Vänsterpartiet – ett parti på ”klass­kampens grund”?

Socialistisk Politik | | Klass


Människor har i alla tider samlats för att tillsammans skapa tryggare och friare samhällen.

Vänsterpartiet är en sådan gemenskap.

Så börjar det förslag till nytt partiprogram som lagts fram inför Vänsterpartiets kongress i maj.

I en betydligt äldre programtext börjar författarna resonemanget i en annan ända: Alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia.

Det är naturligtvis lite elakt att ställa vilken text som helst mot det politiska och litterära mästerstycket som Marx och Engels åstadkom med Kommunistiska Manifestet, men skillnaden handlar om mer än stil och ordval. I det långa förslaget till nytt program för Vänsterpartiet finns ”klasskamp” – det begrepp som inleder arbetarrörelsens grunddokument – inte med någonstans. Det säger en del, både om texten, det parti som producerat den och vår tid.

Alla språk förändras, nya förhållanden kräver nya termer och begrepp och att hålla kvar vid ord av nostalgiska skäl är sällan bra, i synnerhet inte i den politiska diskussionen där syftet är att påverka varandra. Ordet ”klasskamp” används inte särskilt ofta i dag, är det månne ett av dessa ord som bäst före-datumet gått ut för, som inte fungerar i ett modernt program? Har klasskampen rent av kommit av sig? Eller finns det en anledning att hålla fast vid detta begrepp som var så centralt för arbetarrörelsens pionjärer?

Att det idag sällan talas om klasskamp beror inte på att den upphört, utan att den tvärt om under lång tid varit så ohyggligt framgångsrik för den ägande klassen att dess egenintressen närmast uppfattas som samhällsintresse. Eller som mångmiljardären Warren Buffets uttryckt det: ”Visst pågår det ett klasskrig, men det är min klass, den rika klassen som bedriver kriget och det är vi som vinner.”

Klasskamp är därför ett helt avgörande begrepp för att förstå världen, idag liksom det var Manifestets år 1848. Att inte låta det perspektivet vara den bärande balken i ett socialistiskt program är att avväpna sig själv och kapitulera inför den borgerlig dominansen. För en av de nyliberala erans främsta segrar är att själva föreställningen att vi, arbetarklassen i vid mening, om inte ”de 99 procenten” så i alla fall den stora majoriteten, är en klass med gemensamma intressen som måste kämpa tillsammans för vår sak, är något som försvunnit ur medvetandet hos väldigt många. Att vi inte ser angreppen mot oss som klasskamp utan som sakernas naturliga tillstånd, där ”besparingar”, ”rationaliseringar”, ”försvar av gränserna”, eller ”globalisering” är objektiva nödvändigheter och inte delar i ett klasskrig.

När kollektiva konflikter och klassbaserad identitet utplånas ur medvetandet utlämnas vi åt individuella val av livsstil och identitet och hänvisas till en allas kamp mot alla för att hävda våra privata intressen. Det har krattat manegen för den nationalistiska höger som lyckas fylla tomrummet med sitt eget konfliktperspektiv: nationell gemenskap och strid mellan arbetare, fred mellan klasser (åtminstone från vår sida) och krig mellan fattiga och ännu fattigare.

Desto viktigare för socialister att hålla fast vid klasskampen som utgångspunkt när det gäller att förklara, och framför allt förändra samhället. Klasskamp talar nämligen om att det finns en ständigt pågående konflikt i samhället och var linjerna i den konflikten går; efter klassgränser, inte mellan nationer, folkgrupper eller kulturer. Därmed inte sagt att det skulle saknas andra konflikter även inom arbetarklassen, men till skillnad från dessa kan klasskonflikterna bara lösas genom att klasserna upphör att existera och eftersom arbetarklassen inte kan sluta arbeta kan det bara ske genom att kapitalistklassen tvingas upphöra att vara kapitalister. Det vill säga om det privata ägandet över samhällets huvudsakliga ekonomiska resurser upphör, en socialistisk samhällsomvälvning.

Att klasskamp inte används som begrepp i programförslaget är knappast ett förbiseende utan beror mer på att konfliktperspektivet saknas, ett uttryck för Vänsterpartiets långvariga praktik där politik uppfattas på samma sätt som för resten av det politiska systemet, som något som pågår i valkampanjer och valda församlingar. Vänsterpartiet är och bör vara ett brett parti där många uppfattningar och praktiker ryms men den minsta gemensamma nämnaren bör vara att partiet, som det stod i stadgarna när det svenska socialdemokratiska partiet grundades, ”bygger på klasskampens grund”.

Vi behöver alltid och överallt ha med detta perspektiv, det är vi mot dem, arbetarklass mot borgarklass. Att vi har samma motståndare och samma vänner oavsett om det gäller att försvara våra jobb, bekämpa nedskärningar och privatiseringar i välfärden, bryta klimatkrisen eller hantera flyktingströmmar, det är utgångspunkten för alla strider och rörelser som krävs för att förskjuta de ramar som politiken verkar inom i ett kapitalistiskt samhälle. För att så småningom även kunna överskrida dem. Vi sitter inte i samma båt som kapitalet, har inte gemensamma intressen och kan inte göra upp i godo med förnuftiga argument och resonemang.

Vänsterpartiets programskrivare skulle ha mycket att lära sig av manifestet Feminism för de 99 procenten som publicerades för precis ett år sedan inspirerat av den nya feministiska vågens stora kvinnostrejker, en skrift som liksom sin föregångare från 1848 sätter klasskampen i centrum:

”En feminism för de 99 procenten kan inte verka i isolering från andra motståndsrörelser. Vi kan inte separera oss från kamperna mot klimatförändringar eller exploatering på arbetsplatserna, lika lite som vi kan vara isolerade från kamperna mot institutionell rasism och materiellt berövande. Dessa kamper är våra kamper: de är en oupplöslig del av kampen mot kapitalismen och för en värld utan sexuellt och könsbaserat förtryck.”

På 90-talet kunde nyliberalismens apostlar tala om historiens slut och att mänsklighetens långa resa nått sin lyckliga slutdestination i kapitalismen. Idag står det allt klarare att om kapitalismen skulle vara slutet är det även slutet för mänskligheten. Men historien tog inte slut, mänskligheten skapar fortfarande sin egen historia. Och nu liksom förr är den historien om en klasskamp som oförtrutet pågår, vare sig vi vill det eller ej.

 

Lars Henriksson