Ledare: Var finns hoppet i Italien?

Internationalen # 10 2018

►Högerpolitiken göder fascismen

►Socialdemokratin del av problemet

►Nytt alternativ på vänsterkanten

Det är många spöken på vandring i Italien. Silvio Berlusconi, som vid det här laget borde vara en politisk mumie, tycks ha blivit återupplivad i förhoppningen om att han hans Forza Italia skulle regera i blå-brun koalition med nyfasc­isterna i Lega, postfascistiska Fratelli d’italia och den kristdemokratiska spillran Noi con I’Italia. Men trots sin enorma mediala makt lyckades han inte formera den högermajoritet han hoppats på. Störst blev istället den amorfa Femstjärnerörelsen, som utropas som valets segrare med trettio procent av väljarkåren bakom sig. Inget av högerpartierna fick alltså egen majoritet och politisk cirkus lär följa, men vi kan redan ana vilken period landet står inför; hänsynslös migrationspolitik, vulgär nationalism med utbrott av rasistiskt våld – och i bakgrunden en extremhöger med luft under vingarna. Öppet fascistiska organisationer som Forza Nouva och Casa Pound kombinerar våldsamma aktioner mot flyktingar och meningsmotståndare med den typen av socialt arbete i fattiga områden som en gång gav kommunistpartiet en stark bas. Kombinationen av hatisk retorik och ekonomisk högerpolitik gör myllan bördig.

I jämförelse framstår kanske de tyska socialdemokraternas beslut att ingå i en ”anständig” koalition med Merkel som ett ansvarsfullt alternativ, men det är att missa hur den politiska dynamiken fungerar. Det är den sittande socialdemokratiska Renziregeringen som genom hårdnackat nyliberal politik drivit fram den kombination av social frustration, politiker­förakt och brist på alternativ som banat väg för den populistiska högern.
Högerpolitik göder extremhögerpolitik som i sin tur göder fascism.

Om en infödd i landet har svårt att få tillgång till hälsovård, utbildning eller arbete blir det invandrarna och de fattiga som utmålas som syndabockar, inte det rådande systemet. Det blir alltid De Andra som bär hundhuvudet för den genomförda borgerliga politiken och dess konsekvenser. Italien är ett av de länder i Europa där vänstern inte förmått bygga någon stabil motkraft mot högerextremism. Det är en av anledningarna till att den populistiska Femstjärnerörelsen har kunnat kanalisera det missnöje som pyr i Italien. Det är också skälet till att den radikala vänstern för två månader sedan bestämde sig för att bilda Potere al Popolo (Makt åt folket).

Inte helt olikt situationen i Sverige lever många människor i Italien i föreställningen att demokrati innebär att gå och rösta på partier som liknar varandra vart femte år får för att sedan finna sig i vad som beslutas över deras huvuden. Aktivisterna i Potere al Popolo går mot strömmen och förespråkar en fördjupad demokratisyn och har tagit inspiration från de rörelser som växt fram inom brittiska Labour, spanska Podemos och kring Bernie Sanders. Potere al Popolo startades av aktivister från olika traditioner: fackföreningar, miljögrupper, bostadskommittéer, politiska vänsterorganisationer som Rifondazione Comunista och PCI. På stormöten deltar man och fattar beslut som individer, oavsett vilken organisation man tillhör. Den programmatiska plattformen är enkel: rätt till arbete, rätt till utbildning, för miljön och feminismen. Programmet utformas ur ett underifrånperspektiv och bland valkandidater prioriteras kvinnor och ungdomar. Budskapet från den antikapitalistiska vänstern är busenkelt: “Ingen representerar oss: låt oss göra det själva!”
Därför finns inga kända ansikten på vallistorna, utan människor som för att leva och överleva stiger upp varje dag och går till jobbet. Målet är ett annat Italien som bryter med kapitalets, storföretagarnas och bankirernas makt samt demokratiskt fördelar det som människor producerar utifrån människors behov.
Oavsett det dystra italienska valresultatet visar detta initiativ från en ung generation av internationalistiska aktivister att vänstern inom vänstern har tagit vid där andra gett upp – en utmaning för den antikapitalistiska vänstern i hela Europa.