Svältkapitalismen


– Vi kan inte längre vänta oss att saker snart kommer att återgå till det normala, för i en värld med snabba klimatförändringar finns ingen norm att återvända till. De senaste veckornas sociala oro är bara en början.

Larmet från den amerikanske miljövetaren och grundaren av Worldwatch Institute, Lester Brown, säger något om vidden av vad matprisrevolterna i Nordafrika representerar. Efter prischockerna och svältåret under finanskrisens 2008 har de kombinerade effekterna av kapitalistisk vinstjakt och klimatkris slagit igenom globalt. Priserna på spannmål, matolja, fett, socker och viktiga baslivsmedel genomgår extrema marknadskast i takt med skörderesultat, efterfrågan och ren spekulation. När lager, hushållning och långsiktig planering avlägsnats i avregleringarnas tidsålder finns inga buffertar mot våldsamma marknadsmekanismer.

Fjolårets missväxt i torkans Ryssland, Ukraina och Kazakstan, länder som står för en fjärdedel av jordens spannmålsproduktion, tillsammans med översvämningar i amerikanska mellanvästern och längs Indus och Ganges – har medfört väldiga produktionsbortfall.

Samtidigt ställs växande jordbruksarealer om till produktion av etanol för fordonsbränsle när den internationella bilindustrin försöker slinka förbi kritiken mot fossila bränslen. I USA gick mer än en fjärdedel av fjolårets spannmålsskörd, 119 miljoner ton, till etanolframställning – en mängd som hade kunnat föda 350 miljoner människor i ett år.

Flykten från landsbygden när agrobusiness slår ut familjejordbruk och lokala producenter, tillväxten av megastäder och massbilism ödelägger årligen miljontals hektar åkermark och styr bort vattentillgångar från livsmedelsframställning. Utarmningen av jordar genom industribruk och dränering av grundvatten bidrar till den ökenspridning som temperaturhöjningarna underblåser.

Klimatförändringarnas torka och översvämningar slår obarmhärtigt mot världens livsmedelsproduktion och fattigaste konsumenter. De sinande vattentillgångarna i Mellanöstern och Nordafrika minskar möjligheterna till konstbevattning. Ett extremt exempel är Saudiarabien som de tre senaste åren sett sin konstbevattnade veteproduktion minska med två tredjedelar. 2012 beräknas den ha upphört helt.

Ökande havsnivåer hotar risproduktionen i Bangladesh och Vietnams Mekongdelta som står för en stor del av världens risförsörjning.

Tillsammans med en världsbefolkning som växer med 80 miljoner per år och en ökad konsumtion i Indien och Kina skapas ett starkt tryck på jordens livsmedelsresurser. Det kan inte mötas av vilda marknadsmekanismer – med åtföljande prischocker, spekulation och våldsamma konfrontationer. Eller av den nya jordbruksimperialism där rika stater och bolag köper upp hela nationers jordbruksarealer i en återgång till klassisk kolonialism.

Här krävs istället global planering för att tillgodose de mest skriande behoven och omfördelning genom att ransonera den rika världens överförbrukning och ohållbara konsumtionsmönster.

Som amen i kyrkan predikar förstås vår alltmer debila borgerlighet den motsatta vägen och förnekar varje samband mellan klimatkris, exploatering och chockhöjda livsmedelspriser. Nej, det är inskränkningar i marknadsfrihetens avregleringar, handelshinder och privatiseringar som i vanlig ordning är boven i dramat. ”Öppna marknaden!”, lyder receptet från hungerkrisens medbrottslingar (Dagens Nyheters ledare 12 januari).

Nej, utan omställning av vår nuvarande världsordning från kapitalistisk ”tillväxt” – kodordet för hänsynslös profitmaximering – till klimatanpassad och solidarisk hushållning är dagens hungerkravaller en västanfläkt, eller en mild sirocco, av vad som väntar.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, K & Å1, 2, Röda Malmö,
Media: SVD1, 2, 3, 4, DN, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,