyens ambassad i Kairo. Demonstrerade de mot Natos bomber? Brände de amerikanska och svenska flaggor? Nej, de ropade slagord mot Gaddafis massakrer på sitt eget folk, för enhet mellan den libyska och den egyptiska revolutionen. Hade de ingen kritik att rikta mot Nato? Jo, för att rebellerna inte får […] Läs mer …
Publicerad denFörfattareJorge
Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Sällan har väl det gamla talesättet varit mer träffande. I en ”nationell enighet” utan motstycke firar nu svenska NATO-vänner julafton medan JAS-industrin får testa sin exportprodukt i skarpt läge. Att Gripenplanens insats över Libyen främst har politisk och inte militär betydelse står klart för alla bedömare. Att det inte handlar om den libyska revolutionen utan om stormaktspolitik borde vara lika uppenbart. Svenska folket ska vänjas in på ytterligare en nivå av militärt NATO-deltagande. Kaoset i vänstern signalerar att ännu en check point bort från den forna neutralitetspolitiken passeras. Nya perspektiv bryter fram och stridslinjer dras upp. Radikala internationalister finner sig omklappade av bombliberaler. Antiimperialister anklagas för att svika revolutionen. Allt medan den nuvarande världsordningens makthavare och Khadaffis kontrarevolution omvandlar den folkliga resningen till en bricka stormaktsspelet. När stridsröken skingras kommer mycket att vara förändrat. Oppositionen i Libyen kan ha förvandlats till västs marionetter. Radikaler till ”ockupationsvänster”. Och det svenska samhället till en banal NATO-kugge utan inskränkningar. Låt oss kämpa för att en självständig, revolutionär och antimilitaristisk socialism överlever även in i den tidsåldern. Läs mer …
Publicerad denFörfattareJorge
I revolutionära tider är händelseutvecklingen oftast lika hastig som den är motsägelsefull. Den massiva bombattacken mot Khadaffis styrkor i Libyen tog de flesta på sängen, och vänstern kastade sig yrvaket in i en debatt som till största delen redan var postfaktisk. På några timmar gjordes frågan om vi skulle vara ”för” eller ”mot” en flygförbudszon överflödig – som Carl Bildt uttryckte det: ”det finns helt enkelt ingenting kvar i Libyen som kan flyga”. Nästan lika snabbt blev kravet på JAS till Medelhavet meningslöst. Att efter ett par veckor skicka åtta svenska bombplan för att bomba ett land där inga mål finns kvar vore i bästa fall den tommaste av alla tomma gester. Flygförbudszonen är ett faktum, huruvida det påskyndar eller hindrar den arabiska revolutionen är en fråga för historien, inte för politiska aktivister. Kanske kommer händelsen visa sig inte vara så avgörande som den verkar när bomberna faller. Den revolutionära vågen i arabvärlden inspireras av uppror i andra länder, men det är inte det som driver den – den drivs av fattigdom, vanstyre och förtryck. Men låt oss vara glasklara med en sak: stöd till imperialismens krig mot Khadaffi är inte ett stöd till revolutionen i Libyen. Gång på gång […] Läs mer …
Publicerad denFörfattareJorge
Den arabiska revolutionen står med ryggen mot väggen och peppras av kulor. I Libyen, Jemen, Bahrain skyr tyrannerna inga blodsoffer för att begrava sina medborgares längtan efter frihet. Fram tills alldeles nyligen var samtliga nära allierade till väst. Och nu plötsligt: västerländska stridsflygplan över Libyen, med bomber för att slå ut Khaddafi. Hur ska vänstern […] Läs mer …
Publicerad denFörfattareJorge
När detta skrivs (tisdag kväll) pågår striderna i Libyen mellan rebellstyrkorna och Khadaffis trupper med oförminskad kraft. Samtidigt möts utrikesministrarna i G8 i Paris för att rådgöra om ett eventuellt ingripande. Från EU, USA och delar av arabvärlden har röster höjts för någon form av aktion i Libyen till stöd för den kämpande oppositionen – en ”humanitär intervention”. I första hand handlar det om att en så kallad No-fly zone, flygförbudszon, inrättas i landet. En sådan upprättades exempelvis i Irak 1992, dock utan FN-mandat. Att den tongivande delen av den libyiska oppositionen själv lyft fram kravet har nu gett det en extra legitimitet. Kravet förs också fram av politiska aktörer i Sverige, exempelvis arbetar Vänsterpartiet för ”en flygförbudszon över Libyen med ett tydligt FN-mandat”. Kravet kan tyckas fullt berättigat idag, när Khadaffis yrkesarmé och legoknektar trycker tillbaka motståndet. Striderna böljar fram och tillbaka i de libyiska kuststäderna, och sjukhusen fylls med revolutionsoffer. Mot Khadaffis relativt välutrustade och professionella styrkor tycks nu allt oftare revoltörernas blandade frivilligarmé dra det kortaste strået. En flygförbudszon är dock inte bara en formalitet, att dra några streck över en karta. För att den ska fungera praktiskt måste man slå ut det libyiska luftvärnet, flygplatser, depåer […] Läs mer …
Publicerad denFörfattareJorge
I slutet av februari deklarerade Venezuelas president Hugo Chavez sitt stöd till Khadaffiregeringen i Libyen. Någon dag tidigare hade Kubas förre president Fidel Castro i en av sina ”reflektioner” pekat på faran av en nära förestående, NATO-organiserad, militär intervention i Libyen. Av Castro uppmanas vi att förbereda breda protestdemonstrationer mot en kommande USA-ledd invasion, som kan inledas om ”några timmar eller några dagar”. Däremot ska vi avvakta ytterligare ”information” innan vi protesterar mot Khadaffis pågående massaker av landets upproriska befolkning. Detta är en helt felaktig inställning! USAs regering och dess allierade i EU förbereder uppenbarligen ett militärt ingripande i Libyen under förevändning att hindra en ”humanitär katastrof”. Självklart ska vi framhålla de verkliga humanitära katastrofer, som krigen i Afghanistan och Irak har inneburit. Men vi kan inte stoppa en imperialistisk intervention genom att förhålla oss passiva eller stödja en diktator, som med tung artilleribeskjutning och bombflyg angriper det egna landets befolkning. Bästa sättet att motverka de kapitalistiska regeringarnas militära planer är att ge allt stöd till den inledda folkliga revolutionen mot Khadaffi. Ett störtande av diktatorn och hans korrupta regim skulle beröva imperialismen dess viktigaste politiska argument för massiva bombningar och en Irakliknande invasion. Castro antyder att det är imperialismen […] Läs mer …