PODEMOS och sanningens politik

Uppbygget av PODEMOS som en ny social och politisk rörelse är inte bara baserad på en underminering av de traditionella organisationsformerna utan är en djärv vandring mot det härskande ideologiska utrymmet.

I samband med valet till Europaparlamentet den 25 maj lyckades den spanska gräsrotsrörelsen PODEMOS (Vi kan) att komma in med fem ledamöter. En av dessa fem är Teresa Rodriguez, medlem i Izquierda Anticapitalista och Fjärde Internationalen. Texten vi valt att publicera ger en beskrivning av PODEMOS framväxt och struktur och reser frågeställningar som är av intresse för oss alla.

1. Vänstern, i synnerhet den som härrör från den marxistiska traditionen, har för vana att uppfatta den politiska handlingen som en tillämpning av en teoretisk sanning och anser att det är endast möjligt att agera genom en utkristalliserad representation i partiet eller i staten som en allmän samhällelig föreställning. Mot denna riktning brukar anarkismen ofta försvara en moralisk sanning och en mer närstående arbetarorganisering i fackföreningar eller delaktighet på medlemsmöten och föraktar därför representantskapet. Med få undantag har detta lett till att anarkister och den radikala demokratiska vänstern tenderar att ignorera all form av valdeltagande. Trots denna invändning kretsar dessa två ställningstaganden kring samma axel: “Sanning-representation”. Denna relation har varit, både för anarkismen och marxistiska politiker, det centrala i teorin och i den politiska praktiken. Eftersom representationen i partiet eller i staten var för en del klassens eller samhällets sanning (universell) måste sanningen för de andra sökas i det omedelbara sociala livet genom att undvika partiers och staters bedrägliga framträdanden.

2 M-15 rörelsen (Indignados) delade i stort anarkismens perspektiv, åtminstone om man tolkar rörelsens centrala krav på torgen: “De representerar inte oss”. Denna mening kan faktiskt tolkas på två sätt: i en svag mening kan den tolkas som en önskan om en bra representation, “de här representerar oss inte, men andra kommer att göra det bättre”. I en skarp mening kan den tolkas som ett avståndstagande baserat på omöjligheten av hela den ontologiska representationen: “de representerar inte oss eftersom vi inte kan representeras”. I ett försök att ingripa i representativa församlingar utifrån M-15:s principer, bär politiska experiment som Partiet X den svaga innebörden av detta krav genom sin praxis i nätverk och virtuell demokrati efter “en bra representation”. Den andra tendensen har tolkat det omöjliga i denna representation, som något nödvändigt för att hålla sig helt borta från denna sfär. Dessa starka tydningar som säger “de representerar oss inte”- bortsett från förslaget att återvända till de gamla representationsformerna genom traditionella organisationer som Izquierda Unida (Förenad Vänster), fann en gräns: det var otillräckligt att demokrati och antikapitalism fanns med några dagar eller veckor på torgen, det var nödvändigt att förlänga dess varaktighet. Mot omfattningen och varaktigheten av dessa befriade utrymmen uppenbarades varje dag “statens fulla kraft”, hela tyngd av apparatens representation gjorde sig påmind. De befriade torgen vidmakthölls som en etiskt oklanderlig egenart, men motarbetades i sin effektivitet genom förtryck, polisattacker, böter osv. och förklarades illegitima av regimens både offentliga och privata propagandaorgan: partier, media och institutioner.

3. För att finna lösningen på situationen var det absolut nödvändigt att hitta något annat. Det var nödvändigt med en paradox: att representera det som inte låter sig representeras, eller ännu snarare att introducera det som inte lät sig representeras inom representationens sfär. Det innebar och innebär en stark utmaning. Det handlar, varken mer eller mindre, om att kasta ut den nyliberala regeringen från makten genom det enda möjliga sättet som finns idag, urnorna. Det handlar emellertid inte om att fylla maktutrymmet genom en ny form av representation som är “bra”, utan om att ta efter M-15 rörelsen eller Occupyrörelsen, genom att campa på det utrymmet, fylla det utrymmet från och för sociala rörelser vilket neutraliserar statens åtgärder mot dem och även vidta effektiva regeringsåtgärder till förmån för kraven från rörelser såsom PAH, Mareas, feminism, arbetarrörelsen, osv. Det handlar om en formel som ursprungligen testats av folkliga regeringar i Latinamerika, men som under europeiska förhållanden måste nödvändigtvis anta andra särdrag.

4. Det räckte inte med att kandidera i ett läge där sociala rörelser hade krävt handling inom ramarna för en politisk representation, man var också tvungen att “vara” rätt typ av organisation för att formulera dilemmats två frågor med en representation av sådana som inte lät sig representeras. Å ena sidan var man tvungen att satsa mycket kraftigt på representationens kort, även att vara ledande i medierna, men å andra sidan, och med samma kraft, var det nödvändigt att satsa på former av direkt och horisontell demokrati. PODEMOS har varit början på en lösning på detta dilemma. Med sin tillgång till media, dess kampanjapparat och kommunikativa ingripande, på nätet och i alla tillgängliga offentliga utrymmen, kunde PODEMOS skapa en öppning i det representativa utrymmet, i förmedlingssmaskiner såsom TV, radio och sociala nätverk. Innan Pablo Iglesias blev första namn på PODEMOS listor, hade han tillsammans med Tuerkateamet erövrat en plats som verkade omöjligt för sociala rörelser och, enligt opinionsundersökningar, för 80% av befolkningen som stöder M-15 eller PAH. Man var tvungen att gå in genom luckan i det representativa utrymmet, men det som skulle introduceras var inget annat än en ny typ av organisation som förmådde hålla en öppen dörr till sociala rörelser och vanliga människor.

