Åtta teser om Covid-19

Daniel Tanuro är en belgisk ekosocialist och agronom. Han skriver i La Gauche som ges ut av Gauche anticapitaliste/SAP, den belgiska sektionen av Fjärde Internationalen.
Daniel Tanuro har skrivit boken Green Capitalism: Why It Can’t Work.

 

1. Det faktum att den ekonomiska avmattningen föregått uppkomsten av Covid-19 bör inte leda till att vi förnekar epidemins ekonomiska effekt (avbrott i viss produktion, avbrott i leveranskedjorna, effekter på flygport och turism osv), inte heller att vi förnekar det allvarliga hotet som viruset i sig utgör. Epidemin är ett störande fenomen med en exponentiell utveckling som förstärker den ekonomiska och sociala krisen. Den avslöjar bräckligheten i det kapitalistiska systemet och de faror det innebär för de arbetande klasserna, speciellt genom sin medfödda fossilbaserade inriktning på ökande produktion, den grundläggande orsaken till miljö- och klimatkrisen.

 

2. Att kontrollera epidemin skulle ha krävt snabba och stränga åtgärder för hälsokontroll på resande från de drabbade regionerna, att man identifierade och isolerade smittade människor, begränsade transporten och förstärkte sjukvården. De kapitalistiska regeringarna är fångna i den nyliberala politiken som de försöker hantera den ekonomiska avmattningen med och har därför varit långsamma i att vidta dessa åtgärder och när dessa vidtagits har det skett på ett otillräckligt sätt vilket tvingat dem efteråt att vidta mer drastiska åtgärder, utan att för den sakens skull sluta springa efter virusets spridning. Saker som den lagerlösa produktionen nedskärningar inom hälsovård och forskning, ”flexibilisering” och osäkra jobb måste ställas till svars under denna kris.

 

3. Forskare slog larm i samband med SARS-epiemin 2012.
De föreslog grundforskningsprogram i Europa och USA som skulle ha gjort det möjligt att förstå den här typen av virus bättre och förhindra dess uppkomst under nya former. Men regeringarna vägrade att finansiera dem. En absurd politik, men skräddarsydd för att överlåta forskningen till den privata läkemedelsindustrin vars mål inte är folkhälsan utan profit genom försäljning av läkemedel till patienter som kan betala.

 

4. Från början skapade epidemin, liksom alla andra störande fenomen, förnekelsereaktioner som direkt efter lämnade plats för panik och paniken kan utnyttjas av demagoger för att driva auktoritära strategier för få teknisk kontroll över folk och begränsa de demokratiska rättigheterna, som i Kina och Ryssland. Dessutom finns det en risk att Covid-19 kommer att utnyttjas av fascister som förevändning för att rättfärdiggöra och intensifiera rasistisk och diskriminerande politik gentemot invandrare.

 

5. Vänstern kan hur som helst inte nöja sig med att reducera den yttre faktor som utgörs av hälsokrisen till kapitalismens inneboende ekonomiska kris. Den måste se hälsokrisen i sig själv och lägga fram förslag för att bekämpa den på ett socialt, demokratiskt, antirasistiskt, feministiskt och internationalistiskt sätt. I motsats till individualism måste den utveckla en ansvarsfull kollektiv hållning, för sig själv och i sociala rörelser, för att hindra virusets spridning.

Till skillnad från de åtgärder som begränsar användningen av bilar som vidtagits av vissa regeringar som svar på ”oljechocken”, kan ingen undvika sitt ansvar för hälsan: sin egen, sina nära och käras och folkhälsan, utan att glömma det globala ansvaret i förhållande till Syd. Antingen tar de sociala rörelserna itu med detta problem på ett demokratiskt sätt utifrån de förtrycktas sociala verklighet eller så kommer de härskande att påtvinga oss sina frihetsdödande lösningar.

 

6. Huvudrisken med epidemin är risken att sjukvårdssystemen blir överfyllda.
Detta skulle oundvikligen leda till en försämring för de fattigaste och svagaste, särskilt då för de äldre, liksom en förflyttning av vårduppgifterna till hemmets sfär, det vill säga i allmänhet till kvinnor. Tröskeln för överbelastning är olika från land till land. i varje land, beroende på sjukvårdssystem och vilken åtstramningspolitik som har bedrivits där. Denna tröskel kommer att nås snabbare ju mer regeringar springer efter epidemin istället för att förhindra den. Kampen mot denna epidemi kräver därför att man upphör med åtstramningspolitiken, att vi omfördelar resurser, återfinansierar och avprivatiserar vårdsektorn, att patent inom medicinområdet avskaffas, rättvisan mellan Nord-Syd och en tydlig prioritering av sociala behov. Detta innebär särskilt: att uppsägning av smittade arbetare förbjuds, att full lön garanteras vid deltidsarbetslöshet, att kontroll, ”aktivering” och inskränkningar i sociala förmåner upphör för dem som lever på understöd och så vidare.

Det är framför allt kring dessa frågor som vi behöver ingripa i för att bemöta irrationella svar och möjligheten för rasistiska och auktoritära krafter att utnyttja sådana.

 

7. Det finns många likheter mellan Covid 19-krisen och klimatkrisen.
I båda fallen leder den kapitalistiska profitjaktens logik till att systemet är oförmöget att undvika en fara som det inte desto mindre är medvetet om. I båda fallen vacklar regeringarna mellan förnekelse och en otillräcklig politik som utformas med tanke på kapitalets behov, inte befolkningens I båda fallen är de fattigaste, rasifierade och de som har det svårast, särskilt i sydländerna som drabbas värst medan de rika alltid tror att de kommer att klara sig. I båda fallen utnyttjar regeringar dessa situationer för att gå mot en stark stat samtidigt som extremhögerns krafter försöker utnyttja rädslan för att driva fram smutsiga malthusianska [som lägger skulden på befolkningsökningen, ö.a.] och rasistiska svar. I båda fallen står kapitalets värdelag i direkt motsats till naturens lagar i en exponentiell utveckling, ökningen av virusinfektionen i det ena fallet och uppvärmningen och dess positiva återkopplingar å den andra.

 

8. Klimatkrisen är emellertid oändligt mycket mer global och allvarligare än viruskrisen.
Samma sak kan sägas om dess konsekvenser om de utsugna och förtryckta inte förenas för att göra slut på detta absurda och kriminella produktionssätt. Covid-19 är ytterligare en varning: vi måste göra slut på den kapitalism som driver mänskligheten mot barbariet.