Dokument från den antikapitalistiska vänsterkonferensen

Den världsomspännande ekonomiska krisen är nu inne på sitt fjärde år. Det är uppenbarligen inte en “normal” cyklisk lågkonjunktur utan en systemkris som till sin omfattning är jämförbar med och med samma nedbrytande potential som den stora depressionen på 1930-talet. Precis som denna tidigare kris är den nuvarande krisen utdragen och den genomgår olika stadier – kreditkris, finanskrasch, global depression och nu en “återhämtning” som kännetecknas av massarbetslöshet, ökad konkurrens mellan de ledande kapitalistiska makterna och en oöverträffad skuldkris. Det finns plats för vänstern att diskutera krisens exakta orsaker – kan de hänföras till profitkvotens fallande tendens eller är de begränsade till de mer specifika problem som nyliberalismen har skapat? – men det står klart att det kommer att bli svårt att övervinna krisen.

Det som förhindrade den “stora recessionen” 2008-2009 från att utvecklas till en depression som var lika djup som på 1930-talet var att de härskande klasserna i de utvecklade kapitalistiska länderna var villiga att avsevärt öka de offentliga utgifterna och upplåningen: 2009 ökade budgetunderskotten med 5% av de utvecklade ekonomiernas nationalinkomster. Men de har avvisat uppmaningar att bryta med den nyliberala politik som hjälpte till att framkalla krisen. Istället har de pekat ut den ökade regeringsupplåning som krisen ledde till som ett problem som kräver hårda åtstramningsåtgärder, som utgör en radikaliserad nyliberalism och hotar välfärdsstaten. I Europa drivs denna politik nu igenom av den borgerliga högern som sitter i regeringen nästan överallt.

Men på grund av den skärpta klasskamp som krisen kan utlösa fortsätter den att utgöra en akut politisk fara för de härskande klasserna. Denna fara har förverkligats i arabvärlden med revolutionerna i Egypten och Tunisien. Där har de materiella umbäranden som förvärrades av krisen – massarbetslöshet bland ungdomar, stigande matpriser, etc – förenats med det samlade hatet mot de korrumperade, brutala och kvinnofientliga regimerna som stöddes av USA och EU. Resultatet har blivit förvånansvärda folkliga explosioner vars framtid är osäker men vilka åter har ställt revolutionen på den politiska dagordningen.

Men även om arabrevolutionerna är de mest spektakulära fallen, så har det ägt rum ett mer allmänt uppsving för motståndet. 2010 upplevde vi kampen om pensioner i Frankrike, generalstrejker i Portugal och Spanien, flera generalstrejker i Grekland, studentrörelser i Storbritannien, Frankrike och Italien, och en rörelse mot osäkra arbetsförhållanden (”anti-precarity movement”) i Portugal. 15-majrörelsen i Spanien som började med ett krav på ”verklig demokrati” och vägran att vara ”varor i händerna på politiker och bankirer” har slagit an en ton i tiotusentals främst unga människor som snabbt har bildat egna ”Tahrirtorg” över hela landet, ägnat sig åt självorganiserad och alltmer självsäker civil ohörsamhet, fått en hel del sympati och har möjligheter att sprida sig till andra länder. En liknande rörelse har utvecklats i Grekland med en dynamik som kombinerar torgen och strejkerna.

Den nyligen inträffade rörelsen för att försvara rättigheterna till kollektivavtal i Wisconsin visar att åtstramningskampanjen har nått USA, särskilt tack vare de segrar som republikanerna nådde med stöd av Tea Party-rörelsen under delstatsvalen i november förra året. Men den visar också den amerikanska arbetarklassens fortsatta kampvilja. Den senaste nyliberala offensiven har försvagat arbetarrörelsen i de utvecklade ekonomierna, men de senaste angreppen riskerar att stimulera ett återupplivande av kampviljan.

Det enda sättet att stå emot denna stora offensiv är genom att den antikapitalistiska vänstern samarbetar med en stridbar, fullständigt demokratisk fackföreningsrörelse som grundar sig på ett starkt deltagande från gräsrötterna. Detta kräver att man bryter med det klassamarbete som alltför ofta behärskar fackföreningarna, och som har sina rötter i det sociala trycket på fackföreningsfunktionärerna att både uttrycka och hålla tillbaka arbetarnas kamp. Den antikapitalistiska vänsterns växande inflytande i fackföreningarna, såväl som de djupa arbetarledens ökande självförtroende och självorganisering är de starkaste krafterna för att få till stånd en sådan brytning.

Mer konkret måste vi:

• försvara arbetarnas, de folkliga klassernas och ungdomens demokratiska och samhälleliga rättigheter mot åtstramningarna, under alla omständigheter vara deras talesman, i synnerhet inom fackföreningarna driva en politik som står självständig från cheferna, såväl som staten och regeringen, oavsett vilken det må vara.

• samtidigt som vi utgår från ett ovillkorligt motstånd mot de borgerliga högerpartierna bedriva en oförsonligt kritisk politik mot de så kallade socialistiska, Labour- och socialdemokratiska partiernas kapitulation för nyliberalismen.

• under mobiliseringarna såväl som under val och i parlamentet försvara ett antikapitalistiskt alternativ för att erbjuda ett perspektiv på att bryta med det kapitalistiska samhället, en brytning som bara går att uppnå med hjälp av en rörelse inom hela befolkningen som utmanar den kapitalistiska oligarkins absoluta makt över samhället och ställer frågan om en demokratisk arbetar- och folkregering.

• envist och på ett kreativt sätt använda enhetsfrontstaktiken för att bygga arbetarklassens enhet i kampen och på ett kritiskt sätt samarbeta med alla de politiska krafter som är mot den nyliberala politiken och med de rörelser/fackföreningar som gör motstånd mot den nyliberala politiken.

Detta tillvägagångssätt är nog mest effektivt om det grundar sig på ett aktivt engagemang i att bygga upp motståndet mot åtstramningarna. Krisens djup innebär att detta motstånd kommer att ställas inför ideologiska frågor: framförallt vilket alternativ det finns till krisen. De härskande klasserna i väst har avvisat keynesianismen och socialdemokratin har vägrat att ta upp den. Den antikapitalistiska vänstern måste gå mot nedskärningarna och privatiseringarna av samhällsservicen och driva kampanjer för granskning av skulden. Men den ska också vara beredd att föra fram ett alternativt program som till att börja med bryter med vinstlogiken – exempelvis nationalisering av banker, energi, järnvägar och den viktigaste servicen under demokratisk arbetarkontroll, progressiv beskattning av inkomster och förmögenheter, avskrivning av skulden som har skapats genom finansspekulationer, investeringar i ”klimatjobb” som både skulle minska koldioxidutsläppen och arbetslösheten. Vi stöder det isländska folket i deras beslutsamhet att vägra betala de bankrutta bankernas skulder.

En antikapitalistisk politik måste fortsätta att kombineras med anti-imperialism. Den amerikanska imperialismen har redan försvagats av misslyckandet i Irak, och har undergrävts ännu mer av revolutionerna i Egypten och Tunisien. Men Säkerhetsrådets resolution om Libyen har gett grönt ljus till ett militärt ingripande från väst, som har till syfte att bygga upp ett nytt imperialistiskt dominerat system av stater i Mellanöstern. Den radikala och revolutionära vänstern måste kombinera ett stöd till kampen mot Gaddafis regim med motstånd mot en fortsatt militär intervention i Libyen av USA, Frankrike, Storbritannien och NATO. Det är också nödvändigt med fortsatta kampanjer mot ockupationerna i Afghanistan och Irak.

En av de mest negativa konsekvenserna av ”kriget mot terrorismen” är den ökade kraft det har givit åt utvecklingen av rasismen och främlingsfientligheten i Europa och USA. Officiella angrepp mot det mångkulturella samhället av personer som Merkel, Sarkozy och Cameron ger anständighet åt den yttersta högerns försök att använda den antimuslimska rasismen som en spjutspets under sina försök att bygga upp en folklig bas – vare sig det är Geert Wilders i Nederländerna, Marine Le Pen i Frankrike eller English Defence League och dess allierade i Storbritannien. En av våra viktigaste uppgifter utgörs av att bygga upp ett brett motstånd mot rasismen och islamofobin och motverka de fascistiska organisationernas försök att stärka sig i val och på gatorna.

Det innebär att återuppta offensiven på den sociala och politiska fronten, verkställa en politik av solidaritet mellan de utsugna klasserna mot de härskande klasserna som försöker splittra dem för att desto bättre kunna driva igenom sin politik. Kapitulationerna och reträtterna skapar ett klimat av demoralisering som öppnar vägen för en reaktionärt ideologisk offensiv. Att åter gå på offensiven på det sociala området innebär också att bygga upp ett nytt socialistiskt klassmedvetande.

Det är tydligt att situationen ställer många krav på den radikala och revolutionära vänstern. Vi måste därför bygga egna organisationer för att öka vår förmåga att möta dessa krav – vinna nya kämpar till våra led och skaffa oss djupare rötter i arbetarklassens samhällen. Vi kan också stärka oss genom att samarbeta mer. Den antikapitalistiska vänstern måste kunna mäta sig med kapitalismens internationella organisering. Vår styrka är begränsad men blir större om den kombineras. Genom att mötas och diskutera tillsammans kan vi komma fram till gemensamma initiativ och aktioner och – hoppas vi – slå fast en politisk grundval för en europeisk antikapitalistisk omgruppering.

I denna anda stöder vi och kommer vi, varhelst det blir möjligt, att ingripa tillsammans.

London 110611-12

Deltagande organisationer var bland annat:

Belgien: SAP-LCR, Storbritannien: SWP, Socialist Resistance, Socialist Party, Danmark: Enhetslistan, Frankrike: NPA, Grekland: SEK, Portugal: The Bloco de Esquerda, Skottland: SSP, Spanien: POR, En Lucha, Izquierda Anticapitalista, Sverige: Socialistiska Partiet