Det tog drygt tre månader. Från det att kommunfullmäktige i Göteborg tog beslut om att gräva ner ett miljardöverskott (ja, en dryg miljard!) i ett ”infrastrukturpaket” (läs motorvägstunnel) till att man sitter här på ett stadsdelsnämndsmöte igen – och hör om det vanliga underskottet – och ”åtgärder för budget i balans”.
När den nya rödgröna kommunmajoriteten i november tog beslutet om nedgrävandet hade protesterande föräldrar och välfärdsaktivister offentligt vädjat om att överskottspengarna skulle satsas på att börja reparera välfärden (året innan genomfördes nedskärningar på skola, förskola och fritids på drygt en kvarts miljard) Men ”det kan vi inte”, sade fullmäktige då. Budgetreglerna, ni vet.
Så nu sitter man här en tisdagskväll på Askim-Frölunda-Högsbo:s stadsdelsnämnd i västra Göteborg, som har att besluta om 20 miljoner i ”anpassning” (jo, nedåt), eftersom det ”uppstått ett underskott” igen.
Jag funderar då lite på det som en av fullmäktigeledamöterna ändå uttryckte i november, att det är ”barockt med överskott samtidigt som välfärden kvävs”. Visst. Kanske ska det därför bli andra bullar nu. Han (vänsterpartisten Jöran Fagerlund) hade ju också sagt att nedgrävandet av miljarden skulle ”frigöra” pengar till framtida välfärdssatsningar. Och här i salen sitter ju nu samma rödgröna majoritet. Och nu är det ju just framtida. Men nej – så blir det inte denna tisdagkväll i Frölunda.
Det tog alltså drygt tre månader från överskott till underskott – och nedskärningar på 20 miljoner. I en stadsdel. Över hela linjen; alla sektorer. Det tog tre månader från ”varje barn ska få möjlighet att i en trygg miljö få utveckla sin fulla potential (…) genom kvalitetsförbättringar i förskola” (de rödgröna kommunalrådens policyartikel i november) till den nu mer lakoniska formuleringen i förskoleavsnittet i stadsdelsförvaltningens nedskärningsrapport: ”Risken finns att stadsdelens förskolor inte kan ge det stöd som det enskilda barnet behöver”.
På allmänhetens frågestund innan det beslutande nämndmötet börjar ställer föräldrar, personal och brukare frågor om just glappet mellan november och mars. Bordläggning av beslutet, föreslår anställda i socialtjänsten som inte känt till förslagen och än mindre fått yttra sig om dem. Bordläggning för att alla; brukare, anställda och allmänhet ska kunna utöva ett demokratiskt inflytande på sina valda representanter. ”Det kan vi inte”, svarar nämndpolitikerna. När frågan ställs igen ändras verbet till ”det får vi inte”.
De låter lite uppgivna; ja nästan maktlösa, politikerna. Kan inte och får inte. Det står ju nämligen i beslutsunderlaget att ”åtgärderna ska presenteras för nämnden senast 20 dagar efter det att avvikelsen konstaterats” (måhända är det en naturlag..?) S-ordföranden i nämnden berättar därför om deras bråda tider; de har suttit hela dagen och jobbat med åtgärdslistan för att hinna i tid.
Och ”samverkan” med de fackliga organisationerna har skett samma dag – protokollet delas ut på själva mötet. Att Kommunals representant sedan ställer sig upp och säger att deras ”samverkan” innebär att de förklarat sig oeniga med nedskärningsförslagen ändrar ingenting. Det är bråttom nu. Så när det beslutande mötet väl är igång så går de (maktlösa) nämndpolitikernas snabbt till beslut. Nämnden är enig och dessa nedskärningar är de som ”gör minst ont” för barnen, de äldre och de psykiskt funktionshindrade” får åhörarna information om. Så kan det gå.
Jag funderar på rubriken jag ska sätta på denna bloggkommentar. ”Glappet” känns lite tunt. ”Demokratiskt underskott”, kanske? Njae, det fångar inte riktigt det hela tillräckligt bra. Och kanske saknar politikerna bara litet energi. Men ”energiunderskott” låter lite krystat. Ja, vi får se. Det viktiga är kanske ändå förhoppningen, tänker jag, att detta och alla de många liknande nämndmötena, ger energi till dem som drabbas av besluten. Brukarna, de anställda… ja, väljarna helt enkelt. Energi till att gå emot – och säga stopp. Inte nödvändigtvis överskottsenergi, men ändå lite kraftsamling.
Jag läser sedan att det i London i lördags var mer än en kvarts miljon människor som samlats i demonstrationen mot nedskärningar. ”No cuts!” Och där gick både brukare och fackföreningar sida vid sida. Jo, jag vet, dit är det lång väg. Men varje litet steg (åt rätt håll) är ju ändå ett steg på vägen. Eller vad tror ni?
Björn Rönnblad
Ursprungligen publicerad på bloggen Gemensam
Läs också: Om V och miljarden i Göteborg: Man undrar ju…
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.