Den erövrade välfärden
Är Sverige ett välfärdssamhälle? Javisst, den mest ytliga av globala utblickar visar oss att vi lever inte bara i ett land med jämförelsevis hög välståndsnivå utan också med ovanligt välutbyggda välfärdstjänster och trygghetssystem. Det räcker med att jämföra med sjukvården, föräldraledigheten och pensionssystemen i världens rikaste land, USA.
Men Sverige är inte unikt. Efter andra världskriget byggdes välfärdssystemen ut i flertalet västländer. Kapitalistiska samhällen behöver skolor, sjukvård, ofta även barnomsorg för att kunna fungera. Det brukar också sägas att välfärdssystemen i Sverige kunde byggas ut extra kraftigt därför att landet undgick andra världskrigets förstörelse och för att dess industri kunde dra nytta av uppgången efter kriget.
Ändå kan vi säga att om välfärden byggts ut mer och gått längre i Sverige än i många andra västländer beror det på att det funnits en stark arbetarrörelse som drivit igenom välfärdsreformerna. Och den har tvingats göra det i skarp motsättning till högerns representanter.
Välfärden som vi känner den är alltså en historisk erövring. Det är något att vara stolt över. Men det innebär också att det är en erövring som kan slitas ur våra händer. På samma sätt som det finns rörelser som byggde upp välfärden, måste det finnas rörelser som försvarar den och fortsätter att kräva att den byggs ut.
Uppbyggnad och nedrivning
Välfärden byggdes ut successivt och över decennier. Från frivilliga sjukkassorna på 1890-talet, till allmän sjukförsäkring 1955. Från folkpension för ett fåtal 1914 till den allmänna tilläggspensionen ATP:s införande i början av 60-talet. Från 30-talets mödra- och barnavårdscentraler med kostnadsfri rådgivning till den kraftiga utbyggnaden av sjukvården under efterkrigstiden. Daghemsutbyggnaden och tillgången till högre utbildning för allt större delar av befolkningen – exemplen är många.
Välfärdens utbyggnad ledde till ökad jämlikhet. Pengarna avgjorde allt mindre om barn skulle få en trygg uppväxt, om sjuka skulle få en bra vård eller om pensionärer skulle få ett värdigt liv. Jämlikheten visade sig också i en minskad inkomstklyfta.
Men kring 1980 vände kurvan vad gäller inkomstjämlikhet. Sedan dess har den rikaste tiondelens avstånd till den fattigaste bara ökat. Det är betecknande att det var ungefär vid samma tid som välfärdsbygget började skaka. Under 80-talet överfördes mångmiljardbelopp till privatföretag, banker och höginkomsttagare. Skattereformen i början av 90-talet berövade staten 60 miljarder samtidigt som bankerna fick krisstöd genom den så kallade bankakuten. Pensionsreformen på 90-talet har idag, då den slagit igenom till fullo, lett till att stora grupper åter kan beteckna sig som fattigpensionärer.
Resultatet av omfördelningen för välfärden blev nedskärningar. Och efter nedskärningarna kom kommersialiseringen. Välfärdstjänsterna skulle härma näringslivets funktionssätt, det som kom att kallas ”att leka affär”. Den ekonomiska doktrinen New Public Management blev förhärskande och är det fortfarande i välfärdssektorn. Redan i början på 90-talet började man förespråka avknoppningar och konkurrensutsättning, som en föraning om kommande regelrätta privatiseringar. Dessa tog fart efter den borgerliga valsegern 2006. År 2009 infördes LOV, Lagen om valfrihetssystem, som inte handlar om patienters valfrihet utan om privata företags valfrihet att etablera primärvårdsverksamhet var de vill med offentlig finansiering. På många håll i Sverige idag dominerar privata vårdcentraler helt och hållet. En del regioner (tidigare landsting) har också överfört en stor del av den öppna specialistvården till vårdval.
En stor del av den offentliga infrastrukturen bröts sönder. Posten, järnvägen, apoteken – alla avreglerades. Deras tjänster handlade inte längre om samhällsservice utan fick krav på sig att vara lönsamma. Resultaten är tydliga: En kapsejsad postgång där PostNords enda lösning är att höja portot. Indragna linjer och bristande järnvägsunderhåll som lett till allt fler förseningar och inställda tåg. Brist på läkemedel på apotek som istället säljer godis.
