Partistyrelsen måste ta sitt ansvar – Gör om och gör rätt!

I veckans nummer av Internationalen skriver Kjell Östberg om den valanalys Vänsterpartiets styrelse gjort:

Partistyrelsen måste ta sitt ansvar – Gör om och gör rätt!

Valet 2022 blev ett stort nederlag för vänstern. Högerns framgångar gav oss i stället den mest reaktionära regering landet haft på närmare ett sekel. Det var också ett nederlag för Vänsterpartiet som var det enda av de rödgröna partierna som gick tillbaka. Förlusten, 1,3 procent, blev avgörande för valutgången. Resultat kräver en ordentlig utvärdering. Den som partistyrelsen (PS) nyligen presenterade fyller inte måttet. Det skriver Kjell Östberg.

Vänsterpartiets partistyrelse anger i sin valutvärdering tre huvudförklaringar till tillbakagången. Två av dem kunde inte påverkas: dels taktikröster på miljöpartiet, dels omvärldssituationen med kriget i Ukraina och valrörelsens fokus på migration och kriminalitet. Den tredje ägde partiet: ”destruktiva interndebatter och medlemmar som underminerade demokratiskt fattade beslut”. Man nämner särskilt klimatfrågan, Ukraina och PKK-fanorna i Almedalen. I klartext: det var i betydande grad partiets egna medlemmar som orsakade förlusten. Det är en ohållbar slutsats. För det första friskriver den partiledningen från ansvar för det dåliga valresultatet. För det andra ger den en oriktig bild av den demokratiska processen inom Vänsterpartiet.

PS menar att inriktningen för partiets valarbete spikades våren 2021. Man väljer då att bortse från att kongressen i februari 2022, partiets högsta beslutande organ, gjorde betydande förändringar i den föreslagna plattformen. Tusentals medlemmar diskuterade ingående PS förslag och skrev närmare 400 motioner. Partistyrelsen yrkade avslag på nästan alla. Tyngdpunkten skulle ligga på materiella krav. Ekologi, NATO, flyktingpolitik och socialism skulle tonas ner för att inte äventyra inriktningen på att vinna arbetare i bruksorter. Kongressen ville annorlunda, breddade klimatpolitiken och lade till krav som ökad asylrätt, nej till NATO och att det antirasistiska arbetet skulle prioriteras. I utvärderingen avfärdar partistyrelsen kongressen med att den ”i allt för stor utsträckning var präglad av ett destruktivt debattklimat” och menar samtidigt att den bara gjorde mindre förändringar i programmet. Mer korrekt är att säga att partiledningen bara i mindre utsträckning tog hänsyn till kongressens beslut. Antirasismen försvann till exempel under valkampanjen och vad hände med tillägget att ”en central uppgift i valet 2022 är driva frågan om de anställdas makt över sitt arbete”?

Mest uppmärksamhet har diskussionen om klimatpolitiken väckt. I utvärderingen heter det att ”trots att valstrategin prioriterade klimatomställningen högt och slog fast en kraftig omställningspolitik underminerades frågan gång på gång genom att enskilda medlemmar och klimattalespersonen offentligt ifrågasatte inriktningen.” Detta är inte korrekt. Kongressen accepterade inte PS uppfattning att tal om livsstilsfrågor skulle undvikas utan slog fast ”att där teknikskiften inte räcker för att minska utsläppen måste konsumtionen styras bort från det smutsiga och alla ges förutsättningar att leva mer hållbart. Vi ser ett hållbart liv som ett bättre liv.” Varken kongressen eller någon av partiets ledande klimataktivister ifrågasatte omställningspolitiken. Däremot underlät partiledningen att ta hänsyn till den breddning av klimatpolitiken som kongressen beslöt om. Tydligast framstod detta när partiet tillsammans med högerpartierna drev igenom en kraftig bensinskattesänkning. Betydligt mer troligt är att tappet i förtroende för partiets klimatpolitik – och att många potentiella röster gick till Miljöpartiet – berodde på att partiledningen, mot kongressens vilja, höll fast vid en inriktning som upplevdes som otillräcklig av såväl forskare som klimatengagerade väljare.

Påståendet om ”destruktiva interndebatter” blir också besynnerligt när det gäller frågan om vapen till Ukraina. Partistyrelsens majoritet gjorde en felbedömning när den först sa nej, hävdar utvärderingen. Frågan i sig är som bekant inte okomplicerad men PS kritik handlar inte om sakfrågan. Invändningen är i stället att det ”uppmärksammades stort av massmedia och med en påtagligt negativ vinkel”. Dessutom, oavsett hur man ställer sig i sakfrågan, är det uppseendeväckande att delar av partiledningen öppet och under stor medial uppmärksamhet ”underminerade ett demokratiskt fattat beslut” genom att utebli från riksdagsvoteringen. Att ledande företrädare så tydligt obstruerar mot överordnade organs beslut är unikt i partiets moderna historia. Den tredje händelsen gäller några ledande vänsterpartisters demonstration med olika kurdiska flaggor, bland annat en PKK-flagga, i Almedalen. Åter är det ”den negativa mediavinkeln” som lyfts fram. Att partiet har kongressbeslut på att terrorstämpeln mot PKK ska avskaffas nämns inte. Problemet sägs vara att händelsen användes ”för att skada Vänsterpartiet och peka ut partiet som att det saknade regeringsduglighet”. Formuleringen sätter ljuset på elefanten i rummet, det som först och sist styrde partiets valkampanj: en strävan att få vara med och bilda regering. Kongressens beslut var här tydligt: Vänsterpartiet vill ha en regering som har modet att driva vänsterpolitik och stå emot nyliberalism. Gärna samarbete med andra partier, men bara om resultatet blir ökad jämlikhet, grön omställning och kraftigt stärkt välfärd, heter det. Tror någon på allvar att en regering tillsammans med riksdagens mest nyliberala parti och en socialdemokrati beredd att sälja ut det lilla som kvarstår av radikala ambitioner för att behålla makten skulle föra en radikal vänsterpolitik? Om inte, borde inte priset för att partiledningen ändå så envetet höll fast vid denna huvudlinje underkastas en seriös analys? Detsamma gäller naturligtvis andra kontroversiella frågor, som den personorienterade valkampanjen.

Men partiledningen har hittills valt ett annat spår: att undvika en politisk utvärdering av ett betydande valnederlag och i stället lägga ansvaret på faktorer och personer utanför ledningens domäner. De tusentals vänsterpartister som gjort stora insatser, både i utformningen av partiets politik och i att föra ut den i valrörelsen – och som på sina håll uppnått strålande resultat – har rätt att kräva mer. Vi kan bara vädja till partistyrelsen att ta sitt ansvar, göra om och göra rätt.

Kjell Östberg