I två veckor har kommentatorer från alla håll lutat sig över Tahrirtorget och förutspått att rörelsen snart kommer att ebba ut, tappa kraft, krympa till en rännil. Massmobiliseringar av den här storleken kan väl omöjligen fortsätta veckor i sträck?
Hittills har alla sådana prognoser kommit på skam; varje gång analytiker – inklusive på Al-Jazeera English, revolutionens kanal par excellence – bedömt att massorna nu sjunker tillbaka har en ny jättevåg forsat fram genom Kairo, Alexandria, Mahalla, färska kampmetoder uppfunnits och fler människor dragits med.
Ändå klamrar sig Mubarakregimen fast vid makten. Hur är det möjligt? Svaret är, naturligtvis, att den fått hjälp med att höja skyddsvallarna mot sitt eget folk. Washington gick in i krisen med ett oreserverat stöd; den 25 januari, samma dag som revolutionen inleddes, förklarade Hillary Clinton att ”regimen är stabil och söker vägar för att möta sitt folks legitima behov”.
Läs hela i Aftonbladet.
Intressant?
Bloggat: Jinge, Svensson, Röda Malmö, Kildén & Åsman, Röda Lund,
Borgarmedia: AB1, 2, 3, 4, GP1, 2, DN1, 2, SVD1, 2, 3, 4, SVT1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om Farao, USA, Egypten, Hosni Mubarak, Tahrir, Omar Suleiman, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.