Att just lagerhållning, underhåll och andra delar av det långsiktiga värnandet av välfärden fått stryka på foten är inte konstigt. Nedskärningar, ökade produktionskrav, minskade resurser har fått ansvariga på alla nivåer att blunda för riskerna. Som ofta har ytliga management-teorier hämtade från industrin – som just-in-time – rättfärdigat vanvården och fått planering att framstå som en antik kvarleva.
Välfärdens nedrustning och oförmåga att tillfredsställa behoven har obarmhärtigt avslöjats under coronaepidemin. Tydligare kunde det inte visa sig att den svenska välfärden är ett bygge i sönderfall.
Försvara och bygg ut välfärden
Efter fyrtio års nedrivning handlar det inte längre om att bara försvara välfärden. Vi måste kräva att väsentliga delar av den byggs upp igen.
Bland de viktigaste kraven finns följande:
Ökade resurser till välfärdssektorn. En kraftig satsning på underhåll, utbyggnad och på personalens arbetsvillkor och löner. Förbjud bemanningsföretag och upphäv individuell lönesättning.
Återreglera de privatiserade eller avreglerade verksamheterna. Samhället måste ha kontroll över den grundläggande samhällsservicen. Avskaffa skolpengen.
Förbjud vinst i välfärden. Förslaget från den så kallade Reepalu-utredningen om begränsade vinstnivåer kunde inte mobilisera opinionen. Vinstfrågan har sjunkit i bakgrunden men vinstintresset fortsätter att förvrida välfärdens insatser.
Upphäv LOV och stoppa ytterligare vårdval. Valfrihet står inte i motsättning till offentlig drift.
Avskaffa ekonomistyrningen i alla dess former – den leder alltid till att behoven kommer i andra hand, efter ekonomin.
Bevara den generella välfärden. Det kan verka som radikal klasspolitik att låta höginkomsttagare betala för samhälleliga tjänster, men leder bara till att andra får stå med mössan i handen och till att solidariteten i breda medelinkomstgrupper försvagas. Höginkomsttagarna ska betala mer för välfärden – genom progressiva skatter.
Sluta lek med pensionerna på börsen – upphäv pensionsreformen och inför trygga grundpensioner för dem med lägst inkomster.
Välfärdens arbetare, brukare och den allmänhet som är beroende av välfärden måste få vara med och besluta om dess innehåll och utformning. Demokratisera välfärdssektorn. Avskaffa byråkrati som övervakar både personal och brukare.
Enhet underifrån
Kraften för att försvara välfärden och bygga ut den kan bara komma underifrån, från breda rörelser av dem som behöver välfärd.
Det har inte saknats protester mot nedskärningar och privatiseringar. Demonstrationer, protestupprop, ockupationer – många metoder har prövats. Några enstaka gånger har de fått mer eller mindre tillfällig framgång. Det har alltid berott på att en stark lokal opinion mobiliserats. I upprepade opinionsundersökningar har det också funnits stöd för en offentlig välfärd utan vinstintresse.
Men rörelsen för att försvara välfärden har mött svårigheter: Att offentliganställda företräds av många olika fackföreningar som försvarar olika intressen. Att personalen har svårt att protestera eftersom det drabbar – eller lätt kan framställas som att det drabbar – tredje man. Att de som använder välfärden ofta befinner sig i en svag position gentemot myndigheterna – det gäller särskilt de som behöver vård och omsorg.
Det fordras en inriktning på att ena så breda grupper som möjligt som behöver välfärden och ta varje tillfälle att omsätta enheten i mobiliseringar. Fackföreningar måste öppna upp för att samarbeta med brukare och välfärdsförsvarande aktivister. Personal i offentligt driven verksamhet måste enas med de anställda i privatiserade välfärdsföretag – det är inte de som gör ett dåligt jobb, det är vinsten som förstör.
Kraven bör vara tydliga och utgå från behoven. Rörelser som försvarar välfärden ser ofta naturligt partier på vänsterkanten som allierade. Men det är livsnödvändigt att rörelser inte binder upp sig till partier utan orubbligt försvarar arbetande människors behov av en god och jämlik välfärd. Endast så får folkrörelser någon trovärdighet.
Rörelser för att försvara och bygga ut välfärden kan vinna stöd därför att det är de som är de verkliga samhällsförsvararna. De är försvararna av samhällsväven, det som håller människor samman och gör samhället mer jämlikt. Det är de som står för solidariteten i ett sönderfallande system.