Den ekonomiska politik som förts i Sverige de senaste tjugofem åren har haft en hög arbetslöshet som sin förutsättning och resultat. Oavsett regering så har arbetslösheten legat på en hög nivå. Det gör den fortfarande och ingenting tyder på att Alliansregeringen ändrar på detta.
Det handlar om högerpolitik och kapitalets behov av att hålla nere lönerna med hjälp av hög arbetslöshet. Det är klasspolitik som döljs bakom begrepp som inflationsmål, utgiftstak, budgetdisciplin, balanskrav osv.
I ett inlägg på DN-Debatt lägger nu Ulla Andersson och Lars Ohly från Vänsterpartiet fram ett förslag till ”ekonomiskt ramverk”. Det är naturligtvis bra att i parlamentariska församlingar försöka luckra upp det nyliberalt präglade ramverk som lagts som en betongkloss över svensk ekonomi, men jag tror att det är desto viktigare att Vänsterpartiet följer en anti-kapitalistisk linje i sitt politiska uppträdande i dess helhet.
(V) måste sluta ta ”ansvar” för kapitalismen. Som skribenterna själva skriver så har (v) ”tagit ett stort ansvar i den ekonomiska politiken”. Man ställde upp på ”budgetsaneringen” under nittiotalskrisen, en ”sanering” som lastades över på vanligt folk och drabbade välfärdssystemen hårt. Därefter har man samarbetat med och stött socialdemokratiska regeringar som ökat klyftorna i samhället.
Det är där man måste kunna stå upp och säga stopp och belägg, vi ställer inte upp om ni vill föra borgerlig politik. Istället ska man vända sig ut till arbetare, småfolk, fattiga för att samla stöd för en arbetarklasspolitik underifrån. Man ska vända sig till fackföreningar och sociala rörelser med målet att mobilisera gräsrötterna till protester.
Vänsterpartiet har inte detta underifrånperspektiv, inte detta klasskampsperspektiv, de har drömmarens perspektiv, reformistens inskränkta synsätt att räddningen ska komma uppifrån genom att de ”upplysta” är duktiga på att kohandla i parlamentet.
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.