5. Organiseringen och utvidgningen av basgrupperna samt stödet till den nya organisationen som till stor del stöddes av en litet radikalt parti, Izquierda Anticapitalista (Antikapitalistisk vänster), var det andra inslaget i PODEMOS paradoxala formel. Basgrupperna, autentiska öppna församlingar, var utrymmet där vallistorna och programmet utarbetades. Men bortom valperioder kommer dessa basgrupper att fortsätta existera som organ för delaktighet och handling. Var och en av de 400 basgrupperna motsvarar en av M-15:s lokala församling, men med den skillnaden att den här gången lyckades den sociala rörelsen bryta sig in i representationens sfär. PODEMOS utmärkta fem ledamöter i Europaparlamentet är början på en nödvändig lång marsch genom institutionerna och kommer att präglas av långvariga ockupationer: det återstår de kommunala, lagstiftande och regionala valen. I var och en av dessa utrymmen måste den folkliga rörelsen ha en närvaro, inte för att ersätta majoritetens politiska och sociala handlingar, utan för att förstärka den, befria den från förtryck och främja dess mål.

6. Allt detta skulle ha varit omöjligt med ett traditionellt vänsterparti. Partiet, som institutionell form, är strikt en ideologisk apparat och politisk statsapparat (Althusser). Även ett parti utövar funktioner som representerar de utsugna och förtryckta, ett parti upphör inte att vara en del av ett “politiskt spel” som reproducerar existerande sociala relationer och legitimerar dessa. För att undvika detta, och skapa en verklig ockupationsprocess av institutioner och representera sociala rörelser och vanliga medborgare, är det nödvändigt att “representanterna” inte representerar utan agerar inom institutioner som den kämpande sociala majoritetens förlängda arm. Utformningen av basgrupperna och representativa ideologiska strukturer i konkurrens med statens och härskande sociala gruppers apparater möjliggör en effektiv neutralisering av repressiva och reproduktiva funktioner som utövas av representationens sociala ordning.

7. Uppbygget av PODEMOS som en ny social och politisk rörelse är inte bara baserad på en underminering av de traditionella organisationsformerna utan är en djärv vandring mot det härskande ideologiska utrymmet. Till skillnad från traditionella marxistiska organisationer som har trott att de begåvats med en sanning, med “en revolutions algebra”, som de byggde sin politiska verksamhet utgår PODEMOS från en befintlig sunt förnuft och ingriper i den. Det handlar inte om att införa en viss modell som bygger på en förment sanning som vissa individer eller ledare besitter, som det förmodas har kunnandet, utan om att utgå från fantasin, från ideologin, från själva utrymmet för vår undergivna och passiva existens, till ett antal gemensamma begrepp som förmår samla sunt förnuft för alla berörda. Det handlar om att skapa hos oss själva subjekt för en effektiv frigörelseprocess. Hegemonin erövras inte genom att påtvinga en förment sanning, utan genom ett ingripande arbete i en värld av faktiskt existerande människor vilket är en värld som domineras av ideologin. Som vi fick lära oss av Spinoza och Freud, liksom av den mest klarsynte Marx och, naturligtvis, Antonio Gramsci och min kära mästare Louis Althusser, är ideologin inte ett “misstag”, utan den värld vi lever i och som ingen kommer att lämna hur mycket “sanning” man lär ut eller man försöker påtvinga. Tragedin inom den marxistiska vänstern har alltid varit dess oförmåga att genomföra en revolution liksom dess permanenta kult till revolutioner som genomförts av andra, av marxismens heterodoxa. Varken i Kuba eller i Venezuela, varken i Kina eller i själva Ryssland genomfördes en revolution genom tillämpningen av marxismens sanning. Tvärtom, som Gramsci hävdade i en berömd artikel, revolutionen i Ryssland, och i alla andra länder, genomfördes “emot Kapitalet”. Rent allmänt kan en politik inte basera sig på sanningen, eftersom bildandet av politiska subjektiviteter inte är resultatet av en vetenskaplig process, utan en ideologisk förvandling, en förvandling av fantasins utrymme. Att försöka göra politik i sanningens namn leder till att, när man har tillgång till en skräckstatsapparat (stalinismen), eller när man inte har tillgång till den, spridningen av grupper där var och en äger en “sanning” och därför till den ineffektivitet som historiskt sett präglat många vänstergrupper, såväl trotskister som maoister.

8. PODEMOS storhet består i att man lyckades lämna en historisk dubbel fälla som vänstern befann sig i och fortfarande är kvar i: typen av parti och den sanna politiken, arvtagare till den “vetenskapliga socialismen”. PODEMOS har lämnat på så sätt vänsterns modell för att bygga en effektiv hegemoni hos sociala majoriteter och sociala rörelser. Dess klarspråk, både tillgängligt och verkligt, utgår från fantasins och ideologins gemensamma föreställningar av en grundande pågående process. Vänsteridentiteten, en imaginär identitet, som leder till vanmakt har ersatts av ett kraftfullt arbete som gestaltar hegemonin i det faktiskt existerande samhälle, som inte präglats av vänstern och ännu mindre innebär påstådda “marxistiska” sanningar, men motsätter sig vräkningar, konsekvenserna av den illegitima skulden, plundring, utarmning, den politisk-ekonomiska kasten och som kräver demokrati. Mycket arbete återstår för att PODEMOS ska lyckas bli den krigsmaskin som vi behöver mot kasten, men grunden finns: det vi har kvar är att konsolidera och stärka strukturen.

Juan Domingo Sanchez, PODEMOS
Översättning från Fjärde Internationalens spanskspråkiga tidning Viento Sur: Alex Fuentes

Mer om PODEMOS: ”Den förändrande kraften finns inte i EU-parlamentet”