Ny folklig massrörelse i Spanien: “De indignerade”

De stora massprotester och demonstrationer som genomförts i Spanien respektive Grekland sedan de folkliga upproren i arabvärlden inleddes kommer få konsekvenser över hela kontinenten. Därför är det viktigt med en analys av det som händer där.

I Spanien demonstrerade flera hundra tusen personer i sammanlagt tio städer den 19 juni. Esther Vivas och Josep Maria Antentas, ledande medlemmar i den socialistiska organisationen Isquierda Anticapitalista (”Den antikapitalistiska vänstern”) i Spanien ger i denna intervju sin syn på betydelsen av den nya proteströrelsen som kommit att kallas ”De indignerade”.

Hur skulle ni definiera rörelsens viktigaste kännetecken?

Josep Maria Antentas:

– Rörelsen kom som en fullständig överraskning. Demonstrationerna den 15:e maj blev mycket större än förväntat och folksamlingarna uppstod spontant. Sedan början av den ekonomiska krisen så hade reaktionerna i samhället varit väldigt svaga. Till slut exploderade allting på en oväntat sätt. Och som nästan alltid när en stark social rörelse startar så var det unga människor som var huvudpersonerna inledningsvis, med uppfinningsrika och omstörtande kampformer. Denna rörelse är det viktigaste exemplet på radikalisering under de senaste tio åren, sedan globaliseringsrörelsenstartade. Rörelsen fortsätter nu fördjupas socialt och växer i omfattning, och det sker mitt i den kapitalistiska krisen.

Esther Vivas:

– 15:e majrörelsen har en dubbel inriktning. Å ena sidan så riktar den sig mot politikerna och å den andra mot de ekonomiska och finansiella makthavarna, vilket rörelsens motto träffande sammanfattar: ”Vi är inte handelsvaror i händerna på politiker och banker”. Revolterna i arabvärlden har varit en inspirationskälla, vilket visat sig i ockupationen av torg och tältlägren där som följer exemplen från bland annat Tharirtorget. Dessa aktioner har både fungerat som en hävstång för att driva fram nya protester, och hjälpt till att förstärka de pågående. De har spelat en symbolisk roll och fungerat som basläger, snarare än att vara ett mål i sig. Internet och sociala medier som twitter och facebook har spelat en nyckelroll för diskussioner, politiskt medvetande och för att bygga upp en identitet och gemensam erfarenhet förutom att de fungerat som ett medel för mobilisering.

Utifrån får man intrycket att brottet med den organiserade arbetarrörelsens fackföreningar och partier är ännu viktigare i Spanien än i Grekland. Vad hände med fackföreningarna efter generalstrejken i september förra året?

Esther Vivas:

– Efter generalstrejken den 29 september passiviserades majoriteten av fackföreningarna som de brukar göra. Strejken var bara en tillfällig omläggning och innebar ingen förändrad inriktning. I januari undertecknade de två fackliga landsorganisationerna CCOO och UGT en överenskommelse med regeringen om en pensionsreform som innebär att höjde antalet arbetade år som krävs för att få statlig pensio. Det tog effektivt död på alla förhoppningar om att fackföreningarna skulle bjuda motstånd. Majoritetsfackföreningarna forsätter nu att förbrylla den rörelse som aldrig förväntat sig något av dem och som ifrågasätter dem. Nu återstår att se hur fackföreningarna kommer reagera och huruvida rörelsen kommer bli tillräckligt stark att tvinga fram någon förändring i deras agerande. I många av tältlägren, som exempelvis i Barcelona, gick en tydlig kallelse till generalstrejk ut, och det fanns en vilja att ”ta Indignationen till arbetsplatserna”, där det dock fortfarande finns mycket rädsla och resignation.

Josep Maria Antentas:

– Rörelsen har totalt avvisat regeringen Zapateros politik. Izquierda Unida, ”Den förenade vänstern” (ett reformistiskt parti grundat kring det gamla kommunistpartiet övers anm ) har visat sympati för protesterna, men de har stått utanför rörelsen och inte deltagit aktivt i den. Den utomparlamentariska vänstern och några radikala fackföreningar har funnits närvarande i protesterna tillsammans med en brokig samling oorganiserade människor och sociala kollektiv. Kämpande sektorer som exempelvis hälsovårdsarbetarna i Katalonien, vilka genomfört protester mot nedskärningarna, har också spelat en aktiv och synlig roll i rörelsen.

