Det är snart hundra år sedan den ryska revolutionen. 2017 kommer bli ett märkesår för alla som drömmer om en annan värld, men också för alla dem som fruktar förändring – och ryssen – mer än något annat. Om det varit svårt att vara socialist utan att ständigt påminnas om de misslyckanden som gjorts och brott som begåtts i kommunismens namn, kan vi i år förbereda oss på att även kopplas samman med Kreml av idag. Det tidigare så rosenkindat optimistiska liberala etablissemanget har tappat legitimitet och verkar bara ha skräckpropaganda kvar i arsenalen. Samma politiska metoder som man i vått och torrt försvarar när de kommer från USA och Nato (desinformation, militär intervention, spioneri) anklagar man nu Ryssland för, och alla som har mage att utmana den liberala världsbilden reduceras till fiendens hantlangare.
Rädsla är den politiska valutan för dagen. Rädsla skall rädda dagstidningarnas vikande läsarskaror, rädsla skall rädda den politiska ordningen. Men samma Sverigedemokrater som skrämmer upp sina potentiella väljare med berättelser om en maktlös statsapparat, kulturell uppblandning, undernärda vårdtagare och hur lite vi har råd med välfärden, vill dra ned anslagen till SMHI eftersom SMHI talar om klimathotet. Vissa rädslor är politiskt nyttiga, andra inte.
Vänstern har fokuserat så mycket kraft på att bemöta rädslan att man förlorat greppet om sin egen agenda. Det är uppenbart hur den borgerliga demokratin fungerar allt sämre, hur samhället drar sig tillbaka och lämnar allt större samhällsgrupper åt sitt eget öde. Men det är VÅRA frågor som högern exploaterar. Liksom Putinregimen på allvar bara utmanats vänster ifrån är det bara från vänster de riktiga systemutmanande lösningarna kommer på samtidens problem. Detta är utmaningen som vänstern måste klara av att anta.
De politiska stämningarna i Europa anger att det inte kommer att bli ett lätt år för socialister. 2017 lär inte se revolutionens återkomst på den dagspolitiska dagordningen. Så ser inte vänsterns positioner ut idag. Samtidigt är historien mer öppen än den varit på årtionden. Stormakterna är försvagade, maktens ställning alltmer vacklande. Tidens reaktionära stämningar är ett utslag av alla de löften som det nyliberala samhället gav, men inte infriade. Det innebär att de politiska möjligheterna – och farorna – är fler. Därför måste 2017 bli året då vänstern på allvar tar sikte på makten; hur tar vi den, vilket pris har den, vad skall vi göra med den? Den vänster som ryggar från inflytande har ingen framtid.
Veckans ledare i Internationalen