Svensk arbetarrörelse har en hundraårig vana av privilegier för ledarskikten, som gång efter annat skapat offentliga skandaler och orsakat skadat förtroende. Det har förmodligen väldigt lite att göra med vilket virke rörelsens företrädare är gjorda av och betydligt mer med osunda organisationsstrukturer.
Återigen skakas svensk fackföreningsrörelse av avslöjanden om ledningsskiktets vidlyftiga livsstil. Denna gång är det Transportarbetarförbundets ordförande Lars Lindgren som valt att avgå efter att det kommit ut hur han använt förbundets pengar för privat bekvämlighet. Högermedia gottar sig i skandalerna och demagoger som vill hetsa mot facket kan fira ytterligare en triumf.
För alla kämpande fackföreningsmedlemmar och förtroendevalda vars förmåner kan räknas till ett julbord om året, är avslöjanden om mygel i ledningen förstås enormt demoraliserande. Det kan tyckas nästan ofattbart korkat och aningslöst att smyga åt sig förmåner efter alla avslöjanden och skandaler från Toblerone till Kommunals nattklubb och SSU-ares taxiresor, men att fenomen som dessa regelbundet dyker upp visar att det finns djupare problem än privatmoral. Svensk arbetarrörelse har en hundraårig vana av privilegier för ledarskikten, som gång efter annat skapat offentliga skandaler och orsakat skadat förtroende. Det har förmodligen väldigt lite att göra med vilket virke rörelsens företrädare är gjorda av och betydligt mer med osunda organisationsstrukturer.
Det är så byråkrati fungerar, den tar företrädarna från kollektiven de är satta att företräda, det skapar skikt med egna materiella intressen – och ledarskikt med livsstil som mer liknar motpartens än basmedlemmarnas. Och det skadar inte bara anseendet utåt, det undergräver hela stridbarheten i organisationen.
Att det rör sig om gamla strukturer innebär också att det är ovanor och missförhållanden med djupa rötter, men om framtida skandaler skall undvikas krävs förändring inifrån förbunden. Det behövs strukturer som ger medlemmarna insikt i sina organisationer, som gör företrädarna direkt ansvariga inför de företrädda. Ju mer av makten som förskjuts nedåt i organisationerna, ju mindre anledning finns det för ledningarna att fjärma sig från basen.
Nu fylls media av rapportering om pamparnas later, inte sällan med illa dold högerskadeglädje.
Det kan förstås tyckas orimligt att högeretablissemanget kan ha fingrarna i nästan vilken syltburk som helst utan att allmänheten berörs, medan arbetarnas representanter åker fast för förseelser som i sammanhanget tycks småskaliga, men det är faktiskt något att ta till vara på. Kraven på ansvarstagande handlar nämligen om förväntningar och förtroende – och det i sig är i grunden ett starkt kapital. Arbetarrörelsen kan nämligen aldrig förvänta sig att spela efter högerns spelregler. Om den inte har styrka i sitt bredd och sitt djup, i sin förmåga att sätta människor i rörelse, så har den ingen makt. Förtroende är en grundbult i förmågan att göra just detta.
Om Lars Lindgren nu blir omvald till ordförande är det upp till medlemmarna i Transport att avgöra, men alldeles oavsett ligger ett viktigt arbete framför förbundet. Detta är ett gyllene läge att reformera facket och återupprätta förtroendet i allmänhetens ögon. Varje försuttet tillfälle kommer att betalas för i förlorade positioner.
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.