När protestaktionerna nu fortsätter, utvecklas då kraven som rörelsen ställer – och nivån på det politiska medvetandet?

Esther Vivas :

– Protestdagen den 19 juni visade att rörelsen radikaliserats politiskt och hur dess krav fördjupats. Några av de mest återkommande parollerna i många demonstrationer var riktade mot EU:s Euro-pakt, mot nedskärningar i den social välfärden, mot bankerna och för en generalstrejk. Det går att förnimma en radikaliserad atmosfär, även om den är vag och diffus, i slagord som ”revolutionen börjar här” som ropas vid många av lägren. En annan avgörande händelse för den politiska radikaliseringen inträffade den 15 juni. Då genomförde demonstranterna en blockad mot delstatsparlamentet i Katalonien under den katalanska regeringens budgetdebatt, eftersom budgetförslaget innehöll de allvarligaste sociala nedskärningarna i demokratins historia i Spanien.

Josep Maria Antentas:

-Från starten har rörelsen genomgått olika prövningar, som tillåtit den att mogna och fördjupa sin inroktning, till exempel segern när polisen försökte avlägsna demonstranterna i Barcelona den 27 maj, eller kriminaliseringen efter blockaden av parlamentet i Katalonien den 15 juni. Rörelsen har fördömt att makthavarna använt budgetunderskottet som en förevändning för att inskränka demokratiska rättigheter. I exempelvis Katalonien har ett av de viktigaste ställningstaganden rörelsen gjort varit att avvisadelstatsregeringens budget, som innebär mycket svåra nedskärningar inom sjukvård och utbildning

Vad kommer, enligt er uppfattning, att bestå av denna rörelse? Finns det en möjlighet att den överlever i någon mer permanent form?

Esther Vivas:

– Sedan de första lägren och torgockupationerna i de stora städerna så har exemplen från dem spridits till medelstora och små städer, likosm till förortområden runt stora städer. Samordnade möten har arrangerats i städer och bostadsområden. Dessa är i praktiken rörelsens huvudsakliga erövringar. Vi förväntar oss nu en het höst med nya protester, som exempelvis den som planeras den 15 oktober, och också specifika protestaktioner och kamp mot sociala nedskärningar.

Josep Maria Antentas:

– Det här är är inte en tillfällig rörelse utan snarare toppen på ett isberg av en förutsägbar våg av protester. 15 majdemonstrationerna och tältlägren har varit första vindstöten, och de har fungerat som en språngbräda. Under de senaste veckorna har rörelsen spridits och blivit mer mångformig när det gäller klass och ålder, och också rotat sig geografiskt. Succén för demonstrationerna den 19 juni visade detta tydligt. På mindre än en månad har det skett en stark tillväxt både kvantitativt och kvalitativt.

Vilken inverkan har rörelsen fått på den politiska situationen i stort i Spanien? Kan den tvinga fram viktiga förändringar?

Josep Maria Antentas:

– Rörelsen som föddes efter 15 maj har haft en stark påverkan på den allmänna opinionen och den har varit väldigt framträdande i medierna. Ingen förväntade sig den enorma succén den 15 maj och än mindre det som sedan följde. Dessa få veckor har förändrat det politiska och sociala landskapet i hela Spanien. Proteströrelsen är ett tecken på avvisandet av Zapatero:s regeringspolitik, och också en väldigt tydlig varning till den politiska högern, som ser fram emot att vinna nästa parlamentsval om att de kommer att möta ett panorama av social oro när de väl kommit till makten.

Esther Vivas:

– Dessa protester innebär utan tvekan en vändpunkt och början på ett nytt stadium. Många har sagt att ”ingenting kommer förbli vid det gamla”, och så är det. Rörelsen har till slut satt stopp för slut den resignerade passivitet och det missmod som dominerat fram tills nu. Det som händer nu har öppnat ett fönster av hopp för framtiden.

Intervjun gjordes av Jean-Philippe Divès för den franska tidningen ”Tout est à Nous” i juni. Översättning från den engelska versionen i tidskriften International Viewpoint: Björn Rönnblad

Josep María Antentas och Esther Vivas ingår båda i redaktionen för den spanska tidskriften ”Viento Sur”. Izquierda Anticapitalista är den spanska sektionen av Fjärde internationalen.

http://www.internationalen.se/?p=37222