Socialistiska Partiet om Syriza

LEDARE. Seger i vår tid?

När komikern Henrik Schyffert kom ut som sosse skämtade han om hur socialdemokratin, trots all sin historiska betydelse, var usel på att befinna sig i opposition. Och trots att socialdemokratin de facto inte gör någon större nytta i regeringsposition heller, så hade Schyffert en poäng med bredare politisk giltighet – det är inte nyttigt för någon rörelse att befinna sig i opposition någon längre tid. Även om makt som bekant korrumperar, så föder tillvaron i ständigt underläge en nederlagsmentalitet som i värsta fall omvandlar folkrörelser till snusförnuftiga politiska kommentatorer som spår motgångar i varje möjlighet. För den radikala vänstern, vars alla förgreningar har det gemensamt att de i stort sett hela sin historia varit på den förlorande sidan i alla de stora ödesfrågorna, är varje seger oumbärlig. En seger som den vänstern upplevt i och med grekiska Syrizas valframgång är inte bara historiskt viktig för Europa utan också en helt avgörande syresättning för alla som kallar sig socialister.
Vem kunde ens i slutet av 00-talet på allvar tro att femprocentspartiet Syriza skulle komma att ta regeringsmakten mindre än ett årtionde senare. Vem kunde för bara ett år sedan föreställa sig att den spanska politiska kartan skulle färgas lila av Podemos? Båda dessa framgångsberättelser har utspelat sig i desperata situationer där vänstern formulerat de svar som ingen annan politisk rörelse kan yppa, helt enkelt på grund av sina klassintressen. Och det är viljan att att skrida till handling, att ta ansvar – inte i den borgerliga bemärkelsen av ordet, utan i verklig historisk mening – som ger vänstern sitt existensberättigande. Den vänster som i sekteristisk renlärighet höjer sig över varje verklig utmaning och reell chans att faktiskt ingripa i samhället är dömd till de politiska marginalerna.

För det är nämligen så att vänstern inte kan välja sin verklighet, den kan bara välja att ta de möjligheter som erbjuds av en svårtolkad och oöverskådlig samtid. Syrizas åtagande har nästan tragiska proportioner där landet sitter inkilat mellan skrupelfria eliter och en desperat vardagsverklighet, men det är just detta åtagande som gör Syriza historiskt; dess, hittills ensidiga, lojalitet mot folket – medan det grekiska kommunistpartiet endast visar lojalitet mot sina egna principer. Och att försöka genomföra sitt samhällsprojekt inom ramarna för eurosamarbetet kanske visar sig fåfängt, men samtidigt går det inte att undantrycka en gnagande insikt om att Syriza inte bara är ute efter att rädda Grekland utan också kan rädda de sista resterna av den solidariska efterkrigstida samhällsmodell som Europas ledarskikt gör allt för att begrava. Det finns grund att vara oroad över och till och med kritisk mot Syrizas val av regeringspartner, men det är hög tid att lämna över den defaitistiska kommentator-rollen till högerns ledarsidor – och göra allt för att med praktisk solidaritet göra triumf av den grekiska valsegern.

I Sverige ser möjligheterna helt annorlunda ut och samhällets desperation är (ännu?) inte stor nog att kunna bära upp en folklig mobilisering av samma omfattning som Syriza eller Podemos. Vem vet hur situationen ser ut om ett årtionde, men kanske är helgens Rött Forum det slags fenomen som behövs för att, i det lilla, främja enigheten i en folkrörelse som bara känner till hur det känns att vara i opposition?

…………………………………………………………………………………………

UTTALANDE. En seger som väcker hopp men också frågor

Syrizas valseger i Grekland är en stor seger för motståndet mot den borgerliga offensiv som pågått sedan slutet av 70-talet. Syrizas seger skiljer sig i grunden från andra ”vänstersegrar” i Europa under de senaste årtiondena eftersom partiet inte är byråkratiserat och bygger på en massiv folklig mobilisering.
Alla europeiska folkliga rörelser måste se Greklands sak som sin och försvara en Syrizaregering mot den utpressning som redan pågår och kommer att bli allt starkare. I ord och handling måste vi avvisa den smutskastning som pågått i flera år mot det grekiska folket. Avslöja vilka intressen som ligger bakom och driva krav på avskrivning av de illegitima skulderna.
Det bästa stödet vi kan ge är att själva göra motstånd mot våra egna nedskärare, privatiserare och profitörer.
Syrizas enda hopp är att inte ge vika för trycket utan vända sig till alla Europas arbetare, låginkomsttagare och undertryckta.
Den uppgörelse som Syrizas ledning nu gjort med ANEL är mycket riskabel och verkar ha förberetts en längre tid. Även om Syrizas ledning ser det som en rent taktisk eller teknisk manöver för att få majoritet i parlamentet för en anti-trojka politik är det inte den sorts manövrar som stärker folkrörelserna vilket är det enda som i det långa loppet kan göra en anti-trojkapolitik genomförbar.

Ansvaret för att Syriza alls hamnat i denna position vilar tungt på gammelstalinisterna i KKE som konsekvent och sekteristiskt vägrat samverka med andra vänsterkrafter.
Framtiden ligger inte i uppgörelser med unkna nationalister eller andra borgerliga krafter i parlamentet utan i solidaritet mellan arbetare och låginkomsttagare i Grekland och övriga Europa, i allianser mellan folkrörelser, i aktivitet, kamp och organisering på arbetsplatser och i hela samhället.

Socialistiska Partiets Partistyrelse

Läs också:
Kajsa Ekis Ekman: ”Syriza visar att rörelser kan komma till makten!”
Lycka till Syriza!
Greklands nya regering