I rapporten Utbildningsjobb för stärkt etablering har LO-ledningen presenterat ett lågvattenmärke även för denna organisation: den praktiska kärnan i förslaget är nämligen att avtala om lägre löner för lågutbildade invandrare.
Dessa så kallade utbildningsjobb ska gälla människor mellan 25 och 45 som har grundskola men inte full svensk gymnasiekompetens. De ska studera på fritiden och arbeta i vanliga jobb, men med den viktiga skillnaden att de ska ha lägre löner än avtalens lägstalöner. Det ska ske genom att LO:s medlemsförbund skriver tillfälliga avtal som gör detta tillåtet. På så sätt, tror LO-ledningen, ska framför allt nyinkomna invandrare få in en fot på arbetsmarknaden.
Att en fackförening argumenterar för sänkta löner för vissa grupper torde vara unikt. Förslaget har självklart applåderats av Timbrohögern och Svenskt Näringsliv som ser det som en öppning för sin lönesänkarsträvan. I deras värld är sänkta löner som bekant botemedel mot alla samhällsproblem, från segregation till vårdköer.
För landets arbetare, nyinkomna eller boende sedan generationer, arbetande såväl som arbetslösa, är det däremot inga goda nyheter. Om facket medverkar till att ge arbetsgivarna ytterligare verktyg för att använda invandrare och flyktingar som murbräcka mot fackliga avtal för att sänka lönerna är det att hälla vatten på de rasistiska kvarnar som det är livsviktigt för fackföreningarna att stoppa.
Ingenstans ställer rapporten frågan vad arbetslösheten beror på. Var det flyktinginvandring som gjorde att arbetslösheten steg så brant i början av 90-talet? Eller berodde det möjligen på att den kapitalistiska världsekonomin började knaka i fogarna samtidigt som hela det politiska fältet slöt upp bakom nyliberala dogmer om utbudspolitik och inflationsbekämpning genom ”jämviktsarbetslöshet” – den arbetslöshet som sades vara nödvändig för att hålla nere inflationen? Sådant berörs inte i rapporten. Istället lägger den ansvaret för arbetslösheten på individerna, i detta fall framför allt på gruppen av nyligen invandrade. Denna grupp har högre arbetslöshet än genomsnittet, vilket självfallet är illa. Medlet, enligt LO är alltså att de ska skaffa sig utbildning och arbeta för lägre lön till dess de blir lika välutbildade och produktiva som resten.
Utbildning är bra, det ger förutsättningar för ett rikare liv och ett bättre samhälle. Det är också bra i sig att olikheter mellan människor och grupper jämnas ut – men om så alla i landet hade högskoleutbildning skulle arbetslösheten inte försvinna. Konkurrensen om jobben skulle bara skärpas och arbetsgivarna skulle kunna välja och vraka även i de yrken där det idag finns brister.
Istället för defensiva förslag om lönesänkningar, individuella låtsaslösningar och anpassning till kapitalets behov är det de fackliga organisationernas plikt att gå till offensiv. Istället för att se sig som hjälpreda till kapitalet skulle LO kunna använda sina resurser till att lägga fram och organisera opinion för planer på en ekonomi som tar tillvara alla människors arbetsförmåga i samhällsnyttig verksamhet. Till detta behövs inte särskilt mycket fantasi, alla som arbetar i eller har kontakt med skola, vårt och omsorg vet vilka behov som finns där. Bostadsbristen behöver byggas bort snarast. Och vår tids största utmaning, klimatfrågan, kräver väldiga satsningar i omställda transporter, jordbruk och energisystem – för att bara ta upp några akuta områden där samhället behöver samla kraft och rusta sig. Behöver LO-ledningen hjälp med att identifiera behoven och lösningarna finns expertisen bland de egna organisationernas medlemsskaror.
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.