”Ett socialdemokratins efterkrisprogram”

Alliansregeringens nyligen offentliggjorda vårbudget var tämligen fri från sensationer. Ministären Reinfeldt traskar vidare på den tydligt markerade systemskiftesvägen; med mer av skattesänkningar, avregleringar och relativ bantning av den offentliga sektorn. Från och med nästa år ska ett femte jobbskatteavdrag sjösättas och brytpunkten för att betala statlig skatt höjas. Vår gemensamma välfärd kommer att få än mindre svängrum. Fram till år 2015 är det meningen att de offentliga utgifternas andel av BNP ska reduceras från 51 till 46 procent, vilket i reda pengar handlar om över 200 miljarder. Istället för att satsa på nyttigheter och nödvändigheter som vård, skola, omsorg och klimatomställning väljer alliansregeringen att ytterligare sänka skatter och betala av över 500 miljarder på en statsskuld som bara existerar på papperet (statens finansiella tillgångar är större än dess skulder).

Från oppositionen hör vi samma melodi som från finansdepartementet, om än i en något annan tonart. Socialdemokraternas ekonomiska talesperson, Tommy Waidelich, deklarerar att även en röd-grön regering hade sänkt skatter, om än inte lika drastiskt och med en annan fördelningsmässig profil. Inte heller från oppositionens sida läggs det fram några förslag om rejäla satsningar. Istället för en planmässig utbyggnad med fasta jobb i den så länge eftersatta offentliga sektorn förespråkar paret Juholt/Waidelich, i en artikel på DN-debatt 31/3, att ”välfärdsjobb” ska skapas genom att ge arbetslösa tillfällig sysselsättning med endast sitt understöd som ersättning – en nyliberal vals som vi har hört mer än en gång förut.

I Västerbottens Folkblad 18/4 bjuds vi dock ett helt annat perspektiv. Det är vänstersocialdemokraten Daniel Suhonen som i 27-punkter skisserar upp ”ett socialdemokratins efterkrisprogram”, som tar sikte mot en verklig kursändring, här bara ett axplock av förslagen:
-250 000 nya jobb i den offentliga sektorn.
-6-timmars arbetsdag med bibehållen lön i den offentliga sektorn.
-En tandvårdsreform som innebär att även denna del av kroppen inkluderas i den offentliga sektorn.
-Stopp för aktiebolagsform och vinst i bibliotek, skolor och sjukhus.
-Forskning och utveckling som gör att Sverige kommer att vara fossilfritt 2030.
-Utbyggnad av järnvägen och en utfasning av inrikesflýget.

Det är givetvis positivt att det finns en röst som Daniel Suhonen i dagens socialdemokrati, att någon lyfter fram politikens möjligheter. Det finns dock ett stort problem med Suhonens (som även är redaktör för SSU-tidningen Tvärdrag och flitig debattör på Aftonbladets kultursida) – och andra krafter inom socialdemokratin som vill få till stånd en reell kursändring – förhållningssätt. Det handlar om att man inte på något organiserat sätt försöker att ta strid för sin sak. Suhonen var själv kongressombud när Håkan Juholt valdes till ny partiledare. Men i samband med det gick han inte fram med något ”efterkrisprogram”, och när Juholt väl blivit vald hade han bara gott att säga om det. Suhonen har ofta intressanta inlägg i debatten och han åker land och rike kring i sitt pläderande för en mer radikal socialdemokrati. Men blir det så mycket mer än ord? I vilken mån når det hela ut och diskuteras av socialdemokratiska föreningar på basplanet?

I dagens socialdemokrati är det inte meningen att lejonparten av de 110 000 medlemmarna på något aktivt sätt ska vara med och skapa politiken. Den biten sköter sedan länge spin-doctors, konsulter, tjänstemän och politikerproffs. Även om vi socialister menar att krafter som Suhonen måste ta strid för sin sak så länge man väljer att vara kvar inom socialdemokratin, är nog när det kommer till kritan det stora kruxet att om Suhonen verkligen skulle försöka att organisera en opposition inom partiet enligt de vänsterradikala linjer som han ofta ger uttryck för i tal och skrift skulle såväl dörrar som spalter stängas för honom. För att på sikt kunna få till stånd radikala förändringar handlar det inte primärt om att inifrån vända den socialdemokratiska skutan utan om något mycket större och mer omfattande – att reorganisera hela arbetar- och folkrörelsesverige.