Khaddafi jagas bort – Carl Bildt på tur?

Den arabiska revolutionens första väpnade resning har segrat. Regimen Khaddafi har förlorat makten.

Vi vet inte var tyrannen själv gömmer sig. Kanske i söder och dess gränstrakter till Chad eller Niger. Kanske försöker han hitta en ledig flygstol till något ”vänligt sinnat land”. Vi vet inte hur många krypskyttar och kulsprutenästen som det finns kvar i Tripoli. Eller hur många av ”diktaturens kreatur” som fortfarande är på fria klövar ute i landets regioner.

När detta skrivs berättar media om att stridsvagnar rullat ut från diktatorns högkvarter Bab Aziziya.

Men vi vet att det är slut på tyranniet.

När befälhavaren för sonens elitförband i Tripoli, ”Det väpnade folkets förstärkta 32:a brigad” eller ”Khamisbrigaden”, i går kväll gav upp utan motstånd innebar detta dödsryckningen för fyra decenniers diktatur. .

Samtidigt med regimens kollaps intervjuades Carl Bildt i SVT Aktuellt. Han hoppades in i det sista på en ”politisk lösning”. Med detta menade vår utrikesminister inte att han ville se så lite våld som möjligt. Vad han vill få till stånd är en kompromiss där så många som möjligt av diktaturens hantlangare, på alla nivåer, ska kunna fortsätta med sina smutsiga värv. Framförallt när det gäller landets ekonomi. Khaddafis privatiseringar ska fortsätta. Gärna i ett mer febrilt tempo. Stålindustrin och telefonin står på tur. Framförallt vill han säkert att Lundin Petroleum ska slippa att klippa sina intima band med landet. Bildt har inte haft sina fingrar i en syltburk. Han har i stället doppat bägge händerna i olja.

För Bildt handlar det inte om att förhindra onödig blodspillan. Det handlar i stället om att spilla så lite om möjligt av Lundins olja.

Det var därför han i en intervju för Dagens Eko kom med sitt berömda uttalande under februarirevolutionens mest avgörande dagar:

”Det handlar inte om att stödja den ena eller andra. Det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.”

Carl Bildt var i detta skede emot sanktioner mot Khaddafis diktatur. Han var i samma hörna som Berlusconis utrikesminister Fratini, vilken med tanke på Italiens sammanflätning med diktaturen, då energiskt försvarade Khaddafis regim. Att han senare ställde sig och Sverige bakom NATO:s flyginsatser handlade om solidaritet med Vita Huset. Han underordnade sig USA:s hegemoni.

Men att erkänna det Nationella övergångsrådet som Libyens enda legitima representant har det aldrig varit tal om för Bildt. Än mindre om svensk vapenhjälp till rebellerna. I själva verket har han fruktat det som just nu sker. Att rebellerna själva ska få känna segerns sötma. Att de ska få känna sin makt och skapa självförtroende för framtiden och större armbågsutrymme inför Västmakternas hunger efter landets olja och gas. Han avskyr i själva verket jublet på Khaddafis ”Green Square” när ”trashankarnas armé” nu tar över och under en euforisk natt återger huvudstadens mötesplats sitt gamla namn, Martyrernas torg.

Dessa mina älskade trashankar. Denna hjältemodiga armé av upproriska och frihetstörstande människor. Studenter, arbetare, arbetslösa, butiksinnehavare, advokater, fotbollsspelare, busschaufförer och jordbrukare i en skön förening. Bespottade och hånade från höger till vänster för sin amatörmässighet. För sin ovana med vapen, disciplin, militär strategi och taktik. Rebeller i slitna jeans, sandaler och urtvättade T-shirts. Gapiga och skräniga för att övervinna sin rädsla inför diktaturens stridsvagnar och kulsprutor.

Men med ett beundransvärt och okuvligt mod. Tusentals människor har offrat sina liv för segern. Av rädsla för att förlora allt inflytande i landet beslöt NATO att svara positivt på rebellernas vädjanden om flygunderstöd. Under sex månader har man nära nog i en historisk parodi förstört alla de tunga vapen som militäralliansen stater (tillsammans med Ryssland) med goda vinster har sålt till regimen.

Men NATO och västmakterna, inklusive Sverige, har inte vunnit segern. Det är inte amerikanska eller svenska soldater som gått in i Tripoli. Tack och lov. I rebellarméns första led var Tripolibrigaden. Unga män från huvudstaden som nu återvände till sina hem och familjer.

Det är därför den stora majoriteten av stadens befolkning jublar. Det är därför arabvärldens befolkning ser segern som sin. En seger för den arabiska revolutionen.

Det är också därför vi ska jubla. Dagar och år av framgångar och bakslag återstår. Men i natt skapades en första möjlighet för människor i Libyen att i frihet börja diskutera sin egen framtid.

Här i Sverige borde vi diskutera framtiden för Carl Bildt. Eller på mer ren svenska:

Bort med oljeprofitören!

Carl Bildt måste avgå!

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/08/22/khaddafi-jagas-bort-carl-bildt-pa-tur/

Lämna ett svar