Det är inte vår uppgift att säga nej till en flygförbudszon

I denna veckas nummer av Internationalen argumenterar ledarsidan mot en flygförbudszon i Libyen. Frågan är inte självklar och många deltar i debatten både inom Socialistiska Partiet och inom vänstern i stort. Här är ett inlägg från Benny Åsman som inte delar ledarens uppfattning:

Bakslag på bakslag. Nyheterna från Libyen är deprimerande. Stad efter stad faller i tyranniets händer efter intensiva attacker från luft-, mark- och sjöstyrkor.
Sedan det folkliga upproret i Tripoli krossades av Khaddafis milisstyrkor gick den libyska revolutionen över i ett stadium av inbördeskrig. Därför råder nu krigets lagar där den militära eldkraften blir avgörande oavsett hur starkt engagemang som motiverar de ungdomar som står i spetsen för upproret mot Khaddafis tyranni. Man bekämpar inte attackflyg och artilleri med handeldvapen och entusiasm.

Med de aktuella militära styrkeförhållandena är Benghazi dömd till bombardemang och en blodig upprensning i nederlagets följe. Vi kan bara spekulera i följderna för befolkningen. Men att tusentals kommer att mördas eller bara ”försvinna” ska det inte råda något tvivel om. Regimen i Tripoli har redan visat vad den är kapabel till.
Det är mot den bakgrunden som vi måste se det diplomatiska spelet om att inrätta en flygförbudszon över Libyen för att hindra Khaddafis styrkor från att krossa allt motstånd med bomber och granater. Utan en hjälp i form av en flygförbudszon och vapenleveranser till Benghazi är nu nederlaget till synes oundvikligt. Speciellt om Khaddafis styrkor kan ta sig runt Benghazi, ta över Tobruk och stänga gränsen till Egypten.
Utgångsläget för varje beslut om en flygförbudszon är att oppositionen i Benghazi ber om det på sina bara knän. De inser att ett blodigt slut närmar sig om de inte kan skyddas från luftattacker. Samtidigt säger den provisoriska regeringen i Benghazi att de under inga villkor accepterar en invasion av utländska trupper från väst.
Det provisoriska rådet i Benghazi begär naturligtvis skydd från de som har den fysiska kapaciteten att hindra Khaddafis flygbombningar, det vill säga USAs eller Natos styrkor. Men måndagens G8-möte visade att det finns ingen hjälp att vänta. Vanligtvis mycket skjutglada ledare släpar fötterna. Angela Merkel säger sig vara emot på grund av risken att dras in i ett krig i Nordafrika. Hon kan ju börja med att omedelbart ta hem trupperna från Afghanistan i så fall.

I en intervju med TV-stationen luxemburgska RTL tackade Khaddafi Tyskland, Kina, Ryssland och Indien för att de blockerar ett beslut om en flygförbudszon. Som belöning lovade han att de kommer att få nya fördelaktiga oljekontrakt. Ett mycket genant utspel för Merkels del som säkerligen kommer spinna en story för att täcka sina bara bak.
Redan i dag finns det en praktisk solidaritet med den libyska revolutionen. Tusentals egyptier som befinner sig i Libyen står på upprorets sida, många med vapen i hand. Det framgår av den engelskspråkiga press som finns i Egypten, exempelvis Ahram Online. De arabiska folkmassorna har rest sig mot diktatur och tyranni i en gemensam revolt alltifrån Tunisien i väst till Bahrain i öst och den revolutionära ungdomen ser sin kamp som gemensam. En solidaritet över gränserna är en normal reaktion.
Samtidigt visar den militära ledningen i Kairo att dess ”revolutionära” retorik är just bara retorik. Hade vi haft att göra med en verklig revolutionär regering hade vapen, utrustning och frivilliga redan skickats i stor skala till Benghazi.

Medan Khaddafis militär nu krossar motståndet i sin väg går debatten hög i Washington, Bryssel och Berlin om ett ja eller nej till en flygförbudszon. Pågår den ännu i veckor kommer debatten att avslutas med ett konstaterande att det är för sent. Då kommer i stället ”demokratins riddare” att besluta om bojkotter och blockader mot Libyen som vi vet, av erfarenhet från Irak under blockaden mot Saddam Husseins regim, kommer att drabba civilbefolkningen, inte de rika parasiterna kring Khaddafis köttgryta.

Även i radikala kretsar både i USA och Europa debatteras hållningen till en flygförbudszon. Tyvärr höjs flera röster inom vänstern i imperialismens högborgar för ett nej till ett beslut om flygförbudszon med argument som i sista hand bara kan förklaras med att nejsägarna tvivlar på upprorets folkliga karaktär.
Anser man att upproret i Libyen är en del av den fantastiska resningen i den arabiska världen då kan man inte vara emot att de som nu hotas att krossas av Khaddafis överlägsna militära utrustning erhåller all det skydd mot flygbombningar de begär. Oavsett från var hjälpen kommer. För det är där som skon verkar klämma. Om flygförbudszonen upprätthålls av flyg från ett Natoland ser nejsägarna det som en imperialistisk inblandning i inbördeskriget som bara kan ha mindre vällovliga syften i bakhuvudet som att ta över kontrollen av landets olja.

Idén att imperialismen, med USA i första ledet, söker en ursäkt för att ockupera Libyen haltar betänkligt. Tvärtom visar debatten om flygförbudszonens vara eller icke vara att både Washington och Bryssel får kalla fötter vid tanken på att ockupera ännu ett arabiskt land med marktrupper.
Erfarenheterna från Irak och Afghanistan talar sitt eget språk för imperialismens hövdingar. Det kan kosta mer än det smakar. I Libyens fall handlar det dessutom om ett land utan strategisk betydelse för USA och EU. Landets oljeproduktion svarar bara mot två procent av världens totala produktion. Något som USAs allierade kungadöme i Saudiarabien mer än villigt kompenserar om oljan från Libyen stoppas.

Den libyska revolutionen behöver hjälp för att inte dränkas i blod. Den behöver ett materiellt stöd som ges utan krav på politiska eftergifter från en framtida självständig regim befriad från Khaddafis tyranni. Men det är upp till ledarna i Benghazi att inte göra sådana kompromisser. Det är inte vår uppgift att i renlärighetens namn säga nej till en flygförbudszon eller vapenleveranser för att skydda oss mot att besudlas av en eventuell kohandel mellan ledningen i Benghazi och USA/Nato. Vi står villkorslöst på den libyska revolutionens sida. Vi står villkorslöst på den arabiska revolutionens sida.

Läs även fler SP:ares åsikter i frågan:

Röda Malmö:  Ja till flygförbudszon
Svensson: Folket i Libyen behöver vårt stöd – ja till flygförbudszon
Uppkäftiga Uppsala: Är flygförbudszon ett bra stöd till Libyens upproriska folk?