Socialismens dödgrävare bygger murar.
Det är femtio år sedan en mur delade den tyska nationen i två. Natten till den 13 augusti reste myndigheterna i Östtyskland 200 km taggtråd runt den västra delen av Berlin. Stadens medborgare vaknade upp i en delad stad. Närmare sextio tusen boende i öst och med arbete i väst hamnade i omedelbar knipa. Minst tolv tusen som dagligen reste i andra riktningen förlorade också sitt arbete.
Det ”kalla kriget” delade en europeisk huvudstad i mitten och ingen verkade bry sig. Den östtyske statschefen Walter Ulbricht hade lyckats upprätta ”en antifascistisk barriär”. Befolkningen i öst skulle enligt den östtyska statsledningen och Moskva skyddas mot ”fascisterna” i väst. Inte ens då muren restes fanns det någon som la vikt vid den ”officiella” förklaringen till muren runt västra Berlin. Förutom de stalinistiska kommunistpartierna i västra Europa förstås, inklusive Hilding Hagbergs Sveriges Kommunistiska Parti.
Tidpunkten för resandet av muren var väl vald. I väst verkade ingen bry sig. USAs nyvalde president John Kennedy, på semester på Cap Code i Massachusetts informerades endast tolv timmar efter att taggtråden lades ut. Premiärminister Macmillan jagade tjäder i Yorkshire och hade ingen tanke på att låta flygfäna vara ifred. General de Gaulle var på semester i sin hemby Colombey-les-Deux-Eglises och återvände till Paris endast den 17 augusti, fyra dagar efter att muren restes. Den tyske kanslern Konrad Adenauer tyckte tydligen att händelsen inte krävde någon omedelbar reaktion eftersom han besökte Berlin först den 22 augusti. Rädsla för ett tredje världskrig och avskyn för vad ’tyskarna ställt till med” under kriget förklarar delvis den totala avsaknaden av reaktioner mot muren i dess initiala stadium. Järnridån hade redan dragits ned från Östersjön till Medelhavet, så varför reagera mot att den också drogs ned runt västra Berlin?
Ändå hade våldsamma reaktioner inte varit oberättigade. Ursäkten för muren var grotesk. För att skydda ”socialismen och den högsta tänkbara friheten” måste befolkningen i Östtyskland skyddas från kontakt med det dekadenta väst. Inte mindre än 2,7 miljoner innevånare i Östtyskland hade flytt landet mellan 1948 till 1961. Det var ingenjörer, läkare, sjuksköterskor, lärare och kvalificerade arbetare som lämnade det ”socialistiska paradiset” för att skapa sig ett nytt liv i ”fascisternas väst”. Att fascismen besegrats hade tydligen bara lett till att den stärkt sin ställning. Allt detta krigande för att konstatera att fienden segrat trots det totala nederlaget. Ingen kunde naturligtvis tro på den officiella sanningen om muren och bilden av den sociala situationen på den andra sidan.
Socialism utan den mest omfattande frihet som mänskligheten någonsin upplevt är ingen socialism. Det är den trista erfarenhet som vi måste dra då vi tittar tillbaka på hur den ”reellt existerande socialismen” verkligen var. Muren blev en symbol på båda sidorna. Öster om muren symboliserade den avsaknaden av frihet för medborgaren. Väster om muren symboliserade den ”kommunismens förtryck”.
Censuren hindrade människor från att läsa vad de ville. Muren satte stopp för de flestas reslust. Endast andra destinationer bakom den var möjliga mål. Det hjälpte inte att alla garanterades ett arbete, en fri utbildning, ett tak över huvudet, bra sjukvård och en värdig pension. För den genomsnittlige arbetaren var den materiella säkerheten antagligen större än på andra sidan muren. Men vad hjälper det när det väsentliga saknades – känslan av frihet att kunna bestämma över sitt eget liv.
Småborgerligt trams kallades sådana argument av Partiet och dess megafoner i väst. ”Frihet är att bygga socialismen och tjäna Fosterlandet” svarade dödgrävarna. För varje årtionde som läggs på min nacke blir jag alltmer övertygad om att socialismens dödgrävare lyckades med sitt verk endast genom att förtrycka de egna medborgarnas frihet att fatta beslut. Inte bara friheten att besluta vilken bok jag vill läsa eller vilken plats jag tänker besöka. Inte bara friheten att säga högt vad jag tänker utan att kallas till Stasi för en uppstramning. Utan också friheten att delta i alla beslut som påverkar den gemensamma framtiden.
För i den ”reellt existerande socialismen” hade arbetarna i produktion, personalen i skolor och sjukhus, anställda i den gemensamma servicen och alla andra inbegripna i samhällets funktion, ingen makt över de beslut som fattades. Arbetarna hade ingen röst som påverkade vilka investeringar som gjordes, ingen röst som kunde prioritera tung industri eller mer och bättre konsumtionsvaror.
I stället fattades alla beslut av det allsmäktiga Partiet i Folkets namn. Medelmåttiga karriärister i byråkratin hyllades som genier och utropades till Folkets Hjältar. Storebror Ulbricht hyllades som hjältarnas Hjälte och den ende bemyndigade uttolkaren av Stalins genialitet. Parallellt med partibyråkraternas inbördes hyllningar om socialismens segerrika frammarsch frodades den folkliga humorn i tusentals anekdoter och skämt om samma ”framgångar”.
I den offentliga propagandan öster om muren och i megafonernas press i väst skrevs spaltkilometrar om det ”socialistiska systemets” överlägsenhet. Problemet var bara att folk inte begrep sig på det fina i kråksången och flydde Paradiset så fort en möjlighet yppade sig. Hundratals dog i försök att ta sig över muren och inte mindre än 40 000 lyckades trots den extrema gränsbevakningen fly till andra sidan.
Borde det inte ha varit tvärtom? Tänk vilken dragkraft en verklig frihetlig socialism hade kunnat utöva på Europas arbetande befolkning. Om den offentliga propagandan varit sann kanske inflyttningen blivit så omfattande att en gränskontroll hade behövts ändå. Vilken historisk ironi. Men så blev det inte och hade heller aldrig kunnat bli. För vid makten satt socialismens dödgrävare och de hade inte den minsta tanke på att bygga en öppen frihetlig och attraktiv socialism.
Idén om en frihetlig socialism hade redan begravts i Moskvarättegångarnas Sovjetunionen, den hade begravts av ryska tanks när Berlins arbetare gjorde uppror 1953, den hade begravts av samma tanks när Ungerns arbetare reste sig 1956, organiserade sig i fabriksråd och krävde frihet från Partiets diktatur, den begravdes slutligen och än en gång av samma tanks under några vackra vårveckor i Prag 1968.
I väst gjorde megafonernas sitt bästa för att hylla dödgrävarnas verk. De arbetandes uppror i Berlin, Budapest och Prag proklamerades ”kontrarevolutionärt”. Socialismens frihetsideal släpades i smutsen av lössen i den röda fanan.
Femtio år efter att dödgrävarna reste en mur mot friheten måste alla inse att socialism utan verklig frihet är en omöjlig socialism som ingen propaganda i världen kan sälja till de arbetande människorna. Utan frihet – ingen socialism.
http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/08/16/berlinmuren-femtio-ar/